Gå till innehåll

Den här ölen bryggdes den 2/3 och var första försöket på en Mild. En ölstil som jag inte heller har någon större erfarenhet av. Ett lyckat första försök och en öl som under veckorna på fat försvunnit oväntat snabbt.


Doftmässigt är med sina 3.5% en ganska anonym historia. En viss maltighet i kombination med en fruktig blommighet.

Smakmässig händer det desto mer. Jag har fler gånger tidigare varit inne på förväntningar av öl och att dessa ofta skruvas upp. Detta gäller även mig, speciellt när jag är ganska kinkig med den öl jag dricker och köper. Alla dessa år av ratebeer och untappd har satt sina spår, men man behöver också göra skillnad i att all öl inte ska vara smakexplosioner. Detta är en lättdrucken öl och var designad att också vara just det. Det är dock en väldigt välbalanserad och elegant öl, rakt igenom.

En brödig maltighet tar störst plats i kombination med en klassisk blommig fruktighet, som jag härleder till humlen. Alla smaker kommer samtidigt och fungerar väl i samklang. Det finns också en lätt syrlighet i ölet som jag misstänker kommer från jästen, som var en ny bekantskap för mig. Lätt nötig. Några bidrag från karamellmalten har jag dock svårt att känna. Beskan ligger perfekt och avtar samtidigt som övriga smaker. Lätt strävig chokladsmak, tänk kakaopulver.

Skulle jag sammanfatta ölet med ett ord skulle balanserad lämpa sig bäst. Som sagt, en tillbakadragen öl med subtila smaker. När jag brygger denna öl igen kommer jag dock byta ut jästen mot något som inte jäser ut fullt lika kraftigt. Även om beskrivningen av jästen lät väldigt lovande så saknar den färdiga produkten lite för mycket kropp för att kunna vara en fullpoängare. Det är en maltig öl, men jag önskar en tydligare fyllighet utan sötma. Det blir Fullers-jästen nästa varv. Med en något fylligare kropp så skulle detta kunna vara en av de bättre öl jag bryggt.

Den här ölen bryggdes den 16/2 i ett försök att både jäsa med kveik varmt, under tryck samt att torrhumling skulle ske samtidigt som jästen tillsattes. Allt detta för att ha en öl klar på ungefär fyra dagar. Det tog 63 timmar, möjligtvis gick det ännu lite fortare men jag kollade aldrig FG.


Ölet hälls upp med en stadig och mustig skumkrona som hänger kvar i glaset ett bra tag. Doften är oväntat lågmäld. Svårt att hitta några specifika dofter förutom en allmän humledoft.

Munkänslan på ölen är mjuk och len utan att vara söt. På denna punkt tror jag Voss kveik skiner lite extra om det är lite munkänsla man är ute efter till en IPA i New England-stil. Även chitmalten tror jag gör sitt och jag överväger på att inhandla mer för att ha till dessa sortens öl.

Smakmässigt är ölen något för gräsig i sin humlesmak. Till min stora besvikelse finns det inga riktiga toppnoter från humlen kvar, utan den fruktighet som humlen bidrar med är rund och något spretig. Krusbär tar mest plats tillsammans med mango och passionsfrukt, dock inte särskilt tydliga. I bakgrunden skymtar en rundad smak av apelsin. Beskan ligger i bra nivå trots allt.

Jag är inte särskilt förtjust i den här ölen. Den är fullproppad med smakrik humle (Nelson, Galaxy och Vic) men den gör sig inte alls rätta. Skulle jag brygga samma öl igen skulle jag börja med att försöka filtrera bort en del av humlen från whirlpool. Att jäsa med kveik under tryck fungerade bra och något jag absolut skulle kunna tänka mig att göra igen. Dock skulle jag inte torrhumla tillsammans med jästpitch. Jag förstår varför vissa gör det och visst var det smidigt. Det ger en viss fyllighet och "juiceighet" till humlen, men dessvärre inget jag föredrar. Istället skulle jag sänka temperaturen till 17-19 och torrhumla som vanligt. Chitmalt gillar jag skarpt till denna sortens öl och jag ser det som ett bättre alternativ till både vete och havre. Jag blir mindre och mindre imponerad av Galaxy och Nelson Sauvin som humlesort. Nästa Pale Ale/IPA blir nog något med kanske bara en humlesort i, för nu vill jag inte ha något spretigt nästa gång.

Den här ölen jäste med samma vört som Phare III och bryggdes alltså på samma dag, den 22:a oktober förra året. Imperial Yeast har flera imponerande jäster i sin katalog och till saison finns också tidigare beprövade Napoleon samt den jäst som denna öl är bryggd med, Rustic.


Angenäm klassisk fruktig saison-doft. Mindre kryddig än många vad många andra jäster brukar producera. Humlen känner jag inte av. Lätt gräddig maltighet i och med temperaturen stiger.

Kolsyran är något låg för en saison, alltså ganska lagom för annan ale. Lätt rund munkänsla för en ganska torr öl. Citrus och lite torkad ljus frukt. En lätt kryddighet dyker upp mot slutet. Något spretig i sina smaker rent allmänt. Finns en viss syrlighet i den som jag inte riktigt uppskattar. Beskan är något baktung och ligger kvar i gommen istället för att möta smakerna i början. Humlekaraktären är påtaglig, jämn och nobel, men lite för klen.

Fullt duglig saison men något tunn i sina grundsmaker, och då tänker jag på de som kommer från jästen. Humlen håller sig i bakgrunden lite för mycket och jag behöver fortsätta fundera på hur jag ska lyfta fram mer humle i mina saisons, vilket har varit betydligt svårare än väntat. Känns som att alla smaker behöver behöver kliva fram ett steg för att ölen ska flyga högre. I ett tidigare skede smakade ölen mer belgiskt och hade en ganska tydlig smak av banan och bubbelgum. Denna har dock försvunnit nu.

Ryktet säger att detta är samma jäst som favoriten 3726 (Blaugies) som jag bryggt med i olika konstellationer fler än 10 gånger. Tycker Imperial Yeasts version är betydligt anonymare än Wyeasts 3726. Smakerna från jästen är inte lika komplexa och i färre lager.

En okej öl, men inte top 5 av min säsonger. Jästen är jag inte jätteimponerad av. Den gör det den ska, men särskilt spännande öl producerar den inte. Jag tyckte faktiskt bättre om detta öl när den var ung och drog mer åt det allmänna belgiska hållet med sin banansmak. Wyeast 3726 är ett bättre val. Imperials Napoleon tycker jag känns som ett mer spännande alternativ för att brygga saison med. Dock producerar den jästen en öl som drar mer åt det franska hållet, vilket jag inte är vad jag vill med min hus-saison, som är anledningen till att jag fortsätter att prova nya jästsorter.

Phare III bryggdes den 22:a oktober förra året med en hel förändringar från tidigare versioner. Den innehöll bland annat chitmalt och dinkelmalt, samt något svårfångad humle i form av Groene Bell och Strisselspalt, tillsammans med Celia. Har druckit av denna öl regelbundet sedan två veckor efter buteljering och här kommer nu mina slutgiltiga tankar kring ölet. I skrivande stund har Phare IV stått två veckor på flaska och även den ska snart granskas, men först tar vi tag i version 3.


Det ligger en trevlig och lätt örtighet i skumkronan, som är något för flyktig och med för stora bubblor för att jag ska känna mig nöjd. Mer om detta i ett annat inlägg. Kolsyran är även denna lite låg. Överväga att släppa taget om carb drops, trots att de är så fruktansvärt smidiga att arbeta med. Övrigt är dofterna ganska tillbakadragna. Visst känner man att det är en saison som lurar i glaset, men jag känner inte av särskilt mycket krydda. En lätt blandning av örtig humle och jord. Lovande.

Smakerna träffar verkligen samtidigt i denna öl, dock kort och effektivt. Humlen gör entré samtidigt som alla grundsmaker från jästen. Dock avtar även alla dessa på tok för fort vilket gör att jag upplever att smakerna krockar något. Den örtighet från humlen som jag hoppats på i doften är inte lika påtaglig i smaken, utan där blir humlen mer nobel. Detta får mig att fundera på hur mycket energi man ska lägga på humlesorter i denna typen av öl. Det handlar nog mer om total mängd nobel låg alfa-syre-humle, än just rätt variant. Den klassiska kryddigheten ligger lättsamt där, men den grundsmak som tar mest plats är en lätt spetsig citrussmak som nästan drar åt yuzu. En något mer rundad manlighet än vad jag är van vid, men det har nog med chitmalten att göra. Vill jag verkligen ta min saison åt det här hållet? Tror nog inte det. Större mängd basmalt nästa gång.

Munkänslan ligger som vanligt rätt med denna kombination av jäst (3726 och 566). Torr och lättdrucken. Men... Jag är klart störd av citruskaraktären som jag inte stött på tidigare med denna kombination. Den kommer helt klart från jästen, så mycket kan jag om den hör typen av öl vid det här laget. Detta är anledningen till att redan bryggda Phare IV får en annan kombination av jäst. Att just denna fått citruskaraktär beror troligtvis på att 566:an tagit mer plats än vanligt.

Samtaget en helt okej öl. Bättre än Rustic, som är jäst på samma vört. Dock inte åt den riktning som jag hade hoppats. Förväntade mig mer av de enorma givorna humle, även om jag upplever en liten förbättring. Önskar fortfarande en renare och friskare beska och betydligt mer humlekaraktär genom hela ölen. Jästkombinationen presterade sämre än tidigare, vilket drar ner helheltupplevelse ganska mycket. Phare II var bättre. Väntar med spänning på Phare IV.

Den här ölen bryggdes den 13/11-19 och var den andra ölen i min serie av snabba och smidiga bryggdagar för IPA.


Doften är citrusdominant tillsammans med en oväntat kraftig vaniljkaraktär. Även mango. Vaniljen dök upp efter drygt två veckor på fat. Doften har blivit både mer komplex och balanserad efter dessa två veckor, vilket tenderar vara den tid som jag tycker en viss typ av IPA behöver för att blir som bäst.

Smaken domineras likt doften av citrus som i längden blir något enformig. Första två-tre klunkarna kommer en ganska påtaglig maltighet som sedan försvinner. Detta är ett fenomen som återkommer för mig med viss öl, att det kommer en rundad maltighet de inledande klunkarna som sedan försvinner. En helt okej och framför allt läskande öl som inte sticker ut men som slinker ner snabbt. Den hade kunnat ha lite mer karaktär på humlesidan för att inte bli lika slätstruken.

Makabert hur denna öl skiljer sig från version ett som också hade en stor del Idaho 7. Ännu en gång styrker detta min tro om att olika humlesorter samspelar olika med varandra. I detta fall var version ett betydligt bättre.

Ännu en gång tycker jag beskan är lite för klen för att vara en IPA. Ölet drar nog mer år ett pale ale-håll, vilket en del av mig tycker om. Den är därmed lite mer drickvänlig. Men nu skulle ju detta vara en IPA så till nästa Effortless-bryggning ska jag ska skruva upp IBU-nivån några snäpp.