Gå till innehåll

Publicerat den Lämna en kommentar på Sommarens moderna västkust-IPA

Som hembryggare är man inte styrd av trender och riktlinjer på samma sätt som kommersiella bryggare är. Om "modern" västkust-IPA kommer bli en grej eller inte återstår att se, men i USA har beteckningen "modern west-coast IPA" börjat dyka på såväl burkar som fat. Som hembryggare kan man lugnt konstatera att modern västkust-IPA är något man bryggt i ganska många år då det är en stil där man helt enkelt kombinerar klassisk västkusthumle som Cascade, Centennial eller Chinook med modernare humle. Som hembryggare blandar man humle ganska friskt då nyfikenheten kring olika kombinationer ofta är stor. Den smakmässiga utmaningen för modern västkust-IPA bli således att kombinera de klassiska smakerna med det nya, vilket jag tror är lättare sagt än gjort. Att blanda tall, grapefrukt med guava och mango tror jag inte nödvändigtvis behöver blir bra. Eller så blir det det, lite svårt att veta. Allt handlar om vilka sorter man kombinerar och i vilka mängder.

Bör även tilläggas att den moderna maltnotan för en västkust-IPA har en något renare karaktär än tidigare. Detta är något som bryggerier successivt ändrat under de senaste åren även för välkänd västkust IPA som funnit med länge, så något helt nytt är det heller inte med vilka maltersorter man väljer bort. När IPAn började nå kommersiell framgång var den oftast betydligt mörkare och innehöll 5-15% mellanmörk karamellmalt, vilket var standard i ganska många år. Allt eftersom började dessa 50-60 lovibondsmalter fasas ut och ersättas av antingen ljusare karamellmalter, Wienermalt eller plockas bort helt och hållet. Dels förändrades smakpreferenserna för denna typ av IPA, främst med dubbel IPAns framtåg där man med högre % också ville sänka de tuffare karamelltonerna för att främja drickbarhet. Russian River är ett exempel på ett bryggeri där man frångått den mellanmörka karamellmalten för bland annat sin Pliny The Elder. I och med att oxidering och metoderna för att undvika detta utvecklats har även studier på olika maltsorters oxideringsgrad gjorts och det har där visat sig att just karamellmalt runt 50-60 lovibond bidrar med mer oxidering än annan malt. Både ljusare och mörkare malt än karamellmalt runt detta spann bidrar med mindre oxidering, vilket var ännu en anledning för kommersiella bryggerier att välja bort denna maltsort.

Målbilden för en modern västkust-IPA är alltså en väl utjäst öl med en maltnota fri från havre, vete och mellanmörk karamellmalt. Munkänslan ska vara "clean" med viss malt i kropp som backar upp humlens beska. Klassiska humlesmaker ska kombineras med mer moderna och det färdiga ölet ska vara klart utan häjs. Vilka humletekniker man använder är upp till var och en och här finns det också rejält med svängrum. Troligt är att denna "nya" stil av IPA också anammar moderniteter som hop stand och liknande då dessa blivit mer eller mindre standard för all form av IPA-bryggning. Personligen upplever jag sällan någon större skillnad om sista givan på varma sidan tillsätts mot slutet av kok eller som hop stand för IPA som inte ska vara häjsbetonad. Detta tror jag dock är ytterst beroende på varje bryggares utrustning, val av humle och kvalitét på humle. Jag tror dock att hop stands är vanligare än senare givor under koket. Jag kommer dock tillsätta min sista humle med tre minuter kvar av koket, främst för att det blir lättare för mitt bryggprogram att beräkna beskan. En bittergiva i början av koket är också att rekommendera för att få upp IBU-nivåerna i rätt nivå. Här kan man lägga sig mellan 40-70 för att hamna rätt. Jag upplever bra resultat med en bittergiva på 30 IBU, men även det kan variera något beroende på hur dit kok ser ut.

Jag kommer bygga maltnotan med Golden Promise i kombination med Wienermalt och en gnutta ljus karamellmalt. När det gäller humlen kommer jag fortsätta bygga vidare på Simcoe som jag använt till Cold-IPA i kombination med Amarillo och Mosaic. Eftersom jag har lite svårt att planera mina bryggdagar på grund av tillkomst av familjemedlem ligger det två paket torrjäst i form av BRY-97 West Coast redo i kylen som kommer användas när det väl blir bryggdags.

Namn: Iskusten IPA
Stil: Amerikansk IPA - "Modern" västkust
Bryggmetod: Grainfather - Ingen lakning
Mäskeffektivitet: 76%
Beräknad mängd till jäskärl: 14L
Mängd till jäskärl: 14L
Beräknat SRM/EBC: 5/10
Beräknat OG: 1.053
Koktid: 60 min
Beräknat IBU: 60
OG: 1.059
FG: 1.014
ABV: 5.9%

Maltnota (kg-%) (Färg lovibond)
80% Thomas Fawcett Golden Promise (~2.6L)
10% Weyermann Wienermalt (~3.4L)
5% Crisp Caramalt (~12L)
5% Weyermann syramalt (~2L)

Krossad i 1.3mm

Mäskschema
66°C i 60 min
76°C i 10 min

Total mängd vatten: 26.3 L
Mäskvatten: 26.3 L
Lakvatten: -

Vattenbehandling
5g Kalciumsulfat
2g Magnesiumsulfat
3g Kalciumklorid
2g Antioxin SBT

Vattenprofil
Kalcium: 100
Magnecium: 10
Natrium: 8
Klorid: 70
Sulfat: 140

Beräknat mäsk-ph: 5.18
Mätt mäsk-ph: 5.0
Mäskjustering: -

Humleschema
@60 min - Columbus (T-90) - 30 IBU
@3 min - 40% Simcoe, 30% Amarillo och 30% Mosaic (T-90) - 30 IBU
Torrhumling - 7g/L samma fördelning som ovan.

Jäst
Lallemand BRY-97 American West Coast
Primärjäsning i 18-19 grader.
2 paket till 14 L

Brygglogg
2024-07-11
Bryggdag som gick rätt bra, förutom att jag glömde både jästnäring och klarningsmedel mot slutet av koket. Jag får skylla på viss ringsrostighet och mycket annat som pågick i hemmet samtidigt. Detta resulterade dessvärre i ett uteblivet "protein break" och en väldigt grumlig vört till jäskärlet. Fick även ett för lågt PH på 5.0 i mäsken. Lite irriterad över att jag bommade dessa småsaker när det finns så mycket annat som kan strula. Nåväl. Någon slags öl lär det bli och förhoppningsvis kan lite klarningsmedel under kallkrashen kanske kan kompensera något för grumlig vört till jäskärlet.

2024-07-12
Full aktivitet i vattenlåset morgonen efter bryggning.

2024-07-14
Har varit mycket hög aktivitet i vattenlåset under tre dagar. Reser bort i några nätter och få se hur jäsningen fortskridit om några dagar.

2024-07-17
Varit bortrest några dagar men den okulära besiktning visar på vad jag skulle tro är ett ganska färdigjäst öl med jäst i botten av kärlet samt helt nedsjunken kreusen. Höjer till 20 grader för en sista knuff i utjäsningen. Eftersom jag jäser med min Fermenter King Jr. är det lite bökigt att ta SG-prov då det kräver rengörning av slangar samt påkoppling av gas, så jag nöjer mig med två dagar till i lite högre temperatur. Enligt vad jag läst mig till kan jäsningen vara avklarad på fem dagar. Jag hade en snabb start på jäsningen med denna bryggning så jag tror säkert den bör vara nära FG.

2024-07-19
Mjukkrashar till 16 grader på förmiddagen. När temperaturen lagt sig torrhumlar jag med sedvanliga 7g/L.

2024-07-21
Kallkrashar och åker bort i några dagar.

2024-07-24
Tillsätter antioxin SB.

2024-07-25
Dags för fatning. Blev lite längre tid för humlen i jäskärlet, men några extra dagar i bara fyra grader skadar nog ej.

Bryggsalter.

Dagens malt före fuktning. Använder samma låda för att "konditionera" malten som jag jäser pizzadeg i.

Blev ganska ojämn krossning denna gång. Tror jag hade kunnat fukta malten ännu mer.

Lugn och fin inmäskning utan särskilt mycket skum.

Avslutningsvis den klassiska humlekakan i bryggverket efter kylning och tömning.

Publicerat den Lämna en kommentar på En lång jäsnings färd mot…

Ligger lite efter i bloggandet på grund av mycket annat i livet, så som det är ibland. Här kommer dock ett inlägg om en av vårens bryggningar av husets Saison.

Även om jakten på min bästa Saison har dragit ner på tempot avsevärt under det senaste bryggåret är den ändå pågående i viss mån. Det är lite extra klurigt att hitta inspiration till nya bryggningar när man inte heller hittar något nytt att ta del av. Efter några år med dammsugande av information om Saison och hur man på bästa sätt brygger den kan jag konstatera att många av de egenskaper som jag jagar från kommersiella exempel helt enkelt inte är möjliga att nå som hembryggare. Här handlar det främst om humle, dess kvalité och egenskaper. Att jästen som sälj ofta sägs ha ursprung från olika bryggerier betyder dock inte att den bär på samma egenskaper som den som används på bryggeriet. Här spelar också många andra aspekter in. Jäst och jäsning är dock en av de aspekter som med rätt utrustning och teknik innefattar viss mån av repeterbarhet. Till stor del handlar det också om vad jag som hembryggare väljer att acceptera för eventuella avvikelser mellan bryggningarna med samma jäst. Och även om jag inte är en av dem som räknar celler utan enbart lägger fokus på mängd och vitabilitet, så tycker jag att de smakbidrag som jäst jag använt många gånger bidrar med är bekanta. När det gäller saisonjäst handlar det dock fortfarande om vilken jäst det är jag vill cementera fast som min "husjäst".

När det gäller humle är det en annan sak och även om det kan vara lätt att tro att en humlesorts variabler torde vara färre än en jästs, så är min upplevelse att det varit knepigare att landa i vilka bidrag från olika humlesorter det är jag är ute efter. Flera av de traditionella bryggerierna i Belgien och till viss mån i Frankrike som brygger de absolut främst exemplaren av Saison, Biere de garde eller annan typ av ljus belgisk öl med kraftigare beska har en helt annan tillgång till humle än vad vi som hembryggare har. Bryggmarknaden fungerar ju så att flera av de kommersiella bryggerierna har kontrakt med humleodlare som ge dem förtur till humleskörder och där det heller inte är helt ovanligt att man som bryggare besöker humleodlingarna för att välja vilken humle från vilken del av odlingarna man vill köpa. Kontentan av det är att när man som hembryggare försöker efterlikna en viss typ av beska eller humlekaraktär från ett av sina favoritbryggerier och vet att de använder en specifik humlesort, så kommer man inte få ut samma smaker. Kanske har man till och med tillgång till receptet och alla ingredienser som angetts av bryggeriet själv, men ändå landar man inte i närheten av det man försöker efterlikna. Detta beror ju på flera olika saker, allt från bryggteknik till utrustning och jäsning mm. Men när man kommit så långt i bryggandet av Saison som jag ändå måste anse mig ha gjort, även om det långt från alla gånger blir särskilt lyckat, så börjar man sakta med säkert acceptera vad man kan och inte längre kan påverka. Att sedan bara ändra en variabel inför varje bryggning för att sedan kunna kontrollera utvecklingen är ju också svårt eftersom det också hinner gå en viss tid mellan bryggningarna och man har efter flera provsmakningar hittat flera saker man vill ändra på. Det gör att man ganska ofta faller tillbaka i en osäkerhet kring vad som ska ändras.

För min del har det under de senaste åren av Saisonbrygging handlat om att landa i en och samma jäst och sedan anpassa ingredienser efter denna. Jästen styr bryggningen oavsett stil. Jag har länge jagat en örtig beska i mina säsonger och det är ingen lätt uppgift att ta sig an då Saisonjäst enligt in mening har en tendens att maskera just örtighet, till skillnad från t.ex. vissa typer av lagerjäst där örtig humle har lättare att göra sig till känna. Inför denna bryggning ville jag närmare undersöka hur Wyeast 3724 (Dupont) och Wyeast 3711 (Dupont->Thiriez) skulle samspela med Saaz. Wyeast 3724 är erkänt besvärlig att jäsa med och kräver både tid, värme och tålamod, men med inga andra bryggningar planerade hade jag inga problem med att ockupera jäskylen en längre period för både primär- och flaskjäsning. 3711 ville jag prova igen mest för att se vad jag tycker om den. Bryggde med den i slutet av förra sommaren men ett för avancerat mäskschema gjorde den ölen till en fenolbomb, vilket gjorde att jag inte kunde ge den en rättvis utvärdering. Många väljer just 3711 då den är en fenomenalt pålitlig utjäsare och är något av saisonvärldens motsvarighet till 3724. Trots sin goda utjäsningsförmåga lämnar den ganska mycket munkänsla efter sig på grund av betaglukaner, vilket gör jag vid tidigare försök tycker den inte blir nog "klar" i sina smaker. Men, jag är nu villig att ge den ett, förmodligen, sista försök.

Namn: Phare XX och Sommar II
Stil: Saison
Bryggmetod: Grainfather - Ingen lakning
Mäskeffektivitet: 79%
Beräknad mängd till jäskärl: 22L
Mängd till jäskärl: 23L
Beräknat SRM/EBC: 3.5/7
Beräknat OG: 1.054
Koktid: 90 min
Beräknat IBU: 30
OG: 1.056
FG: 3711 = 1.002. 3724 = 1.005.
ABV: 3711 = 7.1%. 3724 = 6.7

Maltnota (%) (Färg lovibond)
75.2% Weyermann Barke Pilsner (~1.8L)
15.2% Weyermann Wienermalt (~3.4L)
5.1% Crisp Torrefied Barley (~1.8L)
4.6% Weyermann syramalt (~2.4L)

Mäskschema
63° grader i 90 min
76° grader i 10 min

Total mängd vatten: 37.1L
Mäskvatten: 37.1L
Lakvatten: -

Vattenbehandling
6g Kalciumsulfat
5g Magnesiumsulfat
4g Kalciumklorid
g Antioxin SBT

Vattenprofil
Kalcium: 90
Magnecium: 15
Natrium: 8
Klorid: 67
Sulfat: 150

Beräknat mäsk-ph: 5.2
Mätt mäsk-ph: 5.3
Mäskjustering: -

Humleschema
@60 min - Styrian Golding Bobek (pellets) 20 IBU
@20 min - Saaz (pellets) 5 IBU
@15 min - White Labs jästnäring och protafloc
@10 min - Styrian Golding Bobek (kottar) 5 IBU
@5 min - Spindasol B

Jäst
Wyeast 3711 i en halvan och Wyeast 3724 i andra.
Stigande jäsning. Inleder i 22-23 grader. Efter ca 24 timmar med aktiv jäsning höjs temperaturen med 1 grad per dag till 26 grader är nådd. Planen var att hålla kvar i 26 grader till FG men på grund av oro kring avstannad jäsning fick jäskylen klättra hela vägen upp till 30 grader.

Brygglogg
2024-04-06
Sätter förkultur till båda jästerna.

2024-04-07
Bryggdag. Vaknade före alarmet 05:30. Vattnet var redan varmt så det var bara att gå ner till bryggrummet och pytsa i salter och förbereda malten. Hela bryggningen gick smidigt. Full aktivitet i vattenlåset till 3724 under kvällen. Plockar bort vattenlåset och sätter sani clean-sprejad plastfolie över vattenlåshålet på jäskärlet för att få till en semi-öppen jäsning.

2024-04-08
Nu aktivitet även i 3711. I denna behåller jag dock vattenlåset på. Höjer temperaturen till 24 grader.

2024-04-09
Höjer till 25 grader.

2024-04-10
Höjer till 26 grader.

2024-04-15
Tittar till SG såhär en vecka efter bryggdag och 3711 ligger på 1.006 medan 3724 verkar ha råkat ut för det klassiska stoppet och ligger på skyhöga 1.034, trots semiöppen jäsning och stigande omgivande jästemp. Höjer till hela 28 grader för att se om det kan hjälpa till.

2024-04-21
Har under veckan låtit temperaturen sjunka till 26 grader i jäskylen då jag inte riktigt är bekväm med konstanta 28 grader. Vet egentligen inte varför, mest en känsla. Nu två veckor efter bryggdag och SG är följande:
3724 = 1.022. Sjunkit med 12 pinnar på en vecka, men vilken otroligt långsam jäst det är.
3711 = 1.002. Sjunkit med fyra pinnar och detta är väl troligen FG.

2024-04-28
3711:an har fått stå i matkällaren under veckan för en semi-kallkrash då jäskylen är intsälld på 30 grader för att hjälpa andra hälften (3724) med att jäsa ut. Flaskar 3711 till 3.8 kolsyrevolymer. 3724:an har nått ett SG på 1.016.

2024-05-05
Ännu en vecka i 30 grader har passerat för 3724. SG nu nere på 1.009. Ger den en vecka till. Inte säker att den jäser ut mer. Tycker 1.009 är fullt acceptabelt, men får se om det kommer hända mer. Känns återigen halvbra att den får stå så länge, samt står så varmt.

2024-05-10
3724 FG=1.005. Kallkrash.

2024-05-16
Buteljerar 3724. På grund av olika omständigheter blev buteljeringen intryckt mellan andra aktiviteter och jag hade med facit i hand behövt tillsätta champagnejäst för att säkra flaskjäsning, men så blev det inte. Siktar dock på en varm flaskjäsning som kommer inledas i 24 grader för att stiga till 30.

Publicerat den Lämna en kommentar på Hur blev den italienska pilsnern?

Efter sex veckor på lagring är det dags att utvärdera den italienska pilsner som bryggdes den 17:e mars. Receptet var relativt enkelt och innehöll, förutom lite syramalt för att sänka PH i mäsken, 100% Weyermann Eraclea pilsnermalt. En maltsort från just nordöstra Italien. I koket fick Perle stå för en bittergiva vid 60 minuter, medan Spalter Select fick åka i vid 30 och 10 minuter. Teoretisk IBU landade på 35, OG 1.045, FG på 1.010 för båda halvorna. De delades alltså upp i två jäskärl där den ena fick jäsa med Saflager S-189 och den andra med Lallemand Diamond Lager. Resultatet blev två ganska lika öl men med en tydlig vinnare.

Lallemand Diamond Lager (höger på bilden) är något klarare. Båda ölen har en tjock och fin skumkrona som hänger kvar i glaset relativt länge. När man luktar på ölen märker man att båda har en lätt och generisk humleton. Båda har en doft av deg under jäsning där Diamond Lager sticker iväg lite extra. I denna finns även en lätt örtighet som saknas i S-189 men även en lätt syrlighet som jag tycker blir lite fel. Båda ölen har klassiska lagerdofter men Diamond Lager har lite mer av allt, på både gott och ont. Den syrliga undertonen i denna misstänker man följer med i smaken.

Det är något av en utmaning att skilja ölen åt efter ett första smakprov. Det krävs några omtagningar och funderingar innan smakerna landar i munnen och börjar urskilja sig. Den lätt syrliga karaktären i Diamond Lager följer mycket riktigt med i smaken och gör att den även där blir lite "off". Detta är något man märker mer när man har ölen bredvid varandra och verkligen letar efter skillnader, annars hade det varit svårt att skilja dem åt. S-189 är som skrivet mer tillbakadragen i sin doft och när det gäller smaken har den en betydligt jämnare profil som gör att den blir en ganska klar vinnare för mig. Här ligger allt helt enkelt mer i balans och även malten får en mjukare och något fylligare framtoning. Jag skulle placera ölet som jäste med S-189 som en av mina bättre lager, även om jag tycker 34/70 fortfarande är strået vassare som torrjästalternativ. Jag kan dock förstår de som har Diamond Lager som sin favoritjäst då jag tror man kan uppleva den som väldigt ren och fräsch i sina smaker, men för mig blir den lilla syrligheten som flera säkert tycker är god, lite fel. Båda ölen är utmärkta lageröl som lägger sig mellan en helles och en pilsner. Även om nu denna ska vara mer åt det svårdefinierade italienska hållet så skulle jag säga att det är en mycket bra sommarpilsner för de som vill ha lite lite bett i beskan utan att det drar i gommen. Så egentligen blev dessa öl ganska precis vad jag önskade.

När det gäller Eracleamalten tycker jag inte den kommer upp i riktigt samma nivå som Barkemalten. Efter att ha läst en del utvärderingar om att den eventuellt skulle kunna uppfattas som mer rustik och jordig som hade jag förhoppningar om att den skulle kunna bli bra som basmalt i en Saison, men det ser jag efter mina provsmakningar inte någon poäng med. För framtida lagerbyggningar blir det att gå tillbaka till både Barkemalten och 34/70, om det är torrjäst som är aktuellt. Jag tror även att båda ölen hade varit lite piggare i sin humlefräschör om jag hade valt att använda enbart Perle, vilket jag gjort tidigare. Spalter Select ska vara en örtig humle, men jag har aldrig lyckats få till den riktigt som jag tänkt mig.

Publicerat den Lämna en kommentar på Italiensk pilsner

Bloggen fortsätter sin resa bland otrendiga ölstilar och näst på tur är italiensk pilsner.

Italiensk pilsner är egentligen vad en klassisk stor stark borde vara. Istället för sällsynt duglig öl på stora delar av krogar bundna till restaurangavtal med Åbro, Spendrups eller liknande, borde en stor stark bytas ut mot italiensk pilsner. Nu är jag egentligen inte kräsnare än att anse att en Norrlands Guld (som inte har någonting med norrland att göra förutom då namnet) kan vara lite gott ibland. Men bara lite. Bortsett från Norrlands har jag dock inte så mycket över till annan typ av stor stark. Utforskar man bland utbudet på Systembolaget så finner man ännu fler exempel på öl som egentligen inte bord finnas till, även om det är just den typen av öl som säljer mest, vilket då motsäger mitt argument. Gott finns det väl få med något slags ölintresse som tycker att den billigaste starkölen på bolaget är. Om de stora bryggerierna i Sverige och Danmark skulle sluta med sina varianter av Dortmunder Export, som i Sverige blivit till just stor stark, och istället skulle brygga varianter av italiensk lager och pilsner, skulle alla bli gladare. De flakbärande personerna på bolaget skulle tycka det var sak samma och fulölen skulle (kanske) smaka något bättre. Nog raljerat om detta.

Egentligen är det inte särskilt mycket som skiljer en italiensk lager/pilsner åt de tyska motsvarigheterna. Någon italiensk jäst och humle finns det inte, utan där är det troligtvis tyska ingredienser som dominerar. Italiensk malt finns det däremot och det är just det som jag bygger min italienska pilsner på. Humlegården säljer pilsnermalt av sorten Eraclea som är en basmalt av ljusare sort från nordöstra Italien. För det är väl just det som kännetecknar den italienska lagern/pilsnern, att den är just lätt. Kanske på gränsen till tråkig i vissa kommersiella fall. Generellt är jag mer förtjust i pilsner än helles och jag kommer därför göra ett försökt på en sådan. Eftersom jag förväntar mig en väldigt lätt kropp kommer jag därför vara lite försiktigare med humlegivorna än vad jag hade varit med en pilsner med maltigare inslag. Den italienska pilsnern är generellt lite snällare i beskan än den tyska varianten, men givetvis finns det undantag.

Det blir uteslutande Eracleamalt tillsammans med en gnutta syramalt för att sänka PH. Sedan blir det Spalter Select som humle fast med Perle som bittergiva. Satsen kommer delas upp på två för att ge Saflager S-189 en ny chans (nu med dubbel mängd jäst) medan andra hälften kommer få jäsa med Lallemands Diamond Lager, som jag inte provat tidigare. Eftersom det för mig blir en helt ny basmalt kommer jag troligtvis missa OG med några pinnar, samt att jag enbart kan uppskatta hur mycket respektive jäst kommer jäsa ut vörten, men jag siktar på en öl runt 4.5-5%.

Sedan vill jag passa på att tipsa om den italienska pilsner Tipo Pils som är en av världens bästa pilsner, som man ibland kan hitta på Systembolagets beställningssida. Även om det finns flera lättdruckna småblaskiga italienska lager att välja bland så är Tipo Pils ett praktexemplar på hur pilsner, oavsett ursprung, ska smaka. Ett måste helt enkelt.

Namn: Stresa Pils och Stresa Diamond Pils
Stil: Pilsner - Italiensk
Bryggmetod: Grainfather - Ingen lakning
Mäskeffektivitet: 78%
Beräknad mängd till jäskärl: 22L
Mängd till jäskärl: 22L
Beräknat SRM/EBC: 3/6
Beräknat OG: 1.049
Koktid: 90 min
Beräknat IBU: 35
OG: 1.045
FG: 1.010 på båda
ABV: 4.6% på båda

Maltnota (Färg lovibond)
95% Weyermann Eraclea pilsnermalt (~1.7L)
5% Weyermann syramalt (~2.4L)
Krossad till 1.3mm

Mäskschema
60ºC i 20 min
65ºC i 20 min
72ºC i 30 min
76ºC i 10 min

Total mängd vatten: 36.3L
Mäskvatten: 36.3L

Vattenbehandling
6g Kalciumsulfat
2g Magnesiumsulfat
4g Kalciumklorid
2.7g Antioxin SBT

Vattenprofil
Kalcium: 92
Magnecium: 8
Natrium: 8
Klorid: 68
Sulfat: 120

Beräknat mäsk-ph: 5.2
Mätt mäsk-ph: 5.3

Humleschema
@60 min - Perle - 20 IBU
@30 min - Spalter select - 10 IBU
@15 min - White Labs jästnäring
@10 min - Spalter select - 5 IBU
@5 min - Spindasol B

Jäst
Saflager S-189 i en halvan (2 paket till 11L vört)
Lallemand Diamond Lager i andra halvan (2 paket till 11L vört)
Jäst i 11 grader med diacetylrast på 16 grader mot slutet

Brygglogg

2024-03-16
Förbereder bryggvattnet kvällen innan med jästätarmetoden. Ca 36 liter vatten = 9.5 gallon, vilket resulterar i 19 gram socker och 19 gram jäst.

2024-03-17
Vaknade strax före larmet på 06:00. Redan från sängen knappar jag in höjning till inmäskningstemperatur på bryggverket så kan jag ägna tiden åt att brygga kaffe innan inmäskning. Bryggdagen flöt på väldigt bra och strax innan lunch var vörten i jäskärlen och bryggverket rengjort.

2024-03-18
Medelhög aktivitet i jäslåset till vörten som jäser med S-189. Lite rörelse i Diamond.

2024-03-21
Aktiviteten i S-189 har saktat ner något. Diamond ser jag knappt någon aktivitet. Detta behöver inte betyda så mycket. Har även läst på forum att just S-189 verkar kunna avge stora mänger kolsyra.

2024-03-24
En vecka i jäskärl och SG är följande:
S-189= 1.016
Diamond Lager = 1.013
Startar en diacetylrast genom att höja temperaturen i jäskylen till 16 grader. Möjligtvis kommer denna något sent, men förhoppningsvis kan den förhindra både diacetyl samt hjälpa med utjäsningen något. Misstänker dock att båda ölen inte kommer komma ner i önskat FG, som jag placerar under 1.010.

2024-03-27
Efter tre dagars diacetylrast ligger SG (som blir FG) på 1.010 för båda ölen. Bra att de gick ner ytterligare, även om jag önskat dem under 1.010. Ölen landar dock på utmärkta 4.6%, precis där jag vill ha dem. Påbörjar kallkrash ner till 4 grader.

2024-03-29
Tillsätter isinglass och Antioxin SB till båda jäskärlen.

2024-04-04
Fatar.

2024-05-28
Publicerar utvärdering av båda ölen.

Grumligt bryggvatten efter att jäst och socker tillsats kvällen före.

Idag ställde jag in valsavståndet på snäppet tätare än sist. Förfuktningen av malten gjorde att det blev relativt mjölfritt trots att vissa av kornen krossats.

Dagens jäst.

Övervakar kylning av vört från telefon.

Ljus och klar vört till jäskärl.

Okulär besiktning av vörten jäst med S-189 efter avslutad kallkrash.

Publicerat den Lämna en kommentar på Klappa sig själv på axeln

Det är egentligen ganska sällan jag är nöjd med mina öl, men ibland så händer det. Senaste Saisonen jag bryggde i syfte med att prova olika basmalter samt hop stand med Goldings åkte i vasken redan efter första provade flaskan. Eftersom Saison är den ölsorten jag lägger ner absolut mest arbete med svider det lite extra hårt när det inte blir bra. I grund och botten vet jag hur man brygger en bra Saison, men som jag varit inne på så många gånger förut så lär man sig desto mer om man vågar kliva utanför sin bekvämlighetszon ibland.

Nu skulle detta inlägg inte handla om Saison utan om en annan öl som faktiskt blev bra. Den 18/2 bryggde jag en Session IPA medan jäskylen flaskjäste Saison vid 22-23 grader, och behövde därför trixa lite med val av jäst för att kunna brygga något humligt då jag anser det vara något för varmt för klassisk wlp001 eller liknande. Därför blev det en Kveik Session IPA där Hornindal blev jästvalet. Ölet jästes i det svalare spannet av vad jästen är bekväm med, alltså 22-23 grader. Maltnotan bestod av 72% Golden Promise, 20% Wienermalt och 5% ljus karamellmalt (+ syramalt för PH). Humlen bestod av Columbus vid kokstart för en bittergiva på ca 30 IBU och vid 3 min en blandning av Simcoe, Citra och Talus. Total teoretiskt IBU landade på 60 och efter avslutad jäsning blev det en mjuk kallkrash ner till 16 grader för torrhumling i två dagar och sedan kallkrash i två dagar till. Efter att ha missat OG något vid bryggdag landade FG på 1.011 och slutgiltig % blev 3.9.

Även om jag hade velat ha ölet mellan 4.5-5% så blev det är av mina bättre öl på mycket länge. Som ni ser på bilden så är det en mycket tjock och tilltalande skumkrona i kombination med ett glasklar öl, vilket säger något om att vissa delar av min bryggprocess fungerar hyfsat bra. Även om det är fullt fokus på humle med den här ölen så finns det en fin maltbas för humlen att luta sig mot, vilket inte är helt enkelt att uppnå när ölen bara blir 3.9%. Jag ville hålla mig så långt borta från NEIPA-stilen som möjligt så därför var aldrig vete eller havre aktuellt att tillsätta för att hjälpa bygga kropp. Jag kommer absolut brygga med liknande maltnota fler gånger vid denna typ av öl samt starkare. Jästen jäste ut ölet rent och fint och de tropiska smakerna som den enligt beskrivning ska lämna efter sig är inget jag känner av. Möjligtvis mörkas dessa av humlen, men det gör mig ingenting. Desto renare jäst, desto bättre. Kombinationen av Simcoe, Citra och Talus fungerar utmärkt och den lägger sig mellan klassik amerikansk västkust och mer modern IPA. Simcoe tar mycket plats i smakbidraget vilket också var syftet. Simcoe beskrivs bidra med blodapelsin, tallbarr och passionsfrukt men jag tycker personligen (vilket jag har skrivit förut) att hård engelsk fruktkaramell i kombination med tallbarr är de huvudsakliga smakerna jag förknippar med Simcoe. Citran finns där och vill ta plats med sin klassiska citrus/lime-karaktär. Talushumlen vet jag faktiskt inte om jag känner av och det är möjligt att jag hade kunnat skippa den helt och hållet. I överlag är detta är riktigt bra IPA i sessionstil och jag kan varmt rekommendera både maltnotan samt humlekombinationen om någon av er därute också vill börja experimentera med stilen.

Finns det förbättringsområden? Det beror på. Jag kan utan problem hävda att ölet möter sig med kommersiella alternativ alla dagar i veckan. Den är rejält humlig med bra bett i beskan, vilket kanske kan bli lite för mycket för vissa. Personligen hade jag kanske dragit ner den teoretiska IBUn till 50 samt lirkat upp procenten till 4.5. Jag är svårt förtjust i Simcoe som humle i IPA, men hade samtidigt önskat en annan humlesort än Citra för att möta upp den. En ny humlekombination vid en ombryggning hade nog varit 40% Simcoe i kombination med något superklassisk amerikanskt. Kanske 30% Amarillo tillsammans med 30% av en humle som drar åt ananashållet? Jag tror dock det finns många IPA-fantaster som skulle vara helnöjd med nuvarande humlekombo.