Sista återanvändningen av Saisonstein-jästen blir till en slags julöl som jag tänkte brygga redan nu, i slutet av september. Egentligen är det inte alls tidigt med tanke på att en saison, enligt mig, behöver några månader på sig för att smakerna ska sätta sig. Ett resonemang som stämmer ganska väl på andra sorters öl också, speciellt när alkoholhalten blir högre. Nu när jag skriver det inser jag att det låter som en haffsig hembryggarmyt men när det gäller saison så visar inte enbart mina egna erfarenheter, utan även högaktade belgiska bryggeriers, att saison är en öl som mår bra av att få stå till sig.
Jag vill att denna öl ska vara julbetonad både i färg och styrka, samtidigt som den ska upplevas som relativt lätt. Det blir därför runt 80% basmalt tillsammans med lite Cararye samt ännu lite mindre Crystal 150 för att få lite färg. Jag har aldrig provat brygga en starkare saison med vare sig denna jäst eller med dessa specialmalter, så vi får se hur det gifter sig i slutändan. Den enkla vägen att gå vore att tillsätta en liten del rostad malt för att få ölen mörk. Dock vill jag prova att ge ölen en lite lättare knäckighet genom lite mindre hårdrostad malt. Saisonstein lämnar inte mycket kropp och munkänsla efter sig och jag misstänker att en hårdrostad malt "torkar" till munkänslan ytterligare. Därför väljer jag denna väg med lite andra specialmalter.
För att skilja ölen ytterligare från husets saison kommer jag använda Amarillo i kottform då jag har enbart positiv erfarenhet av denna lite mer moderna humle i en saison. Världens kanske bästa saison, Le Vermontoise, är bryggd med just den humlen.
En annan ny och intressant apsekt som jag inledde i och med första bryggningen med denna jäst och nu fortsätter att utforska är buteljeringsocker. Jag har hunnit provat rörsocker för buteljering, men ännu inte hunnit utvärdera då dessa två öl behöver mer tid. För denna julbetonade öl kommer jag prova mörkt muscovadosocker. Jag har använt en mörkare variant i slutet av koktet till ett kornvin för några år sedan och det gav en hel del lakrissmak som tog över lite väl mycket. Jag inser nu när jag skriver att samma metod med att tillsätta sockret mot slutet av koket skulle kunna lämpa sig väl även för denna färgade saison. Det får bli en annan öl. Halva delen av denna öl kommer att buteljeras med det mörka muscovadosocker medan andra halvan kommer buteljeras med vanligt strösocker. Jag kommer således kunna jämföra dessa två. Det mörka muscovadosockret är väldigt karaktärsfullt och något jag tror man ska vara väldigt försiktig med, så jag tror att buteljering är rätt väg att gå för att hamna rätt i ölets smakprofil.
Det känns som om jag ägnat halva hösten åt dessa tre bryggningar med denna öl. Det är också lite frusterande att behöva vänta så pass länge innan man börjar prova. Första bryggning, den alkoholsvagare saisonen, har stått på flaska i snart sex veckor. Därefter följer husets saison som närmar sig fyra veckor på flaska. Det är således lite väntetid kvar om jag ska följa lagringsprincipen som jag skrev om i det förra inlägget.
Namn: Noël (2021) Stil: Saison Bryggmetod: Grainfather - Ingen lakning Mäskeffektivitet: 64% Beräknad mängd till jäskärl: 11L Mängd till jäskärl: 10.7L Beräknat SRM/EBC: Beräknat OG: 1.085 Koktid: 90 min Beräknat IBU: 50IBU OG: 1.073 FG: 1.005 ABV: 8.9%
Humleschema @60 min - Amarillo (kottar) - 9.6AA - 40IBU @15 min - White Labs jästnäring @15 min - Protafloc @5 min - Amarillo (kottar) - 9.6AA - 10IBU @0 min - Amarillo (kottar) - 9.6AA - 2g/L
Jäst På jästkakan från Phare XII - tredje användningen av Omega Yeast Saisonstein Jäsning i 22 grader med stegring mot 26
Brygglogg 2021-09-25 Bryggdag. Väldigt mycket lägre OG än beräknat trots att jag hade förutsätt en minskning när maltnotan går upp. Spelar dock inte så stor roll om ölet blir en procent svagare i slutändan. Handlar helt enkelt om att jag sällan brygger öl med ett OG i dessa regioner och då kan jag heller inte beräkna ett korrekt OG på samma sätt som jag brukar när ölet landar kring 4-6%. Ölet kyls och flyttas till jästkakan kring 22-snåret på kvällen. 2021-09-26 Full aktivitet i vattenlåset morgonen efter. 2021-09-27 Höjer till 23. 2021-09-28 Höjer till 24. 2021-09-29 Höjer till 25. Markant avtagande aktivitet i vattenlåset. 2021-09-30 Höjer till 26. Långsam aktivitet i vattenlåset, men ändå tydlig rörelse. 2021-10-03 Stilla i vattenlåset i två dagar. Påbörjar sänkning med en grad per dygn. 2021-10-05 SG (troligt FG) 1.005 vilket ger en utjäsning på 93% och ett öl på 8.9%. 2021-10-07 Kallkrashar till 4 grader. 2021-10-19 Buteljering med champagnejäst. Denna gång Lavlin EC-1118. Hoppas den kan göra jobbet. Ena halvan med strösocker och andra halvan med muscovadosocker
Ovanligt mycket malt denna gång. Gick upp till 1.6mm för denna krossning.Strösocker till vänster och det mörka muscovadosockret till höger.
Lagring av flaskor på Cantillon, egen bild tagen 2016
Att saker gällande bryggningen blir mer och mer rutin kan ibland vara skönt då det också kan innebära mindre problem och bryggdagar som flyter på bra. Själv tycker jag ofta så och när något avviker från det inkörda kan det ibland kännas lite jobbigt. Dock är det ju så att man måste våga prova nytt för att lära sig något. Inför bryggningen till den öl som detta inlägg handlar om tänkte jag ta tag i några aspekter som jag tror en stor majoritet av oss hembryggare helt enkelt inte tänker särskilt mycket på, nämligen det som händer efter att ölet jäst färdigt. Således inte några särskilt betungande saker i själva bryggprocessen. Kanske lite mer väntan.
Ölen jag arbetar kring när det gäller dessa aspekter är husets saison nummer tolv och ingången handlar om att jag helt enkelt funderat på hur meriterade belgiska saison-bryggerier hanterar sin öl efter att primärjäsningen avslutats. Det är denna aspekt som jag tror 99% av oss hembryggare inte reflekterar särskilt mycket över. När man läser om hur belgiska, främst trappistbryggerier dock, hanterar sin öl kan man lätt bli kluven. För egen kan jag även bli kluven när det gäller information om processer från traditionella bryggarländer rent generellt. Man förstår att mycket handlar om tradition och kultur i hur bryggerier arbetar kring sitt öl, vilket man får respektera. Samtidigt kan man ifrågasätta huruvida en del saker i en bryggprocess är relevanta idag. Oavsett om det är professionella bryggerier eller hembryggare landar jag nästan alltid i samma resonemang, att om någon annan producerar bättre öl än mig så är jag villig att lyssna. Det tror jag är ett resonemang som många hembryggare ute i landet skulle gagnas av, om man som jag i långsamt takt vill bli en bättre ölbryggare.
Jag har nyligen lyssnat på en två timmar lång intervju med Yvan De Baets, delägare samt bryggare på De La Senne, ölhistoriker och troligtvis världens främste saison-expert, om "The mysteries of saison yeast". De Baets pratar dels om den historiska aspekten av hur man hanterade saison efter primär jäsning, vilket är intressant information men kanske inte helt relevant för hur man ska tänkt kring sitt eget bryggande idag, men också hur moderna bryggerier arbetar med denna aspekt. Han beskriver vissa källor som pekar på att den traditionella saison-ölen liknade en svagare och välhumlad geuze, men att stilen förändrades drastiskt efter andra världskriget då påverkan av brett och bakterier försvann. De traditioner kring hur man hanterade saison efter primär jäsning har till viss del följt med och visar sig vara en viktigt del av smakutvecklingen än idag. Saison som bryggdes före andra världskriget hade ofta en andra jäsning på fat där brett och bakterier var med och utvecklade ölets karaktär. Det går inte att vara historiskt korrekt och beskriva saison som bara ett öl, utan man förstår i och med detta att stilen kunde variera väldigt mycket i sin karaktär. I och med att en andra jäsning varit den som haft störst påverkan på ölens smakutveckling så kan man även konstatera att den primära jästen, som är så viktigt för hur vi brygger saison idag, inte alls hade någon större betydelse då. Efter andra världskriget är det Brasserie Dupont som varit drivande i hur vi idag tänker oss hur en saison ska vara och De Baets är säker på sin sak när han menar att all saison-jäst från jästproducenter, med undantag från den felaktigt benämnda "franska stammen" (kommer ursprungligen från det universitet som De Baets själv undervisar på i Bryssel) härstammar från Dupont.
Tillbaka till det här med hantering av öl. Efter en primär jäsning hanterar de flesta av oss hembryggare, samt även kommersiella bryggerier, ölet på samma sätt, att antingen fatar vi ölet eller buteljerar det med sockerlag. Sedan väntar vi på att ölet ska bli klart. Det är här som tanken om att förändra min egen process kommer in, då de belgiska bryggerier jag tycker producerar såväl saison som andra stilar i världsklass lägger stor vikt vid vad som sker. De Baets beskriver själv hur deras "utrymme" där ölen antigen flaskjäser eller primade fat får kolsyra är lika viktiga som där vörten produceras. Det finns både en belgisk tradition från såväl saison-stilen samt trappistbryggerier, samt moderna bryggerier, som lägger stor vikt på vad som händer efter den primära jäsningen. De aspekter jag funderat på är:
Kallkrash och "lagringstid" innan buteljering
Buteljering med mer komplexa sockerarter och inte enbart strösocker
Extra jäst vid buteljering
Tid och temperatur för flaskjäsning
Lagringstemperatur efter uppnådd kolsyra
Kallkrash och lagringstid innan buteljering Första punkten jag funderat på är också den som jag hittat minst information om och som det inte helt förvånande också verkar råda flest och skilda åsikter om. Jag har sedan ganska många år börjat sucka åt kommentarer och foruminlägg där bryggare menar att deras metod alltid ger kolsyrad öl, så varför skulle man fundera på vad kommersiella bryggerier gör? Anledningen till att jag funderar på en kallkrash är om det kan påverka karaktären på det färdiga ölet. Kan jag få en öl med, hur ska jag beskriva det, renare och mindre "kladdiga" smaker via en kallkrash som hjälper till att sedimentera? Orval mellanlagrar sin öl i 2-3 veckor i 15 grader, vilket inte kan liknas vid en kallkrash, men jag både läser och hör om fler och fler belgiska bryggerier som använder sig av "mellanlagringsperioder". Något som inte är så vanligt bland kommersiella bryggerier eftersom det kräver fler olika sorters rostfria tankar, vilket är dyrt, samt att man vill ha hög ruljangs på sin produktion. Jag kommer för denna öl gå från en långsam nedkylning från 26 grader, där jäsningen peakar i sin aktivitet, till 22 grader och därefter kallkrasha ölen i några dagar innan buteljering. Kanske inget supernytt och revolutionerande för någon, men för min egen process så blir kallkrashningen något längre. Jag är något begränsad i tidsaspekten eftersom jag vill återanvända jästkakan på ölet och då inte vill genomföra en alltför lång kallkrash då jag önskar en någorlunda pigg jäst till kommande bryggning. Några dagar tänker jag mig dock borde fungera bra.
Buteljering med mer komplexa sockerarter och inte enbart strösocker Här finns det möjlighet att addera en lite personligare touch på sin belgiska öl om man så vill. Jag letar efter nya men samtidigt rustika smaker till min saison och här har jag fått tips från Saison, Biére de garde & Farmhouse ale Appreciation Society att prova olika sockerarter vid buteljering. Det är relativt vanligt bland moderna "farmhouse-bryggerier" i USA att buteljera med t.ex. lokalproducerad honung, vilket jag tycker låter spännande. Saison tycker jag ska försöka handla om "terroir" om det går, vilket inte är så lätt för oss i Sverige. När det gäller buteljeringssocker att göra sockerlag på finns det lika olika alternativ. För denna öl, men även den svagare säsongen jag nyligen skrev om, kommer jag göra sockerlag på rörsocker, eller demerarasocker som det också kallas, för att få en lite annan karaktär. Jag har även funderat på olika sorters muscovadosocker, men det kanske blir till en annan gång.
Extra jäst vid buteljering Eftersom det första steget handlar om att jag vill göra en ordentligare och längre kallkrash kommer jag för denna bryggning ta det säkra före det osäkra och tillsätta ny jäst vid buteljering. Efter att ha rådfrågat på Saison, Biére de garde & Farmhouse ale Appreciation Society kring hur jag ska tänka kring smakutveckling och val av flaskjäsningsjäst, där självaste Bob Sylvester var hjälpsam, kommer jag fortsätta att använda champagnejäst från Red Star som jag blandar med sockerlaget ca 20 minuter innan lösningen blandas med ölet. Anledningen att belgiska bryggerier ofta buteljerar med sin egen jäst är för att det helt enkelt är den som de har tillgänglig. Enligt Sylvester blir det således inget smakbidrag från denna färska buteljeringsjäst, och då fungerar champagnejästen lika bra eller troligtvis bättre. Den är också bra mycket billigare och smidigare att använda i torkad form än att jobba upp en förkultur från färsk jäst. Gällande denna aspekt råder det också delade meningar om hur nödvändigt det är att tillsätta ny jäst efter en kallkrash. Något man kan försöka komma ihåg är att det är fördelaktigt med en snabb och effektivt kolsyrejäsning på flaska då jästen "plockar upp" syret som finns i flaskan. Sker denna process fortare borde det rimligtvis motarbeta en viss oxidering. För några år sedan skrev jag om hur Dupont flaskjäser sin flaskor liggandes för att det hjälper jästen att bearbeta syret i flaskan fortare.
Tid och temperatur för flaskjäsning 23-25 C anses vara en klassisk temperatur för flaskjäsning av belgisk öl. Två veckor är praxis. Ett ständigt återkommande mantra kring hur ölets smaker utvecklas samt hur lång tid det tar att utveckla kolsyra är att allt är beroende på vilken jäst du använder. Här har jag egentligen inte så mycket att förändra utan min normala procedur är att låta flaskorna jäsa i samma temperatur som jag inleder den primära jäsningen i, vilket är 22 grader. Eftersom jag vanligtvis inte har kallkrashat saison innan buteljering har jag aldrig oroat mig för att det inte ska bildas kolsyra. Beroende på vilket jäst jag väljer för den primära bryggningen samt vilket jäst som tillsätts vid buteljering så kommer det också bli olika resultat. Och beroende på hur andra gör med sina val så kommer även de att nå olika smakutveckling i denna fas samt tid för uppnådd kolsyrenivå. Val av jäst är avgörande.
Lagringstemperatur efter uppnådd kolsyra 15 C i 2-3 månader anses av t.ex Yvan De Baets fungera bäst för De La Sennes öl eftersom det skapar förutsättningar för ölet att "jämna ut" smakerna. Detta är en aspekt som jag funderat på ganska länge eftersom det är oundvikligt att notera att ens öl smakar olika beroende på när du dricker den. Det handlar så klart om vilken jäst du använder, åter igen. Min erfarenhet av närmare 20 olika saisonjäster pekar mot ett och samma håll, med några få undantag, att ölet behöver 1-2 månader på flaska. De Baets pratar om en smakkurva som behöver jämna ut sig och att De La Sennes öl behöver just 2-3 månader. Den jäst jag använder upplever jag mig förändra karaktär ganska mycket, men det faller också tillbaka på alla ingredienser. Min grundtanke är dock att ölet ska få flasklagras längre än vad man egentligen vill.
Avslutningsvis vill jag skriva några rader om maltnotan och humlen. Min första upplevelse av Saisonstein, alltså jästen från Omega Yeast som jag nu arbetar med, var att den hade fina kvalitéer som jag vill utforska, men också att ölet blev betydligt tunnare än vad jag väntade mig. Detta innebär att jag inför denna bryggning ville skruva ordentligt på maltnotan för att få lite mer karaktär till ölet. Egentligen vill jag använda dinkelmalt, men av någon anledning finns inte det på Humlegården. Jag kommer istället jobba in 20% vetemalt samt öka rågmaltsnotan till 10%. Förhoppningsvis ger det förutom en stadigare maltbas och mer munkänsla även lite bättre skumstabilitet. När det gäller humlen är det fortsatt svårt. Jag återgår till kottar då förra experimentet med pellets resulterade i en väldigt anonym humlekaraktär. Öser på med både Tettnanger, Saaz, EKG och Fuggles för denna öl. Luktar man på Fuggles är det härligt jordig och just rustik i sin karaktär, vilket jag tror kan vara trevligt. Saaz velar jag fram och tillbaka med men om man verkligen stoppar ner näsan i humlepåsen inser man att den har just de där peppriga noterna jag tycker ska finnas med i en saison. Det blir kanske spretigt med fyra sorter, men just nu är jag inne på på att "more is more" när det gäller saison. Den relativt långa flasklagringen motiverar även att man öser på med större mängder.
Namn: Phare XII Stil: Saison Bryggmetod: Grainfather - Ingen lakning Mäskeffektivitet: 83% Beräknad mängd till jäskärl: 11L Mängd till jäskärl: 10L Beräknat SRM/EBC: 3/6.7 Beräknat OG: 1.050 Koktid: 90 min Beräknat IBU: 35 OG: 1.051 FG: 1.004 ABV: 6.2%
@0min - East Kent Goldings (kottar) 5.6AA - 6.9IBU - 50g @0min - Fuggles (kottar) 5.3AA - 6.5IBU - 50g @0min - Tettnanger (kottar) 3.8AA - 4.7IBU - 50g @0min - Saaz (kottar) - 5.1AA - 6.3IBU - 50g Totalt 18g/L för denna sista giva
Jäst Omega Yeast Saisonstein - på jästkakan från Petit Saison III
Brygglogg 2021-09-12 Bryggdag utan större motgångar. Brände fast en del i botten men det brukar bli lite så när stegmäskningen sker i flera steg. Tror även att vetemalt bidrog med sitt då den krossas lite finare än pilsnermalten. 2021-09-13 Aktivitet i vattenlåset dagen efter. 2021-09-14 Höjer till 24 grader på morgonen. 2021-09-15 Höjer till 26 grader på morgonen. 2021-09-19 SG 1.005 och ingen aktivitet i jäskärlet sedan någon dag tillbaka. På börjar stegvis sänkning av temperatur under dagen. Nere på 23 grader i jäskylen på kvällen. 2021-09-20 Nere på 22 grader i kylen. Väntar några dager innan jag kallkrashar hela jäskärlet. 2021-09-23 Kallkrashar. 2021-09-25 Buteljerar med champagnejäst och rörsocker till 3.0.
Det här med pseudolambikarna är ju ganska roliga projekt egentligen. Dessvärre får dessa öl inte den uppmärksamhet som de förtjänar från min sida. De är roliga att ha stående och när det sedan är dags, hitta på något roligt med. Blanda med frukt eller liknande. Det som gör att jag inte varit med aktiv i det bryggandet är att det inte känns lika roligt att brygga något som sedan ska bli stående i över ett år, för att eventuellt sedan få något drickbart från. Men samtidigt känns det otroligt häftigt när det väl lyckas någorlunda. Min kriek blev alldeles utmärk efter en tids lagring då både DMS och en viss charkkaraktär försvunnit.
Den här pseuodlambiken är min sista kvarvarande slatt och jag har dessvärre inte bryggt någon ny. Har dock malt, jäst och sparade surölsslattar som är redo för en ny omgång så någon gång under vintern hoppas jag se nya glaskärl stå och samla damm i ett bortglömt hörn i husets källare.
Pseudolambik bryggd 7/12-2019. Primärjäst: T-58 till 1.020 Slattar från: 3 Fonteinen Oude Geuze samt 3 Fonteinen Oude Geuze Armand & Gaston 16/17 blend no58 (tillsatt 16/12-2019).
1/6-2021 Till 5-liter pseudolambik tillsätter jag 1kg aprikospuré. Min absoluta fruktlambik är Fou' foune från Cantillon som är blandad med just aprikos. Jag kan dock inte få tag på hela aprikoser så en puré får duga. Själva purén var ruskigt god.
23/9-2021 Kraftigt försenad buteljering men det både smakar och luktar som det ska. Efter att purén tillsatts har ölet utvecklat en betydligt kraftigare syra vilket jag uppskattar då denna sats var den mest funkiga och minst syrliga i sitt grundutförande. Inspirerad av De La Sennes saisonsamarbete med Cantillon och hur beskrivningar av saison ska ha smakat före första världskriget så blandar jag även hälften av lambiken med husets saison nummer tolv för att se hur det blir. Tillsätter sockerlag och champagnejäst till båda blandningarna. Mina förra blandning med blåbär och lingon blev helt utan kolsyra, trots sockerlag och champagnejäst, vilket jag inte riktigt begriper varför. Hoppas på ny tur denna gång, för när det gäller dessa pseudolambikar känns det verkligen som om tillfälligheterna spelar en större roll för det färdiga ölet. Kul är det. Nu är det bara att invänta kolsyra.
I mitten på augusti bryggde jag en New England IPA där jag för andra gången utvärderade det här med CRYO-humle. Jag körde på min vanliga maltnota med 55% Golden Promise, 20% havremalt, 10% valsat vete, 10% valsat havre samt den ordinarie syramalten. Ölet jäste med Lallemands Verdant IPA då jag tycker den varit bra de gånger jag prövat den förr. Citra är min favorithumle för IPA och därför ville jag se hur den fungerar på CRYO-sidan. Enligt rekommendation skalade jag ner på den total humlemängden, som jag skrev om i inlägget, och körde på enligt de givor som jag tycker fungerat bra.
Bekant citradoft som är något tunnare och gräsigare än vad jag hoppats på. Inte helt utan de helt avgörande toppnoterna men ingen kavalkad av tropiskt frukt i olika lager. Något enformig karaktär helt enkelt. Kan bero på årgången på citran, eller på cryo, svårt att säga säkert. Tycker dock citran brukar vara mer tropisk i sin doft än detta. När kronan lagt sig och temperaturen stigit framträder en lättsam och krämig vaniljdoft, vilket jag lärt mig är ett trevlig bidrag från jästen som jag tycker passar stilen utomordentligt bra. Bidrar till en allmänt mjukare känsla av ölet. Har upplevt samma sak mer Juice från Imperial Yeast.
Till smaken då. Det skedde en klar förbättring i smaken efter två veckor då allt kändes lite mer välbalanserat och smakerna inte lika stickiga. Upplevde inte heller någon tydlig minskning av humlens toppnoter heller. Dessa var dock aldrig särskilt påtagliga, vilket är en stor besvikelse då jag föreställt mig att CRYO ska göra just detta. En smågräsig beska dominerar tyvärr och det är inledningsvis svårt att känna någon tydlig tropisk fruktighet.
Sammantaget är det en helt okej öl som dessvärre är lite för tunn och tråkig i sina smaker för att vara en IPA som faller mig i smaken. En IPA ska blomstra av smaker från början till slut, nästan så att smaklökarna blir lite trötta efter ett helt glas. Det finns bra saker med ölet. En krämig och fin vaniljton som jag får berömma jästen samt en väl sammansatt maltnota för. Men i sin helhet faller ölet något platt på grund av humlen. Faktorerna som påverkar kan vara flera men om jag ska komma till en slutsats kring CRYO-humle så har det i denna öl inte imponerat på mig. De där friska och maffiga toppnoterna från humlen som får en att vilja sticka ner näsan i glaset gång efter gång, fanns aldrig där, inte ens när ölet var purfärskt, vilket ändå måste säga något då jag tycker det är en stil som jag hanterar ganska väl att brygga. Främst med tanke på att ölet inte visar några större tecken på att oxiderat drygt 1-1.5 månad efter bryggning.
Jag har fått in en ny laddning av Sainsonstein från Omegayeast och tänkte då fortsätta i påbörjad cykel att brygga en svagare saison utan förkultur för att sedan återanvända jästkakan för husets saison och förhoppningsvis denna gång en starkare julöl.
Vill man verkligen förstå sig på sin öl gäller det att börja bygga den från grunden med få ingredienser och då göra mindre förändringar inför varje ny bryggning. Detta är inte så enkelt för oss hembryggare eftersom det ibland går ett tag mellan bryggningarna samt att man sällan brygger om samma öl direkt efter varandra. Jag tänkte nu börja bygga min petit saison, alltså en alkoholsvag öl, från början då jag inte varit särskilt nöjd med tidigare resultat. Jag bryggde ölet i våras med jästblandningen Wallonian Farmhouse och Wallonian Farmhouse III. Ölet blev dock inte så lyckat på grund av, tror jag, en spretig maltnota med lite av vad som fanns hemma, samt ett paket Strisselspalt som legat i frysen lite för länge. Jag bryggde ganska länge mina säsonger med jäst från The Yeast Bay men blev i våras trött på att den sällan fanns tillgänglig så jag övergav den och upptäckte då att hybridjästen Saisonstein gick att få tag vid hembryggeriet.se. Jag har bara två säsonger i bagaget med denna jäst varav den ena föll platt på grund av en modern humlesort som jag inte uppskattade samt att förra versionen av husets saison bryggdes med T-90 pellets samt en lite för tunn maltnota. Därför gör jag ett några nya försök med Saisonstein där jag skruvar på reglagen ganska mycket.
För att komma tillrätta med min ~3%-bordssaison, som detta inlägg handlar om, kommer jag börja från scratch med ett klassisk SMASH-upplägg (single malt and single hop), med undantag för syramalten som jag behöver för att sänka PH-värdet i mäsken.
Barke pilsnermalt får utgöra maltnotan då jag just nu tycker det är den trevligaste bas- och pilsnermalten med lite mer karaktär än Weyermanns standardpilsnermalt. I och med SMASH-upplägget ger detta mig en möjlighet att känna lite noggrannare på en specifik humlesort. Vad man gillar för jäst och hur man ska försöka bygga sin öl runt jästens karaktär är något jag blivit bättre på. När det gäller humlen känns det som om jag skrivit om det svåra med kombinationer i några år nu. En humle som enligt beskrivning matchar den profil jag gärna ser som en del av humlekaraktären i en saison är den engelska varianten Fuggle, som beskrivs som jordig, blommig och gräsig. Pellets har jag nu övergivit för "varmasidangivor" i mina säsonger för gott, så det blir kottar. Förra bryggningen av husets saison skedde med pellets och trots tre olika varianter med vad jag tyckte kändes som rätt profil blev det en lite oangenäm karaktär på beskan samt att humlesmak blev rätt trist. Det är således ganska stor skillnad att på att använda pellets och kottar.
Mitt mål är att ölet ska landa precis under 3%, bara för att jag tycker det skulle vara kul. Det finns dock en övervägande risk att det kommer att upplevas som ganska tunt eftersom jästen kommer jäsa ut till ca 1.004-1.000. Senaste bryggningen landade FG på 1.003, dock med mer malt samt ett annat mäskschema än vad jag kommer köra på denna öl. Kommer mäska på 68 grader och räknar med en mäskeffektivitet runt 84%, vilket gör att jag med ett antaget FG på 1.003 siktar på löjligt låga 1.026 för OG. Egentligen borde jag ju redan nu börja tänka kring en maltnota som ger lite mer kropp åt ölet, men ska man börja från ruta ett så ska man.
En för mig ny metod som jag börjat utforska är valet av socker vid buteljering. Jag sparar ett mer utvecklat resonemang till kommande inlägg om husets saison men jag kommer prova att buteljera med rårörsocker.
Namn: Le Petit Saison III Stil: Saison av svagare art Bryggmetod: Grainfather - Ingen lakning Mäskeffektivitet: 84% Beräknad mängd till jäskärl: 10L Mängd till jäskärl: 11L Beräknat SRM/EBC: 1.5/3.7 Beräknat OG: 1.025 Koktid: 90 min Beräknat IBU: 20 OG: 1.025 FG: 1.001 ABV: 3.2%
Humleschema @60 min - Fuggle (kottar) - 5.3AA - 15 IBU @15 min - White Labs jästnäring @5 min - Fuggle (kottar) - 5.3AA - 5 IBU
Jäst Omega Yeast Saisonstein - ingen förkultur. Jäsning i 22 grader - stegvis höjning till 26.
Brygglogg 2021-09-02 Bryggdag. Fick för första gången på jag vet inte hur många år justera PH:t i mäsken med lactol. Antar att mjukvaran för vattenbehandling inte hänger med när det bli så små mänger malt. I övrigt gick bryggdagen fint. Jästen tillsattes ca 21:00. 2021-09-03 Full aktivitet i vattenlåset på förmiddagen. 2021-09-04 Fortsatt hög aktivitet. Höjer tempen till 24. 2021-09-06 Nästan avstannad aktivitet i vattenlåset, höjer till 26. 2021-09-07 SG och troligtvis FG på 1.001. 2021-09-08 Kallkrashar. 2021-09-12 Buteljerar med rörsockerlag och Red Star Premiere Blanc till 3.2 volymer.
Stegmäskningen blir enklare med blåtandsanslutningen när man ska förse resten av familjen med mat.Vörten blev så klar att man inte ens ser den. Beror till större del på den lilla mängden malt.Under aktivt kok låter det en del i "bryggrummet" när fläkten drar igång. Fuggles i kottformFG 1.001 efter kalibrering.
