Efter sex veckor på lagring är det dags att utvärdera den italienska pilsner som bryggdes den 17:e mars. Receptet var relativt enkelt och innehöll, förutom lite syramalt för att sänka PH i mäsken, 100% Weyermann Eraclea pilsnermalt. En maltsort från just nordöstra Italien. I koket fick Perle stå för en bittergiva vid 60 minuter, medan Spalter Select fick åka i vid 30 och 10 minuter. Teoretisk IBU landade på 35, OG 1.045, FG på 1.010 för båda halvorna. De delades alltså upp i två jäskärl där den ena fick jäsa med Saflager S-189 och den andra med Lallemand Diamond Lager. Resultatet blev två ganska lika öl men med en tydlig vinnare.
Lallemand Diamond Lager (höger på bilden) är något klarare. Båda ölen har en tjock och fin skumkrona som hänger kvar i glaset relativt länge. När man luktar på ölen märker man att båda har en lätt och generisk humleton. Båda har en doft av deg under jäsning där Diamond Lager sticker iväg lite extra. I denna finns även en lätt örtighet som saknas i S-189 men även en lätt syrlighet som jag tycker blir lite fel. Båda ölen har klassiska lagerdofter men Diamond Lager har lite mer av allt, på både gott och ont. Den syrliga undertonen i denna misstänker man följer med i smaken.
Det är något av en utmaning att skilja ölen åt efter ett första smakprov. Det krävs några omtagningar och funderingar innan smakerna landar i munnen och börjar urskilja sig. Den lätt syrliga karaktären i Diamond Lager följer mycket riktigt med i smaken och gör att den även där blir lite "off". Detta är något man märker mer när man har ölen bredvid varandra och verkligen letar efter skillnader, annars hade det varit svårt att skilja dem åt. S-189 är som skrivet mer tillbakadragen i sin doft och när det gäller smaken har den en betydligt jämnare profil som gör att den blir en ganska klar vinnare för mig. Här ligger allt helt enkelt mer i balans och även malten får en mjukare och något fylligare framtoning. Jag skulle placera ölet som jäste med S-189 som en av mina bättre lager, även om jag tycker 34/70 fortfarande är strået vassare som torrjästalternativ. Jag kan dock förstår de som har Diamond Lager som sin favoritjäst då jag tror man kan uppleva den som väldigt ren och fräsch i sina smaker, men för mig blir den lilla syrligheten som flera säkert tycker är god, lite fel. Båda ölen är utmärkta lageröl som lägger sig mellan en helles och en pilsner. Även om nu denna ska vara mer åt det svårdefinierade italienska hållet så skulle jag säga att det är en mycket bra sommarpilsner för de som vill ha lite lite bett i beskan utan att det drar i gommen. Så egentligen blev dessa öl ganska precis vad jag önskade.
När det gäller Eracleamalten tycker jag inte den kommer upp i riktigt samma nivå som Barkemalten. Efter att ha läst en del utvärderingar om att den eventuellt skulle kunna uppfattas som mer rustik och jordig som hade jag förhoppningar om att den skulle kunna bli bra som basmalt i en Saison, men det ser jag efter mina provsmakningar inte någon poäng med. För framtida lagerbyggningar blir det att gå tillbaka till både Barkemalten och 34/70, om det är torrjäst som är aktuellt. Jag tror även att båda ölen hade varit lite piggare i sin humlefräschör om jag hade valt att använda enbart Perle, vilket jag gjort tidigare. Spalter Select ska vara en örtig humle, men jag har aldrig lyckats få till den riktigt som jag tänkt mig.
Det är egentligen ganska sällan jag är nöjd med mina öl, men ibland så händer det. Senaste Saisonen jag bryggde i syfte med att prova olika basmalter samt hop stand med Goldings åkte i vasken redan efter första provade flaskan. Eftersom Saison är den ölsorten jag lägger ner absolut mest arbete med svider det lite extra hårt när det inte blir bra. I grund och botten vet jag hur man brygger en bra Saison, men som jag varit inne på så många gånger förut så lär man sig desto mer om man vågar kliva utanför sin bekvämlighetszon ibland.
Nu skulle detta inlägg inte handla om Saison utan om en annan öl som faktiskt blev bra. Den 18/2 bryggde jag en Session IPA medan jäskylen flaskjäste Saison vid 22-23 grader, och behövde därför trixa lite med val av jäst för att kunna brygga något humligt då jag anser det vara något för varmt för klassisk wlp001 eller liknande. Därför blev det en Kveik Session IPA där Hornindal blev jästvalet. Ölet jästes i det svalare spannet av vad jästen är bekväm med, alltså 22-23 grader. Maltnotan bestod av 72% Golden Promise, 20% Wienermalt och 5% ljus karamellmalt (+ syramalt för PH). Humlen bestod av Columbus vid kokstart för en bittergiva på ca 30 IBU och vid 3 min en blandning av Simcoe, Citra och Talus. Total teoretiskt IBU landade på 60 och efter avslutad jäsning blev det en mjuk kallkrash ner till 16 grader för torrhumling i två dagar och sedan kallkrash i två dagar till. Efter att ha missat OG något vid bryggdag landade FG på 1.011 och slutgiltig % blev 3.9.
Även om jag hade velat ha ölet mellan 4.5-5% så blev det är av mina bättre öl på mycket länge. Som ni ser på bilden så är det en mycket tjock och tilltalande skumkrona i kombination med ett glasklar öl, vilket säger något om att vissa delar av min bryggprocess fungerar hyfsat bra. Även om det är fullt fokus på humle med den här ölen så finns det en fin maltbas för humlen att luta sig mot, vilket inte är helt enkelt att uppnå när ölen bara blir 3.9%. Jag ville hålla mig så långt borta från NEIPA-stilen som möjligt så därför var aldrig vete eller havre aktuellt att tillsätta för att hjälpa bygga kropp. Jag kommer absolut brygga med liknande maltnota fler gånger vid denna typ av öl samt starkare. Jästen jäste ut ölet rent och fint och de tropiska smakerna som den enligt beskrivning ska lämna efter sig är inget jag känner av. Möjligtvis mörkas dessa av humlen, men det gör mig ingenting. Desto renare jäst, desto bättre. Kombinationen av Simcoe, Citra och Talus fungerar utmärkt och den lägger sig mellan klassik amerikansk västkust och mer modern IPA. Simcoe tar mycket plats i smakbidraget vilket också var syftet. Simcoe beskrivs bidra med blodapelsin, tallbarr och passionsfrukt men jag tycker personligen (vilket jag har skrivit förut) att hård engelsk fruktkaramell i kombination med tallbarr är de huvudsakliga smakerna jag förknippar med Simcoe. Citran finns där och vill ta plats med sin klassiska citrus/lime-karaktär. Talushumlen vet jag faktiskt inte om jag känner av och det är möjligt att jag hade kunnat skippa den helt och hållet. I överlag är detta är riktigt bra IPA i sessionstil och jag kan varmt rekommendera både maltnotan samt humlekombinationen om någon av er därute också vill börja experimentera med stilen.
Finns det förbättringsområden? Det beror på. Jag kan utan problem hävda att ölet möter sig med kommersiella alternativ alla dagar i veckan. Den är rejält humlig med bra bett i beskan, vilket kanske kan bli lite för mycket för vissa. Personligen hade jag kanske dragit ner den teoretiska IBUn till 50 samt lirkat upp procenten till 4.5. Jag är svårt förtjust i Simcoe som humle i IPA, men hade samtidigt önskat en annan humlesort än Citra för att möta upp den. En ny humlekombination vid en ombryggning hade nog varit 40% Simcoe i kombination med något superklassisk amerikanskt. Kanske 30% Amarillo tillsammans med 30% av en humle som drar åt ananashållet? Jag tror dock det finns många IPA-fantaster som skulle vara helnöjd med nuvarande humlekombo.
(Text uppdaterad 2024-01-31). Precis som med mitt förra bryggverk tänkte jag nu ta och samla mina tankar kring Grainfather G40 som jag nu hunnit brygga med ett tag (8 månader). Dels kan det hjälpa andra hembryggare som eventuellt går i tankarna att införskaffa bryggverket, och dels kan det hjälpa mig själv och andra ägare att kunna lösa eventuella problem, ge tips och modifera bryggverket om man delar med sig av sina erfarenheter. Gustav Lindh gjort en utmärkt genomgång av bryggverket och även gett sina åsikter om det efter några bryggningar och jag tänkte nu göra samma sak. Går man i tankarna på att köpa ett bryggverk kan man gott och väl läsa hans genomgång eftersom mitt inlägg mer riktar in sig på de negativa aspekterna av bryggverket i syfte att hitta lösningar. Kanske inte låter som så rolig läsning men jag tycker det fyller en mycket viktig funktion och trots att jag har 5 års erfarenhet av Grainfather G30 så insåg jag efter några bryggningar på G40 att det fanns en del saker som jag hade önskat att jag visste om. Syftet med denna genomgång är inte att avskräcka någon från att köpa bryggverket, utan att istället informera för att medvetandegöra hur vissa saker faktiskt fungerar. Jag kommer även ge lite tips samt modifikationer man kan göra samt tillbehör som man kan införskaffa. Inlägget uppdateras allteftersom jag skaffar mig mer erfarenhet kring bryggverket samt att andra delat med sig av sina erfarenheter. Hoppas informationen är till nytta!
El och säkring Jag inleder med det absolut viktigaste först, som jag sannerligen önskade mig ha kunnat hitta mer information om. G40 ska enligt tillverkare och återförsäljare fungera mot en 10-amp säkring, vilket den kanske också gör för några. För mig var 10-amp dock för klent. I huset jag bor har vi i stort sett sprillans ny el då vi drog om denna för mindre än två år sedan. Varenda kabel, uttag och våra två centraler är utbytta 2021, så det handlar inte om "gamla grejer i väggarna". När jag provkörde bryggverket med enbart vatten första gången så fungerade det fint, men när det väl var dags för första bryggningen så tog jag mig inte igenom stegmäskningen utan att säkringen slog ut. Kör man annan elektronik på samma säkring är risken givetvis större att säkringen ska gå. Jag hade ett kylskåp och belysning igång, vilket tydligen var för mycket. Att säkra upp till 16-amp är att rekommendera. I skrivande stund finns det inte någon isoleringsjacka till bryggverket och koket kan jag tycka är i klenaste om man kör på 10amp-inställningen i bryggverket, vilket är ännu en anledning till att ordna ett 16-amp uttag till bryggverket, för då kan du gå in bryggverkets programvara och öka upp till 16-amp och få en bättre kok. Jag har i skrivande stund haft elektriker på plats för att säkra upp till 16-amp som är dedikerat enbart till bryggverket men ännu inte provat att ändra till 16amp-inställningen i bryggverkets programvara. När det är gjort kommer jag uppdatera texten med tankar kring detta. Enligt andra användare ökar effekten avsevärt. Nackdelen är givetvis att det kostar pengar att ha elektrikerna på besök. För mig gick det på strax över 2000 kr efter avdrag, vilket då också höjde priset för bryggverket en del.
Krossning av malten och inmäskning Näst högt upp på listan kommer min syn på varför det är viktigt med att hitta rätt krossning på malten. Om G30 (generation 1 och 2) kunde bränna fast malten i botten och utlösa bryggverkens egna säkringar om det låg för mycket maltmjöl i botten när man stegmäskade eller kokade så finns ett liknande problem med G40. Det finns dock lättare vägar framåt för G40. Det finns en tro om, som tillverkarna själva bär ansvar för, att Grainfathers bryggverk fungerar bättre om malten krossas lite finare än vid övrig helmaltsbryggning. Jag har upplevt det som raka motsatsen. Låt oss skippa argument om effektivitet och utvinning av socker, för det är ganska ointressant och meningslöst. Vill man brygga med mjöl så be my guest. En av anledningarna till att jag fastnade för G40 var den förbättrade botten som är konformad med utloppet till pumpen i mitten. Har ni hittat detta inlägg och läser det har ni säkert redan koll på det, men det är faktiskt en av de större förbättringarna som Grainfather gjort mot sina tidigare bryggverk, något som även andra tillverkade av enkärlssystem insett. I botten av bryggverks mitten finns också en fördjupning i den koniska formen, där mittendelen av falskbotten ska fästas/klämmas/kilas fast. Även tanken på denna botten var ett köpargument för mig eftersom jag förstod det som att den konformade botten i kombination med mittenutloppet och denna specialdesignade falskbotten skulle minimera fastbränningar eftersom maltmjöl och andra resten nu skulle sugas ner i utloppet och för att sedan landa på toppen av maltbädden där det sedan skulle fastna tillsammans med övrig malt. I terorin så är tanken bra, men det fungerar sådär om man inte finslipar på detaljerna. Maler du din malt för fint och denna sedan letar sig igenom maltkorgen ner till botten så är risken stor att den kommer fastna, antingen på falskbotten eller vid de centimeter vid sidan om. Bryggverkets element har på ett smart sätt placerats under själva falskbotten vilket minskar risken för fastbränningar. Fastnar det för mycket maltmjöl, vilket vilket i praktiken är ganska lite, så kommer mjölet att blockera hålen i falskbotten, kanske inte helt och hållet, men så pass mycket att du inte kan uppnå ett rullande kok. Så blev det för mig, trots att jag skaffat ny maltkross för att kunna krossa med ett jämnare tempo, samt med större mellanrum på valsarna. Det som också kan hända, och hände mig, var att det skapas ett tryck under falskbotten på grund av de igentäppta hålen och en hinna med maltmjöl, vilket gör att det kommer stötar av rullande kok som är ganska kraftiga. Dessa bör dock inte leda till att kokande vört skvätter över bryggverkets kanter, men de ruckar falskbotten och trycker upp den från sin position. Då står man helt plötsligt där med en falskbotten på sniskan i botten av bryggverket och ingen möjlighet till filtrering av humlen. Detta är inte någon risk under själva mäskningen eftersom G40 är programmerad att mäska med mindre värmepåslag från elementen än t.ex. G30, men händer det under koket så förstörs också hela batchen då all humle åker ner i pumpen för att täppa till den eller landa i jäskärlet.
Det finns dock några sätt att undvika detta. Första steget blir att givetvis krossa sin malt så som malt ska krossas, vilket kräver en del övning. Jag tänker inte gå in i detalj på hur detta ska ske, men tänk på att malt med skal ska vara knäckta och inte krossade. Var noggrann om du ska använda skalfria sorter som t.ex. vete då dessa är knepiga. En lagom krossad malt leder till bättre filtrering, klarare vört, minskar risken för bismaker (tanniner) oxidering i flera steg längre fram i bryggprocessen samt ökar hållbarheten. Grumlighet från humle är en annan sak.
Falskbotten/humleplattan lossnar lätt(jan-24)
Precis som jag skrivit ovan om att krossning av malt och inmäskningen kan påverka huruvida bottenplattan på bryggverket sitter kvar eller inte finns det några andra saker man kan behöva ha koll på för att inte bottenplattan ska lossna. Efter åtta månader med bryggverket har det hänt att jag efter avslutad bryggning och tömt bryggverk upptäckt att bottenplattan lossnat. En snabb sökning via google kan man konstatera att det finns ganska många andra hembryggare som upplever samma problem. Vid en bryggning ställde det till det så mycket att humlen täppte till pumpen helt och hållet och det tog mig 45 minuter innan jag kunde fortsätta att kyla vörten, eftersom bottenplattan lossnat någon gång under bryggningen vilket gjorde att humlekottarna letade sig ner i pumpen. Man måste alltså ha koll på bottenplattan. När du sätter dit den, se till att den sitter så tajt som möjligt. Tryck inte fast den längs med de yttre kanterna utan tryck i mitten. Har du följt tipset ovan och minimerat mängden maltmjöl så är nästa tips att lyfta upp den mycket tunga maltkorgen så långsamt som möjligt när du ska övergå till kok eller lakning. Lyfter man den för snabbt, vilket man gärna vill eftersom den kan bli ganska tung, så skapas det ett tryck (vakuum?) som kan suga loss bottenplattan och då hamna på sniskan i bryggverket.
Kylningen tar längre tid, men är fortfarande effektiv Wortometern man kunde köpa som tillbehör till G30 var en smart och tidsparande pryl som gjorde att man kunde flytta bryggverkets termometer från botten av bryggverket till utgående (från motströmskylaren) och kyld vört. På G40 finns ingen flyttbar termometer vilket innebär att man får leda tillbaka den kylda vörten till bryggverket och helt enkelt vänta till all vört når önskad temperatur. Det tar med andra ord mer tid att kyla vörten, men det finns också bryggtekniska fördelar med detta. Eftersom det tar längre tid kommer humlerester filtreras bättre och vörten kommer vara klarare, samt att det blir lättare att lämna köldgrumlingen kvar i bryggverket och inte låta det följa med till jäskärlet. Att termometern inte går att flytta på G40 har de flesta förmodligen koll på, men det är värt att nämna om man funderar på att uppgradera sig från en G30, generation 1 eller 2. Givetvis går det att använda en Wortometer med hjälp av en extern termometer, vilket är en lösning för många som vill ha en snabbare kylning.
Pejla in mäskeffektiviteten Oavsett bryggsystem så är mäskeffektiviteten, eller också "brygghuseffektivtet" som det ibland kallas (vilket också innefattar fler parametrar), något att ha en ungefärlig koll på om du vill kunna kontrollera slutgiltig alkoholstyrka och beska. Kan givetvis variera någon procent beroende på maltsorter och annat, men att på ett ungefär vet hur effektivt ens system är, med en variationsacceptans på 3-4%, tycker jag är bra. För en lakfri sats på 18-22 liter brukar jag ligga på 79% i mäskeffektivitet. Procenten klättrar givetvis uppåt om man lakar. För mig är det dock ointressant med hög effektivtet, och lakning, utan det viktiga blir istället att få en pålitlig och upprepningsbar mäskeffektivtet som gör att jag kan planera recept och bryggdagar mer precist.
Längre tid att rengöra Självklart tar det längre tid att rengöra ett större bryggverk som också är avsevärt mycket tyngre, det får man helt enkelt räkna med. G40 är inget bryggverk du lyfter runt. Det är fördelaktig om man har en vid och djup diskho, samt en flexibel vattenkran, alternativt möjligheten att nyttja en gardenaslang eller liknande vid diskning för att kunna styra vattenstrålen bättre. Absolut inget måste, men det gör bryggdagen mindre besvärlig. På sommaren kan man med fördel rengöra den utomhus med trädgårdsslangen.
Bottenplattan i maltkogen Även om det är skönt att slippa silikonlisterna från G30 som kunde irritera en del så kan jag inte sluta störa mig på att bottenplattan i maltkorgen. Även om den är i metall och inte tätas med en silikonlist, vilket många upplever som fördelaktigt, så hade man utan problem kunnat addera några millimeter på dess diameter. Den sitter onödigt otätt och släpper därmed igenom onödigt mycket maltresten och mindre partiklar under mäskningen. Här hade jag förväntat mig lite mer finprecision, faktiskt.
Maltkorgens sidohål Maltkorgen på G30, gen 1 och 2, hade inga hål längs sidorna, och jag har svårt att förstå varför det måste finnas på G40? Risken för att mäskningen ska sätta igen är ganska liten med tanke på ovan nämnda bottenplatta i maltkorgen. Om tanken är att motverka avstannat mäskflöde så förstår jag tanken, då sidohålen är en bättre lösning än G30s mittenrör. Problemet är dock att malten cirkuleras, på grund av cirkulationsslangens böjning, längs med sidan av maltkorgen, likt en whirlpool. De lätta partiklar som man då önskar lämna bryggverkets botten för att fastna ovanpå maltbädden, spolas då runt längs sidorna och smiter sedan ner i dessa hål. Sedan åker dessa runt och runt, utan att någon filtrering av dessa sker. Det blir helt enkelt en sämre filtrering. Lösning på detta är att försöka leda slangen mot mitten av maltbädden, men då behövs någon slags anordning för att hålla den på plats. Då hade jag hellre sett en fungerande topplatta som fördelade vörten jämnare. Efter några bryggningar anser jag att detta är bryggverkets största designfel och jag hade mycket hellre sett sidor helt utan hål. Att mäsken ska sätta igen kan man lätt åtgärda med att bara utvärdera på sina ingrediensval. Detta med maltkorgen sidohål leder mig också in på nästa punkt...
Bryggverket är designat för lakning ... vilket är att bryggverket troligtvis fungerar bättre om du lakar. En tjockare mäsk kommer gör det svårare för maltpartiklar att ta sig igenom sidoålen av maltkorgen eftersom det inte flödar lika mycket tunn vört.
Vörtförlust Det tog mig tre bryggningar att pejla in hur mycket vört som går förlorad under en bryggdag, vilket visade sig vara ganska mycket mer än vad den förinställda beräkningen för bryggverkat är. Detta tycker jag dock inte är något att vara missnöjd eller irriterad på eftersom det alltid varierar något. Man bör dock räkna med att mängden vört som går till spillo (blir kvar i malt, absorberas in i humlen, samt mängd som blir kvar i pump mm.) kommer variera beroende på hur mycket du brygger samt vad du har för rutiner. Vill du kunna pejla in dina beräkningar någorlunda bör du ha samma rutin vid varje bryggdag, d.v.s. låt malten droppa av efter mäskningen lika mycket varje gång samt lämna kvar lika mycket vört i bryggverket efter kylningen varje gång. Du kan få ut lite mer vört om du öppnar bottenskruven och försiktigt tippar bryggverket, men det ser jag ingen poäng med då det är både tungt och onödigt. När pumpen slutar kunna puma kyld vört, då är det helt enkelt nog. Ställer jag in bryggprogrammet (jag använder Grainfathers egna) på en förlust på 5 L så blir satsstorleken ganska precis det jag angivit. Detta för en sats mellan 18-22. Om detta värde varierar upp till 1 liter tycker jag det är helt okej.
Installera kran vid bottenventilen Det är inte något att fundera på. Det kommer göra rengöringen betydligt mycket enklare. Behöver jag skriva mer? Vilken slags kran eller koppling du vill ha avgör du själv. På samma sätt som falskbotten blev ett måste till G30 så skulle jag inte vilja vara utan kranen på botten av siktglaset. Öppnar man denna och slår på pumpen går det också relativt snabbt att tömma bryggverket om man har en stor hink till hands.
Lakfri bryggning blir väldigt mycket lättare med specialsydd BIAB-påse(jan-24)
Ett annat tips på tillbehör som förbättrar bryggningen markant är att införskaffa sig en specialsydd BIAB-påse till bryggverket. Kanske inte det mest attraktiva att titta på, men det minimerar mängden maltmjöl och gör "reningen" av vörten under mäskning betydligt mer effektiv eftersom partiklar då inte kan smita ut via maltkorgens sidohål. På brewinabag.com specialsyr de BIAB-påsar till just Grainfather G40, för det handlar inte bara om att påsen ska passa, den ska också vara lagom tät i maskerna så att vörten ska kunna cirkulera genom påsen utan att det blir stopp, vilket det blir om man använder en "vanlig" finmaskig BIAB-påse. Det blir också lite smidigare att rengöra maltkorgen efter mäskningen då malten finns i påsen.
SS-Brewtech recirculation manifold(jan-24)
Ett tillbehör som inte är anpassat till G40 men som passar perfekt utan egen modifikation är SS-Brewtechs recirculation manifold. Ett cirkulationsrör som hjälper att sprida ut vörten i cirkulationsfasen av mäskningen istället för att den medföljande slangen endast pumpar ut vörten längs med ena sidan av vörtbädden. Detta tillbehör är även det av större nöje för oss som inte lakar eftersom man då kan lägga röret under ytan. Vill man sedan använda sig av en mash-cap (lock till Patina-kittel fungerar utmärkt) blir det med hjälp av cirkulationsröret ännu lättare att hålla denna på plats, eftersom det då inte kan flöda upp vört ovanpå mash-capen som gör att denna tillslut sjunker under ytan. Ett LODO-liknande tips för de som har den läggningen.
Den här ölen bryggdes den 6/11-2022 och var en riktig avstickare från vad jag annars brukar brygga. Jag har länge velat bli bättre på att brygga riktigt stark stout eftersom det är en ölsort som jag brukar bli sugen på när det vankas jul.
Efter avklarad jäsning tillsattes ekflis från bourbonfat samt två bourbondränkta vanilstänger.
Ölen landade på 8.5% med ett OG på 1.089, FG på 1.024 och ett beräknat IBU på 45.
Jag har provat den här ölen några varv fram till skrivande stund och det första som slår mig är att ölet absolut inte mått dåligt av att ligga på fat i några månader. Tvärtom samspelar bourbonfat- och vaniljkaraktären bättre nu än när ölen var ung.
Det är en superlen och mjuk öl där den låga kolsyrenivån samt stoutkranen hjälper till med den lena och mjuka upplevelse. Det är stora toner av mjölkchoklad, vanilj och bourbon som slår igenom kraftigast. En lätt rostad karaktär smyger sig på, som hade kunnat vara lite rivigare för att ge ölet lite komplexitet. Detta är en öltyp som jag personligen tycker blir bättre desto starkare den blir. Den behöver komma upp i 10% då den en viss ton av alkohol faktiskt behövs för att den inte ska kännas mesig. Eller, mesig kanske är fel ord men jag tycker att de mastiga smakerna av choklad, rostat, fat och vanilj gör sig bra med viss alkoholhetta som backar upp det hela. Jag hade med andra ord velat ha denna öl lite starkare.
I överlag är jag väldigt nöjd. Den blev bättre än vad jag förväntade mig vilket också gör det lättare att bygga vidare på när suget infinner sig. Att tillsätta kaffe i jäskärlet tror jag också skulle addera lite komplexitet samt tuffa till den. Till nästa bryggning skulle jag nog skippa båda crystalmalterna och istället låta biscuitmalten få ännu mer spelrum då den är härligt knäckig på ett sätt som jag inte känt hos någon annan malt. Den rostade havren tror jag också är något som kommer försvinna vid en ombryggning.
@60 min - Magnum (pellets) - 25 IBU @20 min - Styrian Goldning Bobek (kottar) - 20 IBU
Jäst med Wyeast 3726, "öppen" jäsning i 18 grader.
5.8% med ett OG på 1.051 och FG på 1.007. Beräknat IBU var 45. Bryggdes 7/6 och buteljerades 27/6.
För det första har jag kommit fram till att den ölen smakar betydligt bättre på stor flaska än på liten. Jag brukar alltid buteljera ölen på några 75:or samt resten på 33:or och jag tycker det är en jättestor skillnad mellan dessa två nu när jag provat den några olika gånger. Jag har inte ens reflekterat över detta tidigare men skillnaden är faktiskt så pass stor att jag skulle benämna ölen från de små flaskorna som "helt okej men inte mer...", medan ölen från de stora flaskan nog är bland de bättre säsongerna jag bryggt.
Ölet från de större flaskorna är glasklara medan de små är grumliga. Kopplingen till varför de stora flaskorna smakar väldigt mycket bättre har alltså med detta göra. Har jag äntligen kommit mitt irrande kring dessa öl på spåret? Hade resultatet av dessa fjorton ombryggningar varit annorlunda om jag vetat detta från början?
Saison tycker jag är en ölsort som mår bra av att luftas lite innan förtäring. Vanligtvis häller jag upp ölet direkt när flaskan plockats från kylen från att sedan låta den stå och komma upp i temperatur. Det är lätt hänt att man dricker öl för kallt och då kan en del smaker, goda och även felsmaker, gömma sig. Beroende på hur kallt man har det i kylen kan ölet behöva stå, upphällt i glaset, i 5-10 minuter. Prova själv och märk skillnaden.
Doften är som den brukar med fräsch (inte alltid jag lyckas med det) saisonfrukt samt lite vitpeppar. Senaste Saisonbryggningarna har jag som bekant slutat med sena givor eftersom jag inte tycker de tillför mig något. Jag vill att jästen ska få 100% spelrum. Detta för att nobel humle i min mening inte tillför några goda smaker tillsammans med saisonjäst. Jag har tidigare skrivit om att flera av de nobla humlesorterna i pelletsform förvandlat ölen till limebomber och tagit bort nästan alla rustika smaker från jästen.
Smaken på ölen är frisk och fräsch hela vägen genom gommen och i eftersmaken. Äntligen! Detta har varit mitt stora problem under de senaste åren, att jag inte tycker den känns tillräckligt fräsch. Smakerna kopplar jag till jästen och kanske kan detta med en öppen och svalare jäsning vara något, i kombination med stora flaskor och klar öl. De sedvanliga övermogna fruktsmakerna, som jag slarvigt börjat benämna som Saisonfrukter, känns äntligen precis lagom tillbakadragna för att kunna ge karaktär åt ölet utan att vara för aggressiva eller kletiga. Munkänslan känns lätt utan att vara för tunn. Aningen låg kolsyra dock. Beskan är rejält påtaglig men med en hyffsad vasshet. Även om jag lagt om humlegivorna och sorterna finns här utvecklingspotential. Till nästa bryggning bli det nog att testa Perle både som bitterhumle samt vid senare givor. Detta för att jag önskar en liknande humlekaraktär i min Saison som min fantastiska fina pilsner hade. Förhoppningsvis kan detta ge en ännu vassare/fräschare beska än kombinationen Magnum och Goldings.
