Gå till innehåll

2

Detta kommer kanske bli det minst lästa blogginlägget som hembryggarbloggvärlden skådat. Det anser jag dock inte vara mitt fel. Det är bara hembryggarbloggvärlden som inte förstått att Engelsk Pale borde vara nästa stora hembryggargrej.

Som jag varit inne på tidigare så dras jag mer och mer åt den engelska ölscenen, vilket till stor del beror på att jag för några år sedan upptäckte Skebos utmärkta sortiment. Visst har jag druckit ESB och andra öl genom åren, men det är helt klart Skebo som gjort att jag nu blivit mer och mer intresserad. När jag började med hembryggning så var brittisk öl kanske det mest ointressanta att brygga. Dels för att jag inte hade någon kunskap om ölen samt att det då, liksom nu, inte är öl som anses som särskilt trendig. För det är ju så det fungerar när man intresserar sig för något nytt. Man snappar upp det som alla skriver och pratar om för att senare fördjupa sig åt olika håll och kanter. Inom ölvärlden så kan dessa håll och kanter verkligen sticka iväg åt många olika håll och det kan också behöva få ta sin tid.

För att lära mig mer om vilken typ av brittisk öl jag vill brygga började jag i slutet av november fila på ett recept utan några större riktlinjer. Jag byggde ett recept och bryggde en öl med den kunskap jag hade i bagaget. KällarAle, som jag döpte ölen till, blev en riktigt trevlig öl med mjuk och fyllig kropp, härligt fruktiga toner från jästen samt att den låga kolsyran på fatet i kombination med stout-munstycket till tappkranen nästintill förflyttade mig från den svala källaren i norra Sverige till en stojig pub i York, eller liknande. Kunskapen om brittisk geografi är även den ganska bristfällig så jag ve inte om det finns några stojiga hak i York, men jag hoppas att det gör det.

KällarAle jäste med den klassiska Fullersjästen, Wyeast 1968, som bär namnet "London ESB Ale". Mitt intresse för belgisk jäst har börjat förflytta sig mot engelsk jäst och jag utgår, på samma sätt som när jag brygger Saison, från jästen när jag tänker kring det färdiga ölet. Eftersom min kunskap kring engelsk jäst fortfarande är ganska begränsad kommer jag inte göra någon lång utläggning om detta. Här utgår jag istället från utjäsningen av den jäst jag kommer använda till denna bryggning, som återigen kommer vara just Fullers-jästen. När jag tidigare använt denna jäst har utjäsningen varit riktigt dålig och jag har upprepade gånger legat runt 55-57%. Tittar man på produktinformationen ska den ligga på 67-71%, så jag anar att den kan bete sig något annorlunda beroende på hur pigg den är och troligtvis kommer den jäsa ner mot dessa siffror om man kokat ihop en förkultur. Här kan jag passa på att tillägga att det finns torrare engelsk öl än den som jag bryggt (pale ale, golden ale, bitters mm) och den som jag tänker mig att denna bryggning ska resultera i. Skebo använder sig t.ex. av Wyeast 1098 som kanske framhäver humlen lite tydligare än vad Fullers-jästen gör samt ger ett torrare och krispigare öl. Fullers-jästen upplever jag som fruktigare och fylligare vilket gör den bra att använda till svagare öl.

Även om KällarAle var en riktigt trevlig öl vill jag se vad som händer om man förenklar receptet något. Jäser man med Fullers-jästen upplever jag att man inte behöver oroa sig för kropp eller maltkomplexitet utan det är nästan tvärt om. Trots sina blygsamma 4.3% upplevde jag den nästan för fyllig. Så till denna bryggning blir det med undantag för lite syramalt enbart brittisk alemalt från Crisp. Egentligen hade jag velat följa de brittiska bryggartraditionerna även kring humlen och enbart använda kottar, men det verkar bli svårare och svårare att få tag på humle i kottform. Det blir därför en pelletsblandning av Whitbread Golding och Soverign, två sorter jag inte har någon erfarenhet av. Således hoppas jag att slutresultatet blir en öl runt 4% som bärs fram av en fruktig grundton från jästen, en maltig bas samt en rejäl kick från brittisk humle. Mitt enda frågetecken är huruvida en stor del av humlen kommer "ätas upp" av den relativt fyllig restsötman. För att återigen återkomma till Skebo så upplever jag deras öl som relativt torra, vilket också lyfter fram de brittiska humlesorterna på ett utmärkt sätt. Det är således inte helt omöjligt att jag i framtiden kommer använda Fullers-jästen till ett lite enklare och mer tillbakadraget öl, kanske i kombination med något rostat, medan torrare och pale ale-liknande öl med humlekick kommer jäsas med en annan jäst. Vi får se. Just nu är jag dock väldigt taggad på denna öl.


Namn: Snooze and explore
Stil: Engelsk Pale Ale/Strong Bitter
Bryggmetod: Grainfather - Ingen lakning
Mäskeffektivitet:
76%
Beräknad mängd till jäskärl: 12L
Mängd till jäskärl:
11.4L
Beräknat SRM/EBC: 6/12
Beräknat OG: 1.058
Koktid: 60 min
Beräknat IBU: 42
OG: 1.063
FG: 1.014
ABV: 6.4%


Maltnota (kg-%) (Färg lovibond)
95.1% Crisp Best Ale (~2.8L) 3500gr
4.9% Weyermann syramalt (~2L) 180gr
1.6mm krossning

Mäskschema
65 grader i 60 min.
76 grader i 10 min.
Omrörning när 30 min återstår av mäskning.


Total mängd vatten: 20L
Mäskvatten:
20L
Lakvatten: -


Vattenbehandling
4g Kalciumsulfat
2g Magnesiumsulfat
2g Kalciumklorid

Vattenprofil
Kalcium: 96
Magnecium: 12
Natrium: 6
Klorid: 60
Sulfat: 159


Beräknat mäsk-ph: 5.15
Mätt mäsk-ph: 5
Mäskjustering: -


Humleschema
@60 min - Whitbread Goldings (pellets) 30 IBU
@15 min - White Labs jästnäring
@5 min - Whitbread Goldings (pellets) 5 IBU
@5 min - Sovereign (pellets) 6 IBU
@0 min - Whitbread Goldings (pellets) 2.5g/L vört
@0 min - Sovereign (pellets) 2.5g/L vört


Jäst: Wyeast 1968 London ESB - 1L förkultur
Jäser i 19 grader, 21 grader mot slutet.
Rekommenderad antal jästceller: 128MD
Beräknad mängd jästceller: 190MD


Brygglogg
2022-02-19
Sätter förkultur på 1L.

2022-02-20
Bryggdag. PH blev för första gången någonsin lägre än beräknat. Misstänker att det är basmalten som ställde till det då jag alltid planerar för ett lägre PH i bryggprogrammet. PH landar på 5.0 vilket är för lågt, men något jag får leva med eftersom jag inte har något att höja med samt att sådana företag alltid slutar med strul. I övrigt flöt bryggkvällen på bra. Aktivitet redan någon timme efter avslutad bryggdag. Utan förkultur har denna jäst varit lite långsam att komma igång. Ska bli intressant att se om utjäsningen påverkas.

2022-02-21
Häftig aktivitet i vattenlåset.

2022-02-22
Fortsatt hög aktivitet i vattenlåset.

2022-02-23
På morgonen har aktiviteten lugnat sig något, vilket talar för att jäsprocessen börjar att avta. Bedömer den fortfarande som väldigt aktiv men jag höjer till 21 grader redan nu för att hjälpa till med utjäsningen.

2022-02-25
Aktiviteten har avtagit kraftigt, men svag rörelse i vattenlåset. Uppskattningsvis en bubbla i minuten. Borde vara färdigjäst slutet av veckan. Upplever ganska stor skillnad i hur jästen beter sig nu när jag satte en förkultur. Både tidigare start och längre jäsning. Denna borde kunna söka sig ner under 1.020.

2022-02-26
Upptäcker till min stora förvåning att SG ligger på 1.014. Det är alltså en ganska stor skillnad på hur den här jästen beter sig när den är extra pigg och tillsätts från en förkultur, än när man enbart hivar i jästen direkt från paketet. Så är det givetvis med många jäster, men med tanke på mina småsatser så förväntade jag mig inte riktigt denna märkbara skillnad i utjäsning. Den ligger nu på 77% i utjäsning medan jag har beräknad OG på vörten efter en utjäsning strax över 60%. Fick även ut högre effektivitet från bryggdagen än beräknat, så detta kommer blir en ganska stark öl runt 6.5%, istället för 4-5%. Nåväl. Nu vet jag i allafall hur jästen fungerar i detta sammanhang, vilket är bra att veta eftersom jag troligtvis kommer brygga liknande öl fler gånger.

2022-02-27
Kallkrashar.

2022-03-01
Fatar.

Ni som har hängt med i bloggen ett tag kanske minns att jag för ett tag sedan skrev om Brasserie De La Sennes grundare och bryggmästare Yvan De Baets och en lång intervju som Doug Piper gjorde med honom i augusti ifjol. Har ni inte varit inne på Doug Pipers Facebooksida Gourmet Brewing så kan jag varmt rekommendera ett besök, alternativt att man anmäler sig till nyhetsbrevet. Gourmet Brewing har flera intervjuer med riktigt spännande bryggare och ölpersonligheter runt om i världen. I intervjun med De Baets, benämnd "Saison Myths", diskuterar de hur historisk Saison bör ha smakat innan Brasserie Dupont under 50-talet började laborera med sin husjäst och separera de befintliga jäststammarna. Här bör poängteras att Saison säkerligen smakade ganska annorlunda beroende på var den bryggdes och hur ölet hanterades. Precis som med dagens Lambik så finns det belägg för att Saison på sina ställen i Belgien har lagrats på träfat under längre perioder och då ska ha haft en tydlig syrlighet, till skillnad från dagens lactobacillusfria Saison. För att göra en lång historia kort så hävdar De Baets bestämt att en historisk Saison, beroende på var den bryggdes och lagrades, hade flera likheter med Lambik. Med det i åtanke är det alltså inte helt oväntat att De Baets under 2021 börjat skeppa ut bryggeriets "Saison De La Senne", som är en Saison blandad med Lambik från självaste Cantillon. Kanske vill De Baets med ölet skaka om i den annars så kategoriserande ölvärlden och skapa en medvetenhet om att Saison faktiskt inte bara får smaka som, typ, Dupont?

Med inspiration från De La Senne och deras historiska tolkning av stilen så blandade jag själv ihop en syrlig Saison i slutet på september förra året. Jag hade några liter aprikospseudolambik över där själva aprikossmaken inte riktigt kom till sin rätta och som jag då ville gör något nytt med. Sagt och gjort blev det en 50/50 blandning av husets Saison nummer 12 och aprikospseudolambiken, tillsammans med sockerlag och champagnejäst för att säkra en ordentlig flaskjäsning. Det roliga med det färdiga ölet är att det är en blandning av två öl som inte blev som jag hade tänkt mig, men som i kombination med varandra blev något helt annat och även ett bra öl. Inte helt dumt att ha några liter av en översyrlig pseudolambik över eftersom en blandning med annan, förslagsvis belgisk öl, ger både Lambiken och Saisonen nytt liv. Saison l'ancenienne betyder just den gamla årstiden, så detta blir min historiska hommage till stilen. Hur smakade då ölet?

Det här är ett öl som förändrats med tidens gång. Till en början upplevde jag det ha en mer nyanserad smakprofil då saisondelen av ölet tog mer plats än vad det gör i skrivande stund. Självfallet så tar syran över mer och mer med tiden. Det är trots allt en mycket trevlig öl. Syran är hög och komplex vilket är den grund som ölet vilar på. Frisk och fräsch. Den väcker gommen på ett härligt sätt och blir just den där ölen man vill ha hemma när man inte riktigt är sugen allt det de andra. Måhända blir den något kärv i längden men balanserar man smakupplevelsen med en god ost till, håller upplevelse hela glaset igenom. Aprikostonerna från lambiken är rätt svåra att identifiera och måhända är det vetskapen om att dessa bör finnas där som gör att man kan ana en lätt ton där någonstans i bakgrunden. Syran har som sagt blivit mildare i och med blandningen. Saisondelen kan man inte påstå är särskilt framträdande. Jag har svårt att uppfatta några klassiska jordiga eller fruktiga toner som jag kan härleda till en Saison, utan det är rakt igenom en syrlig öl.

Frågan är om detta är en Saison eller en suröl? Det kan nog tolkas lika olika beroende på vem du frågar. I dagens ölvärld är det självfallet inte en Saison, men ur ett historiskt perspektiv kanske man kan anse något annat. Det är kanske inte heller så noga.

För drygt två månader sedan upptäckte jag att Grainfather skulle släppa en uppdaterad version av sina silplåtar. Alla som är bekanta med Grainfather vet att detta är den mest ifrågasatte delen av hela bryggverket där det känns som att man under tillverkningen valde att spara in på materialkostanad för plåtarna, samt att de på något sätt aldrig kändes riktigt genomtänka. Hembryggare verkar ha haft störst problem med den undre silplåten och de ökända silikonpackningarna som åker av när plåten ska ner i maltkorgen. Personligen har jag aldrig stört mig särskilt mycket på just den undre plåten eftersom några spray med Star San alltid hjälp mig att få plåten på plats relativt enkelt. Desto mer problem har jag haft med den övre silplåten som tenderar att kollapsa ner i vörten under mäskningen. Jag blev väldigt nyfiken på dessa uppdaterade och valsade silplåtar eftersom man nu slapp silikonpackningarna till både övre och undre silplåten, så jag beställde hem dem direkt de fanns tillgängliga på Humlegården.

Direkt när jag packade upp plåtarna började jag undersöka dessa och blev ännu mer nyfiken, eller rättare sagt osäker, på dess funktion. Den undre silplåten var det egentligen inget att fundera över då denna snabbt och smidigt gled ner i maltkorgen. Men när det gällde den övre silplåten så förstod jag inte riktigt hur jag skulle kunna använda denna. Här bör jag tillägga att det finns absolut ingen information om plåtarna på vare sig Grainfathers hemsida eller på Humlegården (eller annan återförsäljare inom Sverige eller utomlands), annat än att de ska ersätta de äldre plåtarna. Jag ställde några frågor om plåtarna på ett forum och när svar började trilla in så tenderade dessa att komma från ägare av de nya Grainfatherenheterna, som då inte förstod mitt problem. Det var då jag började förstå att problemet till stor del låg hos mig själv, eller kanske inte helt och hållet, men till stor del...

För det hutlösa priset av 749 kronor, en beskrivning som sa att dessa valsade plåtar ersätter de gamla plåtarna samt att man mäskar och lakar på samma sätt, så förväntar jag mig att dessa ska fungera precis som de gamla plåtarna, fast bättre. Det är ju så de marknadsförs. Samtidigt kände jag mig ganska korkad när jag plockade upp den övre silplåten, tittar på den, funderar, lägger den i ett vattenbad och ser att den sjunker som en sten. Vad ska jag med denna till, tänkte jag? Dyr var den också. För att detta ska bli begripligt för er som inte lusläser bloggen bör jag tillägga att jag slutade laka för några år sedan och att det är här som det felar. Den gamla övre silplåten hölls, en bra bryggdag, fast ovanför vörtytan med hjälp av just den besvärliga silkonpackningen. En dålig dag åkte packningen av så pass många gånger att man till slut gav upp, eller så greppade packningen inte mot maltkorgens kanter vilket gjorde att hela plåten gled ner i vörten. Eftersom de uppdaterade plåtarna inte har någon silikonpackning kan jag nu konstatera att dessa, med fokus på den övre, är designad för de som lakar eftersom plåten då "flyter"/vilar ovanpå mäsken då denna är tjock nog att bära upp den. Lakar man inte och tillsätter hela vattenmängden vid inmäskning så blir mäsken för tunn för att detta ska fungera. För lakande ägare av de nyare Grainfatherbryggverken antar jag att detta känns ganska självklart eftersom dessa nya bryggverk har silplåtar med samma design. Men, borde inte Grainfather ha kunnat varit lite tydligare med detta? Skriva något om detta ganska dyra tillbehör på sin hemsida, eller kanske på förpackningen så att återförsäljare kan informera om detta? Även om man förespråkar lakning vid användningen av bryggverket så har tillverkarna själva skrivit artiklar på sin egen hemsida om icke-lakning med bryggverket. Samt att man borde vilja marknadsföra sin produkt som ett mer flexibelt bryggverk än vad det blir om man säljer dyra tillbehör och då tar för givet att alla brygger på ett och samma sätt. En gnutta dåligt kan jag tycka.

Här kan det vara intressanta att resonera kring den övre silplåtens funktion då det säkert finns ganska många GF-bryggare där ute som inte tycker den behövs alls. Jag har själv bryggt några gånger utan denna och visst går det utmärkt, men jag föredrar trots detta en fungerande övre silplåt. Denna hjälper till att jämna ut den cirkulerande vörten så att den fördelar sig jämt över maltbädden. Man får, anser jag, en bättre effektivitet men med hjälp av silplåten, ett argument man kan ifrågasätta vikten av, men även en klarare vört. Här kanske några lyfter på ögonbrynen. Dels ser man inte poängen med en klar vört men även inte hur den övre silplåten faktiskt hjälper till med detta. Lyfter man bort silplåten så landar den cirkulerande vörten på ett och samma ställe i maltbädden, även om det ligger en del vätska ovanför. När man sedan lyfter upp maltkorgen för avrinning så är det tydligt att vätskan tagit en och samma väg ner genom maltbädden, vilket en försämring i effektiviteten också visat mig, då det finns tydliga försjunkningar i malten. Med silplåten på plats fördelas malten jämt över maltbädden, vörten tar inte en enskild väg ner genom bädden, samt att detta hjälper till att filtrera bort allt det som gör vörten grumlig. Sprider man vörten ovanför maltbädden jämt fördelar man trycken/suget neråt jämt, vilket torde underlätta filtreringen, samt minska risken för kanalbildning. Här har jag full förståelse för att det kan anses som hårklyveri för vissa. Om man inte bryr sig om klarheten på vörten så är det helt okej. Alla brygger vi på olika sätt och med olika tekniker. Jag ser dock hellre en klar vört då jag tror det finns fördelar med detta. Köper man sedan ett bryggverk med RIMS-funktion tänker i alla fall jag att möjligheten till en klar vört ska finnas där då det är en funktion som man betalat för.


Vi börjar med den övre silplåten:

Som förhoppningsvis syns på bilden är det en klar förbättring gällande kvalitet på den övre silplåten. Medan de äldre plåtarna kunde vara lite skeva, men fungerande, är dessa raka, robusta och betydligt tjockare.


Den undre silplåten:

Inte så mycket att skriva om den under plåten. Den glider enkelt ner i maltkorgen vid installation. Hade kanske kunnat ha någon nanomillimeter större diameter då jag tycker den hade kunnat sitta lite tajtare mot maltkorgen. Vid den första provbryggningen så rann vörten betydligt fortare genom maltbädden när korgen höjdes för avrinning. Det uppstod även en försjunkning längs kanterna på bädden vilket innebär att vörten rann längs väggarna istället för jämt fördelat genom hela bädden. Kanske en småsak i sammanhanget dock?


Övre silplåt på plats:

Tydligt glapp mellan maltkorgen och plåtens valsade kant.


Min tillfälliga, fula men fullt fungerande lösning för att kunna brygga lakningsfritt:

Tillslut fick jag vara lite uppfinningsrik och göra på detta sätt, vilket fungerade utmärkt. Lite ståltråd som snabbt och enkelt kan justeras i höjd beroende på vörtmängd. Med hjälp av dessa kunde jag vila silplåten ovanpå vörten och cirkulera utan problem. Det blev också enkelt att lyfta upp sillåten och röra om i malten efter halva mäskningen, en rutin jag också kommer kunna bibehålla utan bekymmer då det var under detta moment som de gamla packningarna inte kunde fästa mot den fuktiga maltkorgen. Ett sista plus är att man nu också slipper de småvassa kanterna på de äldre plåtarna.

Slutet gott allting gott. Plåtarna var dyra men de har efter lite modifikation visat sig fungera fint även för en ickelakande GF-bryggare.

Vörtkakan blir till häjs

Utvecklandet av husets saison går vidare. För varje ny bryggning av denna öl känns det som att jag gör storslagna förändringar som jag tänker ska ta ölen till nya höjder. Resonerar man så är det ganska dålig utdelning för det är egentligen få gånger jag tycker ölen varit riktigt bra. Missförstå mig inte. Ölen håller hög kvalité för att vara hembryggd och från gång till gång tycker jag den står sig riktigt bra gentemot svenskbryggd saison man hittar på systembolaget, eller kanske till och med bättre. Men jag är ute efter den där ölen som verkligen sticker ut och som jag helt enkelt ska kunna brygga om utan några förändringar.

Så även om det sällan blir några fullträffar med min saison, vilket delvis består i att jag är fruktansvärt petig med just denna sortens öl, drar jag ganska stor lärdom från varje lyckad som misslyckad bryggning. Föregående bryggning av den svagare säsongen får agera förkultur åt denna öl. Därför blir det en återanvändning av WLP565 (Dupont) då jag nu lämnat Omega Yeasts Saisonstein bakom mig på grund av ojämn smakprofil och ett pulveriserande av maltsmaker. Trots detta kände jag att det var dags att ta ut svängarna lite när det gällde maltnotan och det blir då en rejäl omkastning till denna bryggning med hopp om ökad komplexitet bland maltsmakerna. Jag har ganska länge strävat mot de enkla lösningarna och jag vill försöka hålla mig inom vad som kan anses tillhöra saisontraditionen. Basmalten förblir barke pilsnermalt från Weyermann eftersom jag har en del på lager. Belgisk pilsnermalt finns inte på humlegården och jag vill för nuvarande inte tro att detta är något som absolut behöver bytas ut. Jag skär dock ner på basmaltsgivan ordentligt och kompletterar med lika stor giva dinkelmalt från Castle. Dinkel, eller spelt, är besläktat med vete och en vanligt förekommande kornsort i belgien och något som Blaugies använder friskt i sina saison. Läser man smakbeskrivningarna kan man lite slarvigt säga att dinkelmalten landar någonstans mellan vetemalt och rågmalt då den beskrivs som jordigare och kryddigare än vetemalten. Rågmalten är en trotjänare som följer med, eftersom den gör sig så ruskigt bra i mindre mängd, i en saison.

Humlen har det varit ett evigt omtag kring och jag har börjat förlika mig med tanken att man mer eller mindre får gilla läget. De bryggerier i världen som producerar den bästa ölen, oavsett stil, har helt enkelt tillgång till humle med annan kvalité än den som blir över till oss hembryggare. Nu har jag flängt fram och tillbaka med olika humlesorter och jag har för stunden landat i att jag behöver fokusera på följande två saker; en friskare beska samt bättre smakutbyte. För att få till en friskare och fräschare beska utan att gå upp i IBU-nivå kommer jag använda mig av Magnum som bittergiva. Förhoppningsvis kommer detta göra något åt den svällande beskan som jag upplevt störande. Får jag även upp maltsmakerna och munkänslan kommer beskan oavsett resultat upplevas behagligare. Till en början hade jag planerat en Whirlpool-/Hopstand-giva med Saaz och Styrian Goldings för att se om det hade kunnat bidra med en ny humlekaraktär. Jag väljer dock att lägga denna tanke på is för tillfället eftersom jag inte vill ha för många nya aspekter med till denna öl.

När jag började fundera på en ny ombryggning av huset saison kände jag mig inte jätteinspirerad. Men nu när jag fått ner alla förändringar på skärmen känns det som en helt ny öl, vilket gör att saison-peppen tagit sig tillbaka.


Namn: Phare XIII
Stil: Saison
Bryggmetod: Grainfather - Ingen lakning
Mäskeffektivitet:
72%
Beräknad mängd till jäskärl: 11L
Mängd till jäskärl:
10.7L
Beräknat SRM/EBC: 2.5/7
Beräknat OG: 1.061
Koktid: 90 min
Beräknat IBU: 60
OG: 1.054
FG: 1.008
ABV: 6%


Maltnota (kg-%) (Färg lovibond)
43% Weyermann Barke pilsnermalt (~2L)
43% Castle dinkelmalt (~2L)
10% Weyermann rågmalt (~3L)
3.8% Weyermann syramalt(~2L)

Mäskschema
64 grader i 60 min
76 grader i 10 min
Omrörning när 30 min återstår av mäskning.


Total mängd vatten: 20.1L
Mäskvatten:
20.1L
Lakvatten: -


Vattenbehandling
6g Kalciumsulfat
4g Magnesiumsulfat
2g Kalciumklorid
1.5g Antioxin SBT

Vattenprofil
Kalcium: 119
Magnecium: 22
Natrium: 6
Klorid: 59
Sulfat: 252


Beräknat mäsk-ph: 5.1
Mätt mäsk-ph: 5.3
Mäskjustering: -


Humleschema
@60 min - Magnum 15.3AA - 30 IBU
@15 min - White Labs jästnäring
@5 min - Saaz - 12IBU (100g)
@5 min - Styrian Celeia - 17IBU (100g)


Jäst
På kakan till Petit IV, WLP565.
21°C första 24h av aktiv jäsning. Sedan höjning till 23°C och håller i 24h. Höjning till 25°C till avstannad aktivitet.


Brygglogg

2022-01-15
Bryggdag utan större bekymmer förutom att övre silplåten strulade, igen. Den satt på plats genom halva mäskschemat men när den skulle tillbaka på plats efter halvvägsomrörningen så gled den ner i vörten. Är det listerna som börjat bli slitna? Kan inte komma på annan anledning till att dessa börjat strula nu efter snart tre år. Förutom detta flöt bryggningen på bra. Dåligt utbyte dock vilket jag till en början trodde berodde på kombinationen av dinkelmalt och en ojämn fördelning av vörten på grund av avsaknad av övre silplåt under halva mäskningen. Kikade igenom bryggloggen för Phare V och VI, senaste gången jag bryggde Saison utan Hochkurz-schema, och såg att jag för dessa bryggningar låg mellan 73-76% mäskeffektivitet enligt Grainfathers bryggprogram. Att jag idag låg på 72 % är således inget konstigt. Tydlig aktivitet i jäslåset tre timmar efter att vörten landat på jästkakan.

2022-01-16
Kikar in i jäskylen på morgonen och ser att kreusen klättrat ut ur vattenlåset. Dock ingen större röra utan det var bara att rengöra jäsröret och torka lite vört på locket till jäskärlet. Så här pigg har jag inget minne av att jästen brukar vara men det kan så klart vara ett resultat av den är inne på andra generationen. Höjer till 23 grader på kvällen.

2022-01-17a
Höjer till 25 på kvällen.

2022-01-18
Aktiviteten har avtagit ganska kraftigt i vattenlåset. Tidsmässigt stämmer det ganska väl med föregående bryggning och man får stirra länge på låset för att se någon rörelse. SG ligger på 1.012. Hoppas att den fortsätter samma utveckling som Petit IV och landar på 1.008 runt den 24/2. Har dock redan nu en högre utjäsningsprocent än Petit IV. Behåller temperaturen på 25 något dygn till.

2022-01-20
Sänker till 24.

2022-01-21
Sänker till 23.

2022-01-22
Sänker till 22.

2022-01-23
Sänker till 21. Kollar SG som är troligt FG, 1.008.

2022-01-24
Kallkrashar till 4 grader.

2022-01-29
Buteljerar med vanligt strösocker i sockerlag tillsammans med 0.3g/L Red Star Premier Blanc till 3.5 co2 vol.

Årets första bryggning bygger vidare på omstarten av bordsölet Petit Saison III samt ölet Stolle som jag bryggde för ganska exakt ett år sedan. Petit Saison III var en SMASH (single malt and single hop) med pilsnermalt och Fuggles. Den blev rätt tunn, vilket var väntat samt att Fuggle inte gjorde mig särskilt glad i sammanhanget. Ingen höjdaröl men desto klarare blev bilden av hur jag vill gå vidare. Jag kommer använda samma metod där denna öl får agera förkultur åt husets saison, som jag efter flertalet provsmakningar och jämförelser med annan saison kommit fram till behöver få sig ett jästbyte. Extra tydligt blev det med just den lilla bordsölen i glaset som var både tunn och lätt syrlig. Även husets saison, som skruvades upp till strax över 6%, blev även den syrlig i smaken och utan önskat smakbidrag av jord och kryddor. Vad har den här ölen med min Taras Boulba-inspirerade belgiska pale ale att göra? Jo, jag kommer dra på ordentligt med humlen denna gång samt bättra på kroppen. Eftersom både IBU-nivån och mängden humle sticker iväg över saison-nivå så antar jag att det på pappret kommer likna någon slags belgisk pale ale eller svagare IPA. Kanske inte så viktigt egentligen. Det var det här jag ville brygga helt enkelt.

Det finns utmaningar med att brygga med blandade jästkulturer och det kan bli olika resultat från gång till gång. Även om jag upplevt Omega Yeasts Saisonsten som torr och tunn i sin karaktär så har jag nu kommit fram till att den inte bär fram malten tillräckligt bra. Dels är den mer anonym i sin smakkaraktär vilket en del av mig har tyckt varit positivt då jag under ganska lång tid var lite trött på saison som blev för peppriga och ibland även kletiga i sin grundprofil. Troligtvis fastnade jag lite för mycket i tanken om att det var åt det hållet som jag ville att mina säsonger skulle bli. Sedan har jag upplevt Saisonstein som en jäst som nästintill pulveriserar maltsmaken. Den har även levererat lite olika resultat från gång till gång och det som jag i och med förra bryggningen av husets saison trodde skulle bli en höjdaröl, blev istället till den tråkigaste saisonen under 2021, vilket jag härleder till jästen eftersom samtliga tre öl som bryggdes med saisonstein fick samma karaktärsbidrag från jästen. För tunnt, för lite saisonkaraktär och för mycket citrus/lime (usch!) samt för syrlig.

Jag hade redan inhandlat ett nytt paket av Saisonsten inför denna bryggning av bordsölet men fick i mellandagarna lägga en enkel beställning på ny jäst från humlegården. Helst hade jag velat gå tillbaka till trotjänaren 3726 (Blaugies) men denna var då slut. Det fick istället bli urmodersjästen WLP 565 (Dupont). Detta har ju beskrivits som en besvärlig jäst under ganska lång tid. Dels är den känd för att sluta jäsa vid 1.030 vilket är något jag själv aldrig fått erfara och sägs vara ett resultat av tryckkänslighet, vilket jag inte är särskilt övertygad om. Som ensam jäst i en saison har jag inte använt denna jäst på 3.5 år och den gången jäste den ut till respektabla 1.007, vilket dock var ett resultat av en ganska hög temperatur. På den tiden var jag inne på att försöka efterlikna de temperaturer som Dupont kom upp i under aktiv jäsning och inledde därför i 30°C. Enligt anteckningar blev det väl en okej öl men jag känner inget behov av att upprepa samma jäsningsprocedur då jag tror en svalare jäsning med stegning ger mer angenäma och balanserade smaker från jästen. Att fullt ut försöka härma ett så pass klassiskt bryggeris procedurer är också tämligen lönlöst då de har andra sätt att koka vörten, jäsningen sker i grundare kärl samt att de odlar all sin jäst på egen hand. Jag tror dock att 565 kommer att passa ganska bra till denna lite svagare öl eftersom den lämnar mer restsötma efter sig än Saisonstein samt att jag hoppas och tror att den kommer lyfta fram den ganska spexiga maltnotan på ett bättre sätt.

Att jag inte återvänt till jästen på så många år tror jag är p.g.a. att jag vill försöka skapa mig en "egen" saison i den mån som är möjlig. Jag ville inte försöka efterlikna Dupont eftersom det är en så pass ikonsik öl. Detta inser jag nu egentligen är en ganska löjlig inställning eftersom Dupont sköter all sin jästordling själv och den odling som White Labs sysslat med av just den stammen troligtvis har resulterat i olika beteendemönster hos jästen. Sedan är det också omöjligt för mig att försöka efterlikna den jäsning som sker hos bryggeriet av flera anledningar jag varit inne på förut. Den största anledningen till att jag inte återvänt till 565 är dock den mejlkonversation jag hade med Chris White på White Labs om att det är en jäst som fungerar bäst i samspel med andra för att garantera en ordentlig utjäsning. Bob Sylvester på Saint Somewhere har dock i Milk the dunk-podden hävdat att han själv använder 565 till all sin öl och att den efter några generation "can ferment water". Nu kommer jag inte återanvända jästen så många gånger för att kunna bilda mig en egen uppfattning om hur den utvecklas från generation till generation, men jag märker nu när jag skriver att det finns ett uppdämt behov av att få lite bättre koll på denna jäst som både jag själv och andra många gånger väljer bort eftersom man lätt kan tro att det finns bättre och roligare alternativ.

Oavsett jäst är det ytterst troligt att en saison på strax över 3% upplevs som något tunn. Även om nu jästbytet kan underlätta detta till viss del blir det även en rejäl ändring på maltnotan. Dinkelmalt är någon jag bryggt med i mindre mängder tidigare men Humlegården har dessvärre inte denna maltsort till förfogande, förutom i en välrostad form. Dinkel är besläktat med vete men kan i sin profil vara något ruffigare samt ej lika len och gräddig. Dinkel har rent historiskt använt i saison då det varit en vanligt förekommande kornsort i de regioner man traditionellt bryggt stilen. Yvan de Baets har också förespråkat maltsorten samt att Blaugies, vad jag vet, alltid har en ganska stor del dinkelmalt i sina öl. Dinkelmalt från Castle kommer således bilda basen till denna öl tillsammans med lika stor del vetemalt från Weyermann. Jag fortsätter som vanligt med en liten giva rågmalt samt en lika liten del pilsnermalt bara för att dryga ut notan. Eftersom jag just nu inte är supersugen på en bordssaison, även om nu jästen talar för att det blir lite så, skruvar jag upp OG något. Räknar med ett FG på 1.010, vilket kan bli lägre, men tar då lite höjd och beräknar OG till 1.042, vilket i så fall skulle ge ett öl på 4.2%. Med en helt ny maltnota kan jag dock inte förutspå OG lika säkert som med enbart Weyermanns pilsnermalt, så det kan också bli ett tunnare öl om både OG och FG blir lägre.

Humle då? Det blir 100% Saaz förutom att jag några bryggningar framöver kommer att prova Magnum som bitterhumle för att försöka få fram en friskare beska.


Namn: Petit Saison IV
Stil: Saison av svagare art
Bryggmetod: Grainfather - Ingen lakning
Mäskeffektivitet:
71%
Beräknad mängd till jäskärl: 11L
Mängd till jäskärl:
11L
Beräknat SRM/EBC: 2.95/5.8
Beräknat OG: 1.042
Koktid: 90 min
Beräknat IBU: 45
OG: 1.035
FG: 1.008
ABV: 3.5%


Maltnota (kg-%) (Färg lovibond)
37% Weyermann vetemalt (~2L)
37% Castle dinkelmalt (~2L)
10% Weyermann Barke pilsnermalt (~2L)
10% Weyermann rågmalt (~3L)
5.9% Weyermann syramalt (~2L)

Mäskschema
68°C i 60min
76°C i 10 min
Omrörning när 30 min återstår av mäskning.


Total mängd vatten: 19.2L
Mäskvatten:
19.2L
Lakvatten: -


Vattenbehandling
4g Kalciumsulfat
1g Magnesiumsulfat
2g Kalciumklorid
1.5g Antioxin SBT

Vattenprofil
Kalcium: 100
Magnecium: 7
Natrium: 6
Klorid: 62
Sulfat: 147


Beräknat mäsk-ph: 5.02
Mätt mäsk-ph: 5.2


Humleschema
@60 min - Magnum (T-90) 15.3AA - 30 IBU
@15 min - White Labs jästnäring
@5 min - Saaz (T-90) 3.6AA - 15 IBU


Jäst
White Labs 565 - Belgian Saison I
21°C första 24h av aktiv jäsning. Sedan höjning till 23°C och håller i 24h. Höjning till 25°C till avstannad aktivitet.
Rekommenderad antal jästceller: 72MD
Beräknad mängd jästceller: Ingen förkultur


Brygglogg
2022-01-04
Bryggdag. Idag var en sådan dag då övre silplåten strulade. Denna gång så pass mycket att jag inte fick den på plats direkt efter inmäskning. Jag gav det tre-fyra försök innan jag gick vidare med livet. Fördelen med att inte ha någon övre silplåt är att man kan röra om i vörten utan att pausa pumpen. Alltid något. Någon klar vört blev det dock inte, vilket också påverkas av den ganska grumliga maltnotan. Förra gången jag bryggde lågprocentig öl var jag tvungen att justera mäsk-ph för första gången på jag vet inte hur många år. Jag tog höjd för detta denna gång och rattade in ett beräknat mäsk-ph på 5.02 på brewersfriend, vilket resulterade i 5.2 i vörten 20-25 minuter in i mäskningen. Rumstempererat prov, givetvis. I övrigt gick bryggdagen mycket bra. OG blev lite väl lågt i förhållande till min beräkning vilket kan kännas lite ironiskt eftersom jag i texten ovanför receptet beskrev att jag inte var särskilt sugen på en bordssaison, vilket nu blir fallet. Kan i efterhand också undra varför jag inte syresatte vörten på väg ner i jäskärlet. Om det är någon jäst som kan behöva lite extra hjälp nu när jag utgår från i sammanhanget låga 21 grader, så är det 565.


2022-01-05
Medelintensiv aktivitet i vattenlåset 12h efter jästen tillsatts. Skönt att den kommit igång och troligtvis var den relativt snabb att börja arbeta med tanke på att den inte fick någon förkultur och inte heller var särskilt färsk. Tittar till vattenlåset några gånger under dagen och den fortsätter att hålla god aktivitet. Höjer till 23 grader innan läggning.


2022-01-06
På förmiddagen har aktiviteten avtagit. Bubblar till en gång var tredje sekund. Under eftermiddagen, ca 43 timmar efter att jästen tillsatts, höjer jag till 25 grader för att hjälpa till med utjäsningen. Tar ett hydrometerprov som visar ett SG på 1.017. Gissningsvis kommer den stanna strax över 1.010 med tanke på den avtagande aktiviteten, men det är en ren gissning. Den har alltså jäst ut 18 pinnar på ca 40-36 timmar.

2022-01-08
Långsam men noterbar aktivitet i vattenlåset. SG 1.011 under eftermiddagen vilket motvarar 68 % utjäsning.

2022-01-09
Stirrar man nog länge på jäslåset ser man att det rör sig. Håller kvar temperaturen på 25 ett tag till.

2022-01-10
Sänker till 24 grader.


2022-01-11
Sänker till 23 grader.


2022-01-12
Sänker till 22 grader.


2022-01-13
Sänker till 21 grader. FG: 1.008. Den jobbade ner sig mer än jag trodde tillslut.

2022-01-14
Kallkrashar.

2022-01-15
Bryggdag för Phare XIII som ska landa på jästkakan till denna öl. Mäktade inte med att rengöra flaskor samtidigt som jag skulle förbereda en ny bryggning, så ölen åkte på fat. Om det inte blir någon höjdaröl känns det inte lika kämpigt om den ligger på fat då man inte lagt massa tid på rengöring och buteljering.


Mäskning utan övre silplåt går bra...
... men jag misstänker att det påverkar utbytet då spridningen av vörten genom maltbädden inte blir lika effektiv. Notera "kratern" i mitten.
Superljust PH-prov 15 min i mäskningen.
Idag blev det ovanligt lite skumbildning under uppkok, samt att skummet var kritvitt. Lite mindre oxidering än vanligt? Kanske har silplåten något med detta att göra?