Den här ölen bryggdes den 14/8 med fokus att brygga snabbt och smidigt, utan att kompromissa med den färdiga produkten. Blev mycket förvånad över resultatet.
Man kan verkligen lära sig mycket när man väljer att kliva ur sina inkörda spår och beprövade vanor. Mitt mål med den här ölen var att kunna brygga en öl vars humlekombination jag kan variera, minimalt med förberedelse samt en relativt snabb bryggdag. Med städning inräknat lyckades jag bli klar strax under tre timmar och slutresultatet blev bra mycket bättre än förväntat.
Smakmässigt så var det verkligen gott att få dricka något åt det mer generiska hållet. Klassiska humlesmaker åt västkusthållet. Tall, grapefrukt, apelsinskal och en växande beska, som är relativt mjuk, i samklang med viss tropisk touch och en ren och torr avslutning. Allt annat än humlejucie och det känns helt rätt för mig just nu. Trots en ganska enkel maltnota finns det en ganska tydlig klassisk maltighet som tar en del plats. Inte fyllig eller söt, utan helt enkelt maltig.
Jag kommer ratta om lite och sänka OG något till nästa bryggning av denna öl och försöka landa runt 6-6.5% i alkoholhalt, har inte riktigt bestämt mig ännu. Jag funderar även på att addera en giva i början på det korta koket, för att få ett lite tydligare sting i beskan, men det kan också ha med humlesorterna att göra. Det var ett tag sedan jag jäste med US-05 men det är tveklöst ett ett säkert kort när man vill brygga lite krispigare IPA. Känns som ett ganska enkelt jästval även till nästa gång, eftersom det som sagt ska vara snabb och smidigt.
I och med denna öl blev det ännu tydligare hur viktigt det blivit för mig med hur ölen hanteras efter avslutad torrhumling. Kallkrash under tryck samt upptappning av ölet ovanifrån gör verkligen att humlegräset minimeras. Lyckades bra med denna process denna gång och jag måste åter igen berömma Fermentasaurus-kärlet för denna egenskap.
Blev riktigt nöjd med denna öl och jag kommer snart pröva samma koncept med andra humleval. Det är trots allt en öl som jag vill brygga för att pröva olika humlekombinationer. Ser fram emot ännu en snabb och smidig bryggdag.
Då även dags för att publicera utvärderingen av den andra halvan av premiärbryggningen på nya bryggsystemet, som jag måste säga har producerat finfin öl. Precis som förra inlägget så bryggdes denna öl den 6/4-19 men i och med en annan jästkombination landade denna på 6.3% med ett FG på 1.006.
Jag inleder med att avslöja att den här ölen blev avsevärt bättre än den jäst med M29. Rakt igenom renare, med bättre balans samt att humlen framhävs bättre.
Doftar nyskottad jord och mineraler tillsammans med traditionell humle. Betydligt mindre jästkaraktär än ölen jäst med M29.
Rena smaker rakt igenom utan jästighet. En bra balans mellan pepprighet och beska. Jord och mineraltoner går igen i smaken. Intressant att den torkade frukten som träder fram i var och varannan saison inte finns med i denna, vilket jag hävdar har med jästkombination och jästtemperatur att göra. Detta är andra gången jag kombinerar 3726 och 566 och det verkar bli min huskombination från och med nu. Beskan från humlen känns renare rakt igenom och följer även med hela smakupplevelsen från början till slut, istället för att träda fram mer i slutet.
På grund av bakgrund blev ölen mörkare på bild än i verklighet.
Önskar fortsatt en högre och friskare beska från humlen, vilket får mig att snegla på en annan humlekombination för 60-minutersgivan. Den teoretiska IBU-nivån ligger trots allt på 43, vilket säger en del om just hur teoretisk det är. Jag kommer nog dra på ytterligare för nästa bryggning av denna öl, kanske uppåt 60 IBU bara för att få en mer markant skillnad. Kommer även undersöka de övriga humlegivorna för att försöka få lite mer karaktär. En öl som jag sneglat mer och mer på är Blaugies / Hill Farmsteads La Vermontoise, som har en mycket påtaglig humlekaraktär som jag skulle beskriva som örtig och något tvålig. Vi får se om jag eventuellt kan göra några ändringar för att ta ölen, inte fullt ut, men mer åt det hållet.
Dags för utvärdering av den ena halvan av premiärbryggningen på nya bryggsystemet. Ölen bryggdes den 6/4-19 och blev en saison på 6.8% med ett FG på 1.002. Mer info om bryggdagen i detta inlägg.
Sedvanlig mineral-jordig doft. Torkad frukt och en hel del jäst. Som saison 9/10 av mina saison brukar dofta. Har jag skrivit det förr?
Hög i kolsyran utan att bli för spritsig. Känslan kring smakerna och munkänslan är att den trots allt är ganska len. Beskan kommer smygande och tar medelmåttig plats först på slutet. Önskar mig en lite friskare kick från beskan tidigare i smakupplevelsen som följer hela vägen. Här funderar jag på att börja kombinera en neutral högalfahumle i bittergivan tillsammans med min sedvanliga giva av EKG.
Bör kanske nämna att jordigheten och peppeigheten som vanligt finns där i mindre partier. Kanske lätt, lätt spritig smak. Smakerna i övrigt känns välbalanserade utan att riktigt ta någon större plats. Saison betraktat är den mer åt det naturella och lite renare hållet. Ganska många av de kommersiella saisonerna från svenska bryggerier som jag provat tycker jag går åt detta håll. Man känner tveklöst att det är en saison men jag vill ha lite mer karaktär i samklang med en torrare munkänsla. Det positiva med ölen är att smakerna från jästen känns just välbalanserade, även om de inte framhävs riktigt så som jag önskar. Många gånger skapar saisonjäst mer av en smak än en annan och då blir det lite tjatigt. Den här ölen, med jästen som bärande smakgivare, känns därmed välkomponerad. Humlens karaktär försvinner något även om man känner att den är välhumlad i och med beskan som träder fram på slutet.
En av utmaningarna med saison är att få den mer traditionella humlen att ta plats med både beska och smak, i samspel med balanserade och väldigt komplexa smaker från jästen. I denna öl känns alla dessa komponenter något för nerskruvade, vilket jag tycker är karaktäristiskt för de jäster som betecknas som franska. Med det sagt gillar jag vad just denna jäst kan åstadkomma. Tror dock den skulle kunna vara intressant tillsammans med modernare humle.
Sammanfattningsvis är jag nöjd med ölen. Helt utan bismaker och lämpligtvis en något mer somrig saison. Ska bli väldigt intressant att se vad den andra jästkombinationem från samma bryggning har åstadkommit
Denna ölen var andra bryggningen på Grainfather vilket resulterade i ett betydligt sämre utbyte än vad jag tog med mig från den första bryggningen. I efterhand är det inget märkligt med det och som jag skrivit om tidigare är det för mig som hembryggare inte viktigt att få ut så hög effektivitet som möjligt när jag brygger. Jag har lämnat manuell satslösning bakom mig av en anledning och det är nu dags att börja anpassa sig efter det. För mig är det betydligt viktigare att ha en så smärtfri bryggdag som möjligt och innebär det en viss förlust av effektivitet, som man kan kompensera upp med lite mer malt, är jag beredd att göra den uppoffringen.
När man brygger med bryggverk eller system med automatiserad cirkulation så kommer effektiviteten till stor del påverkas av själva flödet under mäskningen. Önskvärt är att vörten som cirkuleras från botten av bryggverket, eller mäskkärlet, får ett jämt flöde genom maltbädden och inte t.ex. lägger sig på en sida eller tar en och samma väg genom maltbädden. Då lämnar man en del socker bakom sig vilket påverkar effektiviteten negativt. Det man kan göra för att undvika detta är att röra om i malten några gånger under mäskningen. Men det är just detta som jag är villig att kompromissa med i dagsläget. Jag kommer fortsätta att mäska in och lägga 5 minuter på att röra om i maltbädden, kontrollera så att flödet genom maltbädden känns någorlunda jämt och sedan låta det cirkulera av sig själv utan vidare inverkan. Det jag vill poängtera är dock vikten av att man har samma rutiner vid varje bryggning så att inte effektiviteten svajar. Här kanske många rynkar på näsan och tycker att det minsann inte spelar så stor roll, men det gör det för mig. Jag vill ha så stor kontroll som möjligt på hur stark ölen ska bli eftersom procentsatsen också påverkar hur mycket humle som ska tillsättas. En enkel väg runt detta är att skaffa sig en refraktometer och ta ett sockervärde på vörten efter mäskningen så att man kan justera därefter. Dock har jag inga planer på att skaffa mig en sådan. Med en förutsägbar effektivitet blir det lättare att planera sina bryggningar och med tanke på alla de timmar man lägger ner på planering och bryggning, och de pengar det kostar blir det bra mycket roligare och lustfyllt ifall jag känner att jag har någorlunda kontroll på slutresultatet. Nåväl, rutiner, rutiner, rutiner... Men dessa behöver alltså inte innebära mer arbete utan i mitt fall handlar det om mindre arbete men med mer precis repeterbarhet.
Ölen i sig var tänkt att bli en pale ale, en ölstil som jag föredrar över IPA. Nu när ölen är färdig skulle jag i sann Omnipollo-anda kunna kalla den för en New England Session Pale Ale. Eller vänta nu. Det är laktos i den... New England Session Milkshake Pale Ale. Bara den beskrivningen skulle få varannan Södermalsmbo att plocka fram plånboken. Nytt för denna öl var att all humle på den varma sidan tillsattes efter koket i Whirlpool/hop stand, något som jag kommer fortsätta göra. Det blev även premiärjäsning på fermentausaurusen där andra halvan av torrhumlingen skedde under tryck samt att ölen fick en förhoppningsvis syrefri flytt med hjälp av tryckkitet från toppen av jäskärlet till ett någorlunda syrefritt fat.
Utseende Som båda bilderna antyder så ser ölen ut som en modern hipster-IPA. Grumlig, men utan några trista kringflytande partiklar. Minimalt med skumtäcke som har sin förklaring i att den är kolsyresatt till endast 0.6 bar för att ge ett mjukare intryck.
Doft Känner mig som en gammal grammofonskiva när jag skriver det, men det är i vanlig ordning med dessa humlesorter tropisk frukt med ananas som den mest utstickande frukten. Tack Vic Secret för det. En lätt och mjuk jästdoft följer inledningsvis med, vilket kan vara lite trevligt och ge en känsla av att det är något färskt man har i glaset.
Smak och munkänsla Munkänslan påminner om att hälla ett glas juice i munnen. Otroligt mjuk och rund för sina ynka 4.2%. Beskan ligger på en nästan perfekt nivå med tanke på alkoholprocenten och är mjuk och försiktig, precis som jag vill ha det. De dominerande smakerna är ananas, citrus och apelsin och det är givetvis humle rakt igenom. Här har jag träffat rätt med både mängd humle i Whirlpool, val av jäst, kolsyrenivå och maltnota. Önskvärt är att skruva upp alkoholprocenten något till 5.5%, men utan att förändra särskilt mycket. Beskan ligger precis rätt på 4.2% och självklart skulle kan kunna öka på den något till en starkare öl, men inte nödvändigtvis. Mängden torrhumle skrev jag också om i bryggdagsinlägget och även där måste jag påstå att jag hittat en sweetspot på 7gr/L. Ytterligare en komponent att lyfta fram var val av humle. Bashumlen för denna öl har tidigare varit Citra och Vic Secret, men efter att ha adderat en liten mängd Mosaic som "förhöjningshumle" har det resulterat i att den dels smakar ännu mer tropisk frukt där smaker ligger kvar längre i munnen, men också med ett annat djup.
Med denna öl som bas kan jag nu bygga vidare mina humliga pale ales eftersom jag är helnöjd med val av jäst (Imperial Yeast Juice) samt maltnotan. Jag ser ingen som helst anledning till att ändra något förutom att skruva upp procenten något, vilket kommer lösa sig av sig själv när jag får några fler bryggningar med Grainfathern under bältet. Tycker även det är värt skriva några rader om just maltnotan och att den blir viktigare i och med att akoholprocenten blir lägre. Ölen behöver betydligt mer än en basmalt för att munkänslan ska möta upp beskan, humlesmakerna och en lägre %. Ska man brygga sig en dubbel IPA på 8% ser jag det nog mer som en fördel att använda så mycket basmalt som möjligt eftersom det då, för mig, blir viktigt med en någorlunda lätt och torr finish. Ska ölen ner åt 5% vill jag istället ha lite munkänsla för att det inte ska kännas för vattnigt och då gör carapils, munich, havre och i detta fall lite laktospulver stor skillnad på slutprodukten. Detta är utan tvekan bland de tre bästa ölen jag har bryggt och varje gång jag dricker den blir jag inspirerad att brygga en ny öl på samma maltnota, men med helt nya humlekombinationer, eftersom jag helt uppriktigt känner att maltnotan, jästen och humlemängder ligger precis där jag vill.
Efter att ha varit någorlunda flitig med uppdateringar på bloggen i några månader kommer det nu dröja lite till nästa inlägg då det sker en del saker på husfronten samt en kort visit till Spanien står för dörren.
Den här ölen bryggdes den 16/2-2019 och är namngiven efter en textrad i den eskapistiska låten The Escapist av Mike Sinner (The Streets). Låten kan tolkas som en verklighetsflykt och lite så har jag i min pretentiösa självgodhet, eller kreativa tankebana, tänkt kring denna öl. Något man kan dricka när man sitter och tittar på stenar vid älvens strandkant.
Bryggdagen innehöll inte några hinder. Något bekymrad var jag dock över jästen, Wyeast 1968 London ESB Ale, som jag beställde 1.5 vecka innan bryggningen och dess ålder (tillverkad i början på oktober). Jag satte dock en förkultur för skapa så goda förutsättningar som möjligt för jästen. Ölen nådde FG på tre dagar och jäste bara ut till 56% (4.1%) vilket var ganska klent. Även om jag hade önskat mer så har jag efter viss efterforskning kommit fram till att det inte är helt ovanligt att denna jäst inte äter mer av det jäsbara sockret. Dels är det en extremt välflockulerande jäst, vilket innebär att när den väl har slagit sig till ro på botten av jäskärlet, så kan den vara svår att väcka till liv igen. Jästen bildar en kompakt och tät matta i botten av jäskärlet, vilket man kunde ana redan när färskjästen blandades med vörten till förkulturen då jästen klumpade sig på ett sätt som både belgiskt och amerikansk jäst inte gör. Maltnotan för denna öl bestod av drygt 27% rostad malt i olika grader, vilket också kan ha en påverkan på hur lågt eller högt jästen jäser ut. Viss jäst hanterar rostade matsorter mer eller mindre "bra". Även om jag hade förväntat mig en något starkare öl så blev jag mycket nöjd med slutresultatet. Några icke önskvärda bismaker från jästen kunde jag inte hitta.
Doft Mörk hyvlad choklad, lätt touch av kaffe samt en rostad ton mot slutet. Skumkronan framhäver även doft av kakaopulver.
Smak Initialt möts man av en ren maltighet med lätt fyllighet. Både uppfriskande och len. De rena och mer klassiska maltsmakerna övergår sedan åt att domineras av choklad och kakao. Lättare toner av rostat kaffe. Många ganska komplexa smaker som sammanförs på ett oväntat välorganiserat sätt. Mot slutet hänger en chokladbeska kvar på den bakre delen av tungan som kanske blir något för ihärdig.
I överlag så kan jag inte vara något annat än nöjd med denna öl då den sett till sin låga procent faktiskt smakar väldigt mycket. Alkohol är en smakbärare och jag anser att det är betydligt mer utmanande att lyckas med en alkoholsvagare öl än de med mer procent bakom. När jag utvärderar min öl och letar efter förbättringsområden måste jag ständigt påminna mig om att det är en porter jag faktiskt har bryggt, och inte en stout. En porter ska ha en torrare avslutning och inte upplevas lika len som en stout, även om jag generellt föredrar det sistnämnda. Är väldigt nöjd med denna öl och den kommer garanterat återkomma i en snarlik form då jag inte önskar några större ändringar.
