Gå till innehåll

Phare III bryggdes den 22:a oktober förra året med en hel förändringar från tidigare versioner. Den innehöll bland annat chitmalt och dinkelmalt, samt något svårfångad humle i form av Groene Bell och Strisselspalt, tillsammans med Celia. Har druckit av denna öl regelbundet sedan två veckor efter buteljering och här kommer nu mina slutgiltiga tankar kring ölet. I skrivande stund har Phare IV stått två veckor på flaska och även den ska snart granskas, men först tar vi tag i version 3.


Det ligger en trevlig och lätt örtighet i skumkronan, som är något för flyktig och med för stora bubblor för att jag ska känna mig nöjd. Mer om detta i ett annat inlägg. Kolsyran är även denna lite låg. Överväga att släppa taget om carb drops, trots att de är så fruktansvärt smidiga att arbeta med. Övrigt är dofterna ganska tillbakadragna. Visst känner man att det är en saison som lurar i glaset, men jag känner inte av särskilt mycket krydda. En lätt blandning av örtig humle och jord. Lovande.

Smakerna träffar verkligen samtidigt i denna öl, dock kort och effektivt. Humlen gör entré samtidigt som alla grundsmaker från jästen. Dock avtar även alla dessa på tok för fort vilket gör att jag upplever att smakerna krockar något. Den örtighet från humlen som jag hoppats på i doften är inte lika påtaglig i smaken, utan där blir humlen mer nobel. Detta får mig att fundera på hur mycket energi man ska lägga på humlesorter i denna typen av öl. Det handlar nog mer om total mängd nobel låg alfa-syre-humle, än just rätt variant. Den klassiska kryddigheten ligger lättsamt där, men den grundsmak som tar mest plats är en lätt spetsig citrussmak som nästan drar åt yuzu. En något mer rundad manlighet än vad jag är van vid, men det har nog med chitmalten att göra. Vill jag verkligen ta min saison åt det här hållet? Tror nog inte det. Större mängd basmalt nästa gång.

Munkänslan ligger som vanligt rätt med denna kombination av jäst (3726 och 566). Torr och lättdrucken. Men... Jag är klart störd av citruskaraktären som jag inte stött på tidigare med denna kombination. Den kommer helt klart från jästen, så mycket kan jag om den hör typen av öl vid det här laget. Detta är anledningen till att redan bryggda Phare IV får en annan kombination av jäst. Att just denna fått citruskaraktär beror troligtvis på att 566:an tagit mer plats än vanligt.

Samtaget en helt okej öl. Bättre än Rustic, som är jäst på samma vört. Dock inte åt den riktning som jag hade hoppats. Förväntade mig mer av de enorma givorna humle, även om jag upplever en liten förbättring. Önskar fortfarande en renare och friskare beska och betydligt mer humlekaraktär genom hela ölen. Jästkombinationen presterade sämre än tidigare, vilket drar ner helheltupplevelse ganska mycket. Phare II var bättre. Väntar med spänning på Phare IV.

Den här ölen bryggdes den 13/11-19 och var den andra ölen i min serie av snabba och smidiga bryggdagar för IPA.


Doften är citrusdominant tillsammans med en oväntat kraftig vaniljkaraktär. Även mango. Vaniljen dök upp efter drygt två veckor på fat. Doften har blivit både mer komplex och balanserad efter dessa två veckor, vilket tenderar vara den tid som jag tycker en viss typ av IPA behöver för att blir som bäst.

Smaken domineras likt doften av citrus som i längden blir något enformig. Första två-tre klunkarna kommer en ganska påtaglig maltighet som sedan försvinner. Detta är ett fenomen som återkommer för mig med viss öl, att det kommer en rundad maltighet de inledande klunkarna som sedan försvinner. En helt okej och framför allt läskande öl som inte sticker ut men som slinker ner snabbt. Den hade kunnat ha lite mer karaktär på humlesidan för att inte bli lika slätstruken.

Makabert hur denna öl skiljer sig från version ett som också hade en stor del Idaho 7. Ännu en gång styrker detta min tro om att olika humlesorter samspelar olika med varandra. I detta fall var version ett betydligt bättre.

Ännu en gång tycker jag beskan är lite för klen för att vara en IPA. Ölet drar nog mer år ett pale ale-håll, vilket en del av mig tycker om. Den är därmed lite mer drickvänlig. Men nu skulle ju detta vara en IPA så till nästa Effortless-bryggning ska jag ska skruva upp IBU-nivån några snäpp.

Den 8/9 bryggde jag en Grisette, en historisk ölstil som jag skrev om samma inlägg.

Doften är maltig, lätt örtig och parfymig.

Smakmässigt är det först och främst en ganska ren och neutral öl med en oväntat maltig profil. Malt först. Ölet jäste ut till hela 1.003 men Wyeast 3711 lämnar, inte helt olikt sin beskrivning, en len och maltig känlsla. Veten bidrar med sin karaktäristiska smak till maltnotan. Lätta lätta toner av citrus och kanske lite banan kommer från jästen. Humlen är knappt märkbar trots sina teoretiska 26IBU.

Att inspireras av en historisk ölstil och att brygga den var fantastiskt roligt. Det blir sannerligen en extra upplevelse om man också tar sig tid och läser på om ölstilen, istället för att bara brygga ölet. Med det sagt tycker jag det är en ganska tråkig öl. Utan felsmaker med hela ölets karaktär faller ganska platt på marken och jag härleder det till mitt val av jäst. Wyeast3711 är något för neutral i sin karaktär för att bära upp en öl på 4.5%. Ölet i sig påminner ganska mycket om min Paterbier som jag bryggde för snart två år sedan. Är ganska tveksam till att brygga en Grisette igen. Jag vill ha mer karaktär från jästen samt mer humlenärvaro och då kommer det påminna mer om en Saison. Självklart skulle jag likt Dave Janssen kunna gå på en mer klassisk belgisk jäst och jäsa lite svalare, det är helt klart ett alternativ för att få en annan karaktär från jästen i ölet. Men samtidigt ifrågasätter jag pass spännande det kan bli?

Den här ölen bryggdes den 17/8 och var något av en skåprensare, något som jag tycker är väldigt roligt att brygga men som sällan ger mig några fantastiska resultat. Tanken med ölet var att det skulle bli en lättare saison, siktade på ännu lägre styrka än befintliga 5%, där jag skulle prova humlesorten Saaz genomgående i köket samt torrhumla med East Kent Goldings. Skåprensare innebär alltid torrjäst och jag hade ett sista paket M29 French Saison från Mangrove Jacks som lämpade sig för en mindre sats utan lakning.

Jästig och brödig doft. Lätt jordighet. Om jag inte hade vetat att den var torrhumlad hade jag nog inte kunnat gissa det, men jag tror mig känna en viss humlesort åt det nobla hållet. Lätt kryddig.

Kolsyran ligger väldigt högt precis som sig bör. Torrjästens okomplexitet gör sig påmind när de första smakerna från ölet träffar gommen. Ölet har inget direkt djup i de klassiska saison-smakerna. Till stor del är det en "ren" öl med en smygande kryddighet som växer något mot slutet. Humlen tar ganska liten plats men jag tänker att den ändå gör sig mer påmind i en öl med denna lätta jästprofil. Känner tydligast av kryddan från Saaz-humlen och möjligtvis en lätt, lätt örtighet. Med en mer komplex jästkaraktär tror jag dock en stor del av humlens smak hade försvunnit.

Genomgående en lättsam och okomplex öl utan felsmaker. Förväntade mig mer bidrag från torrhumlingen men det är också svårt att veta exakt vad jag förväntade mig eftersom jag inte torrhumlat en saison men EKG och in sådan måttlighet förut.

Några avslutande tankar kring ölet är att det sällan blir någon succé med skåprensningar. Framförallt känner jag så för saisons eftersom det är en ölsort där jästen blir helt avgörande för hur humlen samspelar med smakerna. M29 från Mangrove Jacks är en stabil torrjäst för stilen, men det betyder faktiskt inte särskilt mycket. Kanske är det den allra bästa torrjästen på marknaden av den stora anledningen att jag faktiskt tycker att smakerna den producerar är desamma oavsett temperatur. Den är alltså väldigt pålitlig. Har provat denna jäst så pass många gånger nu att jag känner mig trygg i det påståendet. Jag vet då i dagsläget ingen flytande jäst för stilen som är sämre. Men åter igen, torrjäst för saison är tämligen okomplex och egentligen inget jag skulle rekommendera för någon som vill brygga. Möjligtvis kan den fylla ett syfta om du ska sekundärjäsa på flaska med brettanomyces och behöver flaska vid ett lågt FG. M29 landar alltid på ett FG på 1.002-1.003 för mig med en någorlunda vanlig maltnota i en jästemperatur mellan 21-31.

Det blir inga fler skåprensningar för min del, i alla fall inte om det ska byggas saison. Jag har helt enkelt blivit för kräsen och när jag väl dricker öl ska det vara roligare än detta.

Den här ölen bryggdes den 14/8 med fokus att brygga snabbt och smidigt, utan att kompromissa med den färdiga produkten. Blev mycket förvånad över resultatet.

Man kan verkligen lära sig mycket när man väljer att kliva ur sina inkörda spår och beprövade vanor. Mitt mål med den här ölen var att kunna brygga en öl vars humlekombination jag kan variera, minimalt med förberedelse samt en relativt snabb bryggdag. Med städning inräknat lyckades jag bli klar strax under tre timmar och slutresultatet blev bra mycket bättre än förväntat.

Smakmässigt så var det verkligen gott att få dricka något åt det mer generiska hållet. Klassiska humlesmaker åt västkusthållet. Tall, grapefrukt, apelsinskal och en växande beska, som är relativt mjuk, i samklang med viss tropisk touch och en ren och torr avslutning. Allt annat än humlejucie och det känns helt rätt för mig just nu. Trots en ganska enkel maltnota finns det en ganska tydlig klassisk maltighet som tar en del plats. Inte fyllig eller söt, utan helt enkelt maltig.

Jag kommer ratta om lite och sänka OG något till nästa bryggning av denna öl och försöka landa runt 6-6.5% i alkoholhalt, har inte riktigt bestämt mig ännu. Jag funderar även på att addera en giva i början på det korta koket, för att få ett lite tydligare sting i beskan, men det kan också ha med humlesorterna att göra. Det var ett tag sedan jag jäste med US-05 men det är tveklöst ett ett säkert kort när man vill brygga lite krispigare IPA. Känns som ett ganska enkelt jästval även till nästa gång, eftersom det som sagt ska vara snabb och smidigt.

I och med denna öl blev det ännu tydligare hur viktigt det blivit för mig med hur ölen hanteras efter avslutad torrhumling. Kallkrash under tryck samt upptappning av ölet ovanifrån gör verkligen att humlegräset minimeras. Lyckades bra med denna process denna gång och jag måste åter igen berömma Fermentasaurus-kärlet för denna egenskap.

Blev riktigt nöjd med denna öl och jag kommer snart pröva samma koncept med andra humleval. Det är trots allt en öl som jag vill brygga för att pröva olika humlekombinationer. Ser fram emot ännu en snabb och smidig bryggdag.