Gå till innehåll

Etikett: utvärdering

Publicerat den Lämna en kommentar på Bra att veta om Grainfather G40

Precis som med mitt förra bryggverk tänkte jag nu ta och samla mina tankar kring Grainfather G40 som jag nu hunnit brygga med några gånger. Dels kan det hjälpa andra hembryggare som eventuellt går i tankarna att införskaffa bryggverket, och dels kan det hjälpa mig själv och andra ägare att kunna lösa eventuella problem, ge tips och modifera bryggverket om man delar med sig av sina erfarenheter. Gustav Lindh gjort en utmärkt genomgång av bryggverket och även gett sina åsikter om det efter några bryggningar och jag tänkte nu göra samma sak. Går man i tankarna på att köpa ett bryggverk kan man gott och väl läsa hans genomgång eftersom mitt inlägg mer riktar in sig på de negativa aspekterna av bryggverket i syfte att hitta lösningar. Kanske inte låter som så rolig läsning men jag tycker det fyller en mycket viktig funktion och trots att jag har 5 års erfarenhet av Grainfather G30 så insåg jag efter några bryggningar på G40 att det fanns en del saker som jag hade önskat att jag visste om. Syftet med denna genomgång är inte att avskräcka någon från att köpa bryggverket, utan att istället informera för att medvetandegöra hur vissa saker faktiskt fungerar. Jag kommer även ge lite tips samt modifikationer man kan göra. Jag kommer uppdatera detta inlägg allteftersom jag skaffar mig mer erfarenhet kring bryggverket samt att andra delat med sig av sina erfarenheter. Hoppas informationen är till nytta! (Text senast uppdaterad 2023-06-14).

El och säkring
Jag inleder med det absolut viktigaste först, som jag sannerligen önskade mig ha kunnat hitta mer information om. G40 ska enligt tillverkare och återförsäljare fungera mot en 10-amp säkring, vilket den kanske också gör för några. För mig var 10-amp dock för klent. I huset jag bor har vi i stort sett sprillans ny el då vi drog om denna för mindre än två år sedan. Varenda kabel, uttag och våra två centraler är utbytta 2021, så det handlar inte om "gamla grejer i väggarna". När jag provkörde bryggverket med enbart vatten första gången så fungerade det fint, men när det väl var dags för första bryggningen så tog jag mig inte igenom stegmäskningen utan att säkringen slog ut. Kör man annan elektronik på samma säkring är risken givetvis större att säkringen ska gå. Jag hade ett kylskåp och belysning igång, vilket tydligen var för mycket. Att säkra upp till 16-amp är att rekommendera. I skrivande stund finns det inte någon isoleringsjacka till bryggverket och koket kan jag tycka är i klenaste om man kör på 10amp-inställningen i bryggverket, vilket är ännu en anledning till att ordna ett 16-amp uttag till bryggverket, för då kan du gå in bryggverkets programvara och öka upp till 16-amp och få en bättre kok. Jag har i skrivande stund haft elektriker på plats för att säkra upp till 16-amp som är dedikerat enbart till bryggverket men ännu inte provat att ändra till 16amp-inställningen i bryggverkets programvara. När det är gjort kommer jag uppdatera texten med tankar kring detta. Enligt andra användare ökar effekten avsevärt. Nackdelen är givetvis att det kostar pengar att ha elektrikerna på besök. För mig gick det på strax över 2000 kr efter avdrag, vilket då också höjde priset för bryggverket en del.

Krossning av malten och inmäskning
Näst högt upp på listan kommer min syn på varför det är viktigt med att hitta rätt krossning på malten. Om G30 (generation 1 och 2) kunde bränna fast malten i botten och utlösa bryggverkens egna säkringar om det låg för mycket maltmjöl i botten när man stegmäskade eller kokade så finns ett liknande problem med G40. Det finns dock lättare vägar framåt för G40. Det finns en tro om, som tillverkarna själva bär ansvar för, att Grainfathers bryggverk fungerar bättre om malten krossas lite finare än vid övrig helmaltsbryggning. Jag har upplevt det som raka motsatsen. Låt oss skippa argument om effektivitet och utvinning av socker, för det är ganska ointressant och meningslöst. Vill man brygga med mjöl så be my guest. En av anledningarna till att jag fastnade för G40 var den förbättrade botten som är konformad med utloppet till pumpen i mitten. Har ni hittat detta inlägg och läser det har ni säkert redan koll på det, men det är faktiskt en av de större förbättringarna som Grainfather gjort mot sina tidigare bryggverk, något som även andra tillverkade av enkärlssystem insett. I botten av bryggverks mitten finns också en fördjupning i den koniska formen, där mittendelen av falskbotten ska fästas/klämmas/kilas fast. Även tanken på denna botten var ett köpargument för mig eftersom jag förstod det som att den konformade botten i kombination med mittenutloppet och denna specialdesignade falskbotten skulle minimera fastbränningar eftersom maltmjöl och andra resten nu skulle sugas ner i utloppet och för att sedan landa på toppen av maltbädden där det sedan skulle fastna tillsammans med övrig malt. I terorin så är tanken bra, men det fungerar sådär om man inte finslipar på detaljerna. Maler du din malt för fint och denna sedan letar sig igenom maltkorgen ner till botten så är risken stor att den kommer fastna, antingen på falskbotten eller vid de centimeter vid sidan om. Bryggverkets element har på ett smart sätt placerats under själva falskbotten vilket minskar risken för fastbränningar. Fastnar det för mycket maltmjöl, vilket vilket i praktiken är ganska lite, så kommer mjölet att blockera hålen i falskbotten, kanske inte helt och hållet, men så pass mycket att du inte kan uppnå ett rullande kok. Så blev det för mig, trots att jag skaffat ny maltkross för att kunna krossa med ett jämnare tempo, samt med större mellanrum på valsarna. Det som också kan hända, och hände mig, var att det skapas ett tryck under falskbotten på grund av de igentäppta hålen och en hinna med maltmjöl, vilket gör att det kommer stötar av rullande kok som är ganska kraftiga. Dessa bör dock inte leda till att kokande vört skvätter över bryggverkets kanter, men de ruckar falskbotten och trycker upp den från sin position. Då står man helt plötsligt där med en falskbotten på sniskan i botten av bryggverket och ingen möjlighet till filtrering av humlen. Detta är inte någon risk under själva mäskningen eftersom G40 är programmerad att mäska med mindre värmepåslag från elementen än t.ex. G30, men händer det under koket så förstörs också hela batchen då all humle åker ner i pumpen för att täppa till den eller landa i jäskärlet.

Det finns dock några sätt att undvika detta. Första steget blir att givetvis krossa sin malt så som malt ska krossas, vilket kräver en del övning. Jag tänker inte gå in i detalj på hur detta ska ske, men tänk på att malt med skal ska vara knäckta och inte krossade. Var noggrann om du ska använda skalfria sorter som t.ex. vete då dessa är knepiga. En lagom krossad malt leder till bättre filtrering, klarare vört, minskar risken för bismaker (tanniner) oxidering i flera steg längre fram i bryggprocessen samt ökar hållbarheten. Grumlighet från humle är en annan sak.

Kylningen tar längre tid, men är fortfarande effektiv
Wortometern man kunde köpa som tillbehör till G30 var en smart och tidsparande pryl som gjorde att man kunde flytta bryggverkets termometer från botten av bryggverket till utgående (från motströmskylaren) och kyld vört. På G40 finns ingen flyttbar termometer vilket innebär att man får leda tillbaka den kylda vörten till bryggverket och helt enkelt vänta till all vört når önskad temperatur. Det tar med andra ord mer tid att kyla vörten, men det finns också bryggtekniska fördelar med detta. Eftersom det tar längre tid kommer humlerester filtreras bättre och vörten kommer vara klarare, samt att det blir lättare att lämna köldgrumlingen kvar i bryggverket och inte låta det följa med till jäskärlet. Att termometern inte går att flytta på G40 har de flesta förmodligen koll på, men det är värt att nämna om man funderar på att uppgradera sig från en G30, generation 1 eller 2. Givetvis går det att använda en Wortometer med hjälp av en extern termometer, vilket är en lösning för många som vill ha en snabbare kylning.

Pejla in mäskeffektiviteten
Oavsett bryggsystem så är mäskeffektiviteten, eller också "brygghuseffektivtet" som det ibland kallas (vilket också innefattar fler parametrar), något att ha en ungefärlig koll på om du vill kunna kontrollera slutgiltig alkoholstyrka och beska. Kan givetvis variera någon procent beroende på maltsorter och annat, men att på ett ungefär vet hur effektivt ens system är, med en variationsacceptans på 3-4%, tycker jag är bra. För en lakfri sats på 18-22 liter brukar jag ligga på 79% i mäskeffektivitet. Procenten klättrar givetvis uppåt om man lakar. För mig är det dock ointressant med hög effektivtet, och lakning, utan det viktiga blir istället att få en pålitlig och upprepningsbar mäskeffektivtet som gör att jag kan planera recept och bryggdagar mer precist.

Längre tid att rengöra
Självklart tar det längre tid att rengöra ett större bryggverk som också är avsevärt mycket tyngre, det får man helt enkelt räkna med. G40 är inget bryggverk du lyfter runt. Det är fördelaktig om man har en vid och djup diskho, samt en flexibel vattenkran, alternativt möjligheten att nyttja en gardenaslang eller liknande vid diskning för att kunna styra vattenstrålen bättre. Absolut inget måste, men det gör bryggdagen mindre besvärlig. På sommaren kan man med fördel rengöra den utomhus med trädgårdsslangen.

Bottenplattan i maltkogen
Även om det är skönt att slippa silikonlisterna från G30 som kunde irritera en del så kan jag inte sluta störa mig på att bottenplattan i maltkorgen. Även om den är i metall och inte tätas med en silikonlist, vilket många upplever som fördelaktigt, så hade man utan problem kunnat addera några millimeter på dess diameter. Den sitter onödigt otätt och släpper därmed igenom onödigt mycket maltresten och mindre partiklar under mäskningen. Här hade jag förväntat mig lite mer finprecision, faktiskt.

Maltkorgens sidohål
Maltkorgen på G30, gen 1 och 2, hade inga hål längs sidorna, och jag har svårt att förstå varför det måste finnas på G40? Risken för att mäskningen ska sätta igen är ganska liten med tanke på ovan nämnda bottenplatta i maltkorgen. Om tanken är att motverka avstannat mäskflöde så förstår jag tanken, då sidohålen är en bättre lösning än G30s mittenrör. Problemet är dock att malten cirkuleras, på grund av cirkulationsslangens böjning, längs med sidan av maltkorgen, likt en whirlpool. De lätta partiklar som man då önskar lämna bryggverkets botten för att fastna ovanpå maltbädden, spolas då runt längs sidorna och smiter sedan ner i dessa hål. Sedan åker dessa runt och runt, utan att någon filtrering av dessa sker. Det blir helt enkelt en sämre filtrering. Lösning på detta är att försöka leda slangen mot mitten av maltbädden, men då behövs någon slags anordning för att hålla den på plats. Då hade jag hellre sett en fungerande topplatta som fördelade vörten jämnare. Efter några bryggningar anser jag att detta är bryggverkets största designfel och jag hade mycket hellre sett sidor helt utan hål. Att mäsken ska sätta igen kan man lätt åtgärda med att bara utvärdera på sina ingrediensval. Detta med maltkorgen sidohål leder mig också in på nästa punkt...

Bryggverket är designat för lakning
... vilket är att bryggverket troligtvis fungerar bättre om du lakar. En tjockare mäsk kommer gör det svårare för maltpartiklar att ta sig igenom sidoålen av maltkorgen eftersom det inte flödar lika mycket tunn vört.

Vörtförlust
Det tog mig tre bryggningar att pejla in hur mycket vört som går förlorad under en bryggdag, vilket visade sig vara ganska mycket mer än vad den förinställda beräkningen för bryggverkat är. Detta tycker jag dock inte är något att vara missnöjd eller irriterad på eftersom det alltid varierar något. Man bör dock räkna med att mängden vört som går till spillo (blir kvar i malt, absorberas in i humlen, samt mängd som blir kvar i pump mm.) kommer variera beroende på hur mycket du brygger samt vad du har för rutiner. Vill du kunna pejla in dina beräkningar någorlunda bör du ha samma rutin vid varje bryggdag, d.v.s. låt malten droppa av efter mäskningen lika mycket varje gång samt lämna kvar lika mycket vört i bryggverket efter kylningen varje gång. Du kan få ut lite mer vört om du öppnar bottenskruven och försiktigt tippar bryggverket, men det ser jag ingen poäng med då det är både tungt och onödigt. När pumpen slutar kunna puma kyld vört, då är det helt enkelt nog. Ställer jag in bryggprogrammet (jag använder Grainfathers egna) på en förlust på 5 L så blir satsstorleken ganska precis det jag angivit. Detta för en sats mellan 18-22. Om detta värde varierar upp till 1 liter tycker jag det är helt okej.

Installera kran vid bottenventilen
Det är inte något att fundera på. Det kommer göra rengöringen betydligt mycket enklare. Behöver jag skriva mer? Vilken slags kran eller koppling du vill ha avgör du själv. På samma sätt som falskbotten blev ett måste till G30 så skulle jag inte vilja vara utan kranen på botten av siktglaset. Öppnar man denna och slår på pumpen går det också relativt snabbt att tömma bryggverket om man har en stor hink till hands.

Publicerat den Lämna en kommentar på Utvärdering av Bourbon- och vaniljstout

Den här ölen bryggdes den 6/11-2022 och var en riktig avstickare från vad jag annars brukar brygga. Jag har länge velat bli bättre på att brygga riktigt stark stout eftersom det är en ölsort som jag brukar bli sugen på när det vankas jul.

Snabb sammanfattning av receptet:
60% Crisp Maris Otter
15% Crisp Flaked Oats
7.5% Crisp Toasted Oat Malt
4% Dingemans Biscuit
4% Weyermann Carafa I
3% Crisp Chocolate
3% Crisp Crystal 240
3% Crisp Crystal 150

Humle:
@60 min - Perle - 45 IBU

Jäst med WLP002

Efter avklarad jäsning tillsattes ekflis från bourbonfat samt två bourbondränkta vanilstänger.

Ölen landade på 8.5% med ett OG på 1.089, FG på 1.024 och ett beräknat IBU på 45.

Jag har provat den här ölen några varv fram till skrivande stund och det första som slår mig är att ölet absolut inte mått dåligt av att ligga på fat i några månader. Tvärtom samspelar bourbonfat- och vaniljkaraktären bättre nu än när ölen var ung.

Det är en superlen och mjuk öl där den låga kolsyrenivån samt stoutkranen hjälper till med den lena och mjuka upplevelse. Det är stora toner av mjölkchoklad, vanilj och bourbon som slår igenom kraftigast. En lätt rostad karaktär smyger sig på, som hade kunnat vara lite rivigare för att ge ölet lite komplexitet. Detta är en öltyp som jag personligen tycker blir bättre desto starkare den blir. Den behöver komma upp i 10% då den en viss ton av alkohol faktiskt behövs för att den inte ska kännas mesig. Eller, mesig kanske är fel ord men jag tycker att de mastiga smakerna av choklad, rostat, fat och vanilj gör sig bra med viss alkoholhetta som backar upp det hela. Jag hade med andra ord velat ha denna öl lite starkare.

I överlag är jag väldigt nöjd. Den blev bättre än vad jag förväntade mig vilket också gör det lättare att bygga vidare på när suget infinner sig. Att tillsätta kaffe i jäskärlet tror jag också skulle addera lite komplexitet samt tuffa till den. Till nästa bryggning skulle jag nog skippa båda crystalmalterna och istället låta biscuitmalten få ännu mer spelrum då den är härligt knäckig på ett sätt som jag inte känt hos någon annan malt. Den rostade havren tror jag också är något som kommer försvinna vid en ombryggning.

2

Publicerat den 2 kommentarer till Utvärdering av Phare XIV

Inlägg om bryggdag finns här.

Snabbtitt på receptet, med malten först:

68.6 % Weyerman Barke pilsnermalt
14.8% Weyermann vetemalt
10% Weyermann rågmalt
4.6% Weyermann syramalt
2% Weyermann melanoidinmalt

Humlen:

@60 min - Magnum (pellets) - 25 IBU
@20 min - Styrian Goldning Bobek (kottar) - 20 IBU

Jäst med Wyeast 3726, "öppen" jäsning i 18 grader.

5.8% med ett OG på 1.051 och FG på 1.007. Beräknat IBU var 45.
Bryggdes 7/6 och buteljerades 27/6.

För det första har jag kommit fram till att den ölen smakar betydligt bättre på stor flaska än på liten. Jag brukar alltid buteljera ölen på några 75:or samt resten på 33:or och jag tycker det är en jättestor skillnad mellan dessa två nu när jag provat den några olika gånger. Jag har inte ens reflekterat över detta tidigare men skillnaden är faktiskt så pass stor att jag skulle benämna ölen från de små flaskorna som "helt okej men inte mer...", medan ölen från de stora flaskan nog är bland de bättre säsongerna jag bryggt.

Ölet från de större flaskorna är glasklara medan de små är grumliga. Kopplingen till varför de stora flaskorna smakar väldigt mycket bättre har alltså med detta göra. Har jag äntligen kommit mitt irrande kring dessa öl på spåret? Hade resultatet av dessa fjorton ombryggningar varit annorlunda om jag vetat detta från början?

Saison tycker jag är en ölsort som mår bra av att luftas lite innan förtäring. Vanligtvis häller jag upp ölet direkt när flaskan plockats från kylen från att sedan låta den stå och komma upp i temperatur. Det är lätt hänt att man dricker öl för kallt och då kan en del smaker, goda och även felsmaker, gömma sig. Beroende på hur kallt man har det i kylen kan ölet behöva stå, upphällt i glaset, i 5-10 minuter. Prova själv och märk skillnaden.

Doften är som den brukar med fräsch (inte alltid jag lyckas med det) saisonfrukt samt lite vitpeppar. Senaste Saisonbryggningarna har jag som bekant slutat med sena givor eftersom jag inte tycker de tillför mig något. Jag vill att jästen ska få 100% spelrum. Detta för att nobel humle i min mening inte tillför några goda smaker tillsammans med saisonjäst. Jag har tidigare skrivit om att flera av de nobla humlesorterna i pelletsform förvandlat ölen till limebomber och tagit bort nästan alla rustika smaker från jästen.

Smaken på ölen är frisk och fräsch hela vägen genom gommen och i eftersmaken. Äntligen! Detta har varit mitt stora problem under de senaste åren, att jag inte tycker den känns tillräckligt fräsch. Smakerna kopplar jag till jästen och kanske kan detta med en öppen och svalare jäsning vara något, i kombination med stora flaskor och klar öl. De sedvanliga övermogna fruktsmakerna, som jag slarvigt börjat benämna som Saisonfrukter, känns äntligen precis lagom tillbakadragna för att kunna ge karaktär åt ölet utan att vara för aggressiva eller kletiga. Munkänslan känns lätt utan att vara för tunn. Aningen låg kolsyra dock. Beskan är rejält påtaglig men med en hyffsad vasshet. Även om jag lagt om humlegivorna och sorterna finns här utvecklingspotential. Till nästa bryggning bli det nog att testa Perle både som bitterhumle samt vid senare givor. Detta för att jag önskar en liknande humlekaraktär i min Saison som min fantastiska fina pilsner hade. Förhoppningsvis kan detta ge en ännu vassare/fräschare beska än kombinationen Magnum och Goldings.

Publicerat den Lämna en kommentar på Saison l’ancienne – Blanda Saison och pseudolambik

Ni som har hängt med i bloggen ett tag kanske minns att jag för ett tag sedan skrev om Brasserie De La Sennes grundare och bryggmästare Yvan De Baets och en lång intervju som Doug Piper gjorde med honom i augusti ifjol. Har ni inte varit inne på Doug Pipers Facebooksida Gourmet Brewing så kan jag varmt rekommendera ett besök, alternativt att man anmäler sig till nyhetsbrevet. Gourmet Brewing har flera intervjuer med riktigt spännande bryggare och ölpersonligheter runt om i världen. I intervjun med De Baets, benämnd "Saison Myths", diskuterar de hur historisk Saison bör ha smakat innan Brasserie Dupont under 50-talet började laborera med sin husjäst och separera de befintliga jäststammarna. Här bör poängteras att Saison säkerligen smakade ganska annorlunda beroende på var den bryggdes och hur ölet hanterades. Precis som med dagens Lambik så finns det belägg för att Saison på sina ställen i Belgien har lagrats på träfat under längre perioder och då ska ha haft en tydlig syrlighet, till skillnad från dagens lactobacillusfria Saison. För att göra en lång historia kort så hävdar De Baets bestämt att en historisk Saison, beroende på var den bryggdes och lagrades, hade flera likheter med Lambik. Med det i åtanke är det alltså inte helt oväntat att De Baets under 2021 börjat skeppa ut bryggeriets "Saison De La Senne", som är en Saison blandad med Lambik från självaste Cantillon. Kanske vill De Baets med ölet skaka om i den annars så kategoriserande ölvärlden och skapa en medvetenhet om att Saison faktiskt inte bara får smaka som, typ, Dupont?

Med inspiration från De La Senne och deras historiska tolkning av stilen så blandade jag själv ihop en syrlig Saison i slutet på september förra året. Jag hade några liter aprikospseudolambik över där själva aprikossmaken inte riktigt kom till sin rätta och som jag då ville gör något nytt med. Sagt och gjort blev det en 50/50 blandning av husets Saison nummer 12 och aprikospseudolambiken, tillsammans med sockerlag och champagnejäst för att säkra en ordentlig flaskjäsning. Det roliga med det färdiga ölet är att det är en blandning av två öl som inte blev som jag hade tänkt mig, men som i kombination med varandra blev något helt annat och även ett bra öl. Inte helt dumt att ha några liter av en översyrlig pseudolambik över eftersom en blandning med annan, förslagsvis belgisk öl, ger både Lambiken och Saisonen nytt liv. Saison l'ancenienne betyder just den gamla årstiden, så detta blir min historiska hommage till stilen. Hur smakade då ölet?

Det här är ett öl som förändrats med tidens gång. Till en början upplevde jag det ha en mer nyanserad smakprofil då saisondelen av ölet tog mer plats än vad det gör i skrivande stund. Självfallet så tar syran över mer och mer med tiden. Det är trots allt en mycket trevlig öl. Syran är hög och komplex vilket är den grund som ölet vilar på. Frisk och fräsch. Den väcker gommen på ett härligt sätt och blir just den där ölen man vill ha hemma när man inte riktigt är sugen allt det de andra. Måhända blir den något kärv i längden men balanserar man smakupplevelsen med en god ost till, håller upplevelse hela glaset igenom. Aprikostonerna från lambiken är rätt svåra att identifiera och måhända är det vetskapen om att dessa bör finnas där som gör att man kan ana en lätt ton där någonstans i bakgrunden. Syran har som sagt blivit mildare i och med blandningen. Saisondelen kan man inte påstå är särskilt framträdande. Jag har svårt att uppfatta några klassiska jordiga eller fruktiga toner som jag kan härleda till en Saison, utan det är rakt igenom en syrlig öl.

Frågan är om detta är en Saison eller en suröl? Det kan nog tolkas lika olika beroende på vem du frågar. I dagens ölvärld är det självfallet inte en Saison, men ur ett historiskt perspektiv kanske man kan anse något annat. Det är kanske inte heller så noga.

Publicerat den Lämna en kommentar på Hur blev CRYO-IPA:n?
I mitten på augusti bryggde jag en New England IPA där jag för andra gången utvärderade det här med CRYO-humle. Jag körde på min vanliga maltnota med 55% Golden Promise, 20% havremalt, 10% valsat vete, 10% valsat havre samt den ordinarie syramalten. Ölet jäste med Lallemands Verdant IPA då jag tycker den varit bra de gånger jag prövat den förr. Citra är min favorithumle för IPA och därför ville jag se hur den fungerar på CRYO-sidan. Enligt rekommendation skalade jag ner på den total humlemängden, som jag skrev om i inlägget, och körde på enligt de givor som jag tycker fungerat bra.

Bekant citradoft som är något tunnare och gräsigare än vad jag hoppats på. Inte helt utan de helt avgörande toppnoterna men ingen kavalkad av tropiskt frukt i olika lager. Något enformig karaktär helt enkelt. Kan bero på årgången på citran, eller på cryo, svårt att säga säkert. Tycker dock citran brukar vara mer tropisk i sin doft än detta. När kronan lagt sig och temperaturen stigit framträder en lättsam och krämig vaniljdoft, vilket jag lärt mig är ett trevlig bidrag från jästen som jag tycker passar stilen utomordentligt bra. Bidrar till en allmänt mjukare känsla av ölet. Har upplevt samma sak mer Juice från Imperial Yeast.

Till smaken då. Det skedde en klar förbättring i smaken efter två veckor då allt kändes lite mer välbalanserat och smakerna inte lika stickiga. Upplevde inte heller någon tydlig minskning av humlens toppnoter heller. Dessa var dock aldrig särskilt påtagliga, vilket är en stor besvikelse då jag föreställt mig att CRYO ska göra just detta. En smågräsig beska dominerar tyvärr och det är inledningsvis svårt att känna någon tydlig tropisk fruktighet. 

Sammantaget är det en helt okej öl som dessvärre är lite för tunn och tråkig i sina smaker för att vara en IPA som faller mig i smaken. En IPA ska blomstra av smaker från början till slut, nästan så att smaklökarna blir lite trötta efter ett helt glas. Det finns bra saker med ölet. En krämig och fin vaniljton som jag får berömma jästen samt en väl sammansatt maltnota för. Men i sin helhet faller ölet något platt på grund av humlen. Faktorerna som påverkar kan vara flera men om jag ska komma till en slutsats kring CRYO-humle så har det i denna öl inte imponerat på mig. De där friska och maffiga toppnoterna från humlen som får en att vilja sticka ner näsan i glaset gång efter gång, fanns aldrig där, inte ens när ölet var purfärskt, vilket ändå måste säga något då jag tycker det är en stil som jag hanterar ganska väl att brygga. Främst med tanke på att ölet inte visar några större tecken på att oxiderat drygt 1-1.5 månad efter bryggning.