Gå till innehåll

Etikett: utvärdering

Publicerat den Lämna en kommentar på Utvärdering av Bourbon- och vaniljstout

Den här ölen bryggdes den 6/11-2022 och var en riktig avstickare från vad jag annars brukar brygga. Jag har länge velat bli bättre på att brygga riktigt stark stout eftersom det är en ölsort som jag brukar bli sugen på när det vankas jul.

Snabb sammanfattning av receptet:
60% Crisp Maris Otter
15% Crisp Flaked Oats
7.5% Crisp Toasted Oat Malt
4% Dingemans Biscuit
4% Weyermann Carafa I
3% Crisp Chocolate
3% Crisp Crystal 240
3% Crisp Crystal 150

Humle:
@60 min - Perle - 45 IBU

Jäst med WLP002

Efter avklarad jäsning tillsattes ekflis från bourbonfat samt två bourbondränkta vanilstänger.

Ölen landade på 8.5% med ett OG på 1.089, FG på 1.024 och ett beräknat IBU på 45.

Jag har provat den här ölen några varv fram till skrivande stund och det första som slår mig är att ölet absolut inte mått dåligt av att ligga på fat i några månader. Tvärtom samspelar bourbonfat- och vaniljkaraktären bättre nu än när ölen var ung.

Det är en superlen och mjuk öl där den låga kolsyrenivån samt stoutkranen hjälper till med den lena och mjuka upplevelse. Det är stora toner av mjölkchoklad, vanilj och bourbon som slår igenom kraftigast. En lätt rostad karaktär smyger sig på, som hade kunnat vara lite rivigare för att ge ölet lite komplexitet. Detta är en öltyp som jag personligen tycker blir bättre desto starkare den blir. Den behöver komma upp i 10% då den en viss ton av alkohol faktiskt behövs för att den inte ska kännas mesig. Eller, mesig kanske är fel ord men jag tycker att de mastiga smakerna av choklad, rostat, fat och vanilj gör sig bra med viss alkoholhetta som backar upp det hela. Jag hade med andra ord velat ha denna öl lite starkare.

I överlag är jag väldigt nöjd. Den blev bättre än vad jag förväntade mig vilket också gör det lättare att bygga vidare på när suget infinner sig. Att tillsätta kaffe i jäskärlet tror jag också skulle addera lite komplexitet samt tuffa till den. Till nästa bryggning skulle jag nog skippa båda crystalmalterna och istället låta biscuitmalten få ännu mer spelrum då den är härligt knäckig på ett sätt som jag inte känt hos någon annan malt. Den rostade havren tror jag också är något som kommer försvinna vid en ombryggning.

2

Publicerat den 2 kommentarer till Utvärdering av Phare XIV

Inlägg om bryggdag finns här.

Snabbtitt på receptet, med malten först:

68.6 % Weyerman Barke pilsnermalt
14.8% Weyermann vetemalt
10% Weyermann rågmalt
4.6% Weyermann syramalt
2% Weyermann melanoidinmalt

Humlen:

@60 min - Magnum (pellets) - 25 IBU
@20 min - Styrian Goldning Bobek (kottar) - 20 IBU

Jäst med Wyeast 3726, "öppen" jäsning i 18 grader.

5.8% med ett OG på 1.051 och FG på 1.007. Beräknat IBU var 45.
Bryggdes 7/6 och buteljerades 27/6.

För det första har jag kommit fram till att den ölen smakar betydligt bättre på stor flaska än på liten. Jag brukar alltid buteljera ölen på några 75:or samt resten på 33:or och jag tycker det är en jättestor skillnad mellan dessa två nu när jag provat den några olika gånger. Jag har inte ens reflekterat över detta tidigare men skillnaden är faktiskt så pass stor att jag skulle benämna ölen från de små flaskorna som "helt okej men inte mer...", medan ölen från de stora flaskan nog är bland de bättre säsongerna jag bryggt.

Ölet från de större flaskorna är glasklara medan de små är grumliga. Kopplingen till varför de stora flaskorna smakar väldigt mycket bättre har alltså med detta göra. Har jag äntligen kommit mitt irrande kring dessa öl på spåret? Hade resultatet av dessa fjorton ombryggningar varit annorlunda om jag vetat detta från början?

Saison tycker jag är en ölsort som mår bra av att luftas lite innan förtäring. Vanligtvis häller jag upp ölet direkt när flaskan plockats från kylen från att sedan låta den stå och komma upp i temperatur. Det är lätt hänt att man dricker öl för kallt och då kan en del smaker, goda och även felsmaker, gömma sig. Beroende på hur kallt man har det i kylen kan ölet behöva stå, upphällt i glaset, i 5-10 minuter. Prova själv och märk skillnaden.

Doften är som den brukar med fräsch (inte alltid jag lyckas med det) saisonfrukt samt lite vitpeppar. Senaste Saisonbryggningarna har jag som bekant slutat med sena givor eftersom jag inte tycker de tillför mig något. Jag vill att jästen ska få 100% spelrum. Detta för att nobel humle i min mening inte tillför några goda smaker tillsammans med saisonjäst. Jag har tidigare skrivit om att flera av de nobla humlesorterna i pelletsform förvandlat ölen till limebomber och tagit bort nästan alla rustika smaker från jästen.

Smaken på ölen är frisk och fräsch hela vägen genom gommen och i eftersmaken. Äntligen! Detta har varit mitt stora problem under de senaste åren, att jag inte tycker den känns tillräckligt fräsch. Smakerna kopplar jag till jästen och kanske kan detta med en öppen och svalare jäsning vara något, i kombination med stora flaskor och klar öl. De sedvanliga övermogna fruktsmakerna, som jag slarvigt börjat benämna som Saisonfrukter, känns äntligen precis lagom tillbakadragna för att kunna ge karaktär åt ölet utan att vara för aggressiva eller kletiga. Munkänslan känns lätt utan att vara för tunn. Aningen låg kolsyra dock. Beskan är rejält påtaglig men med en hyffsad vasshet. Även om jag lagt om humlegivorna och sorterna finns här utvecklingspotential. Till nästa bryggning bli det nog att testa Perle både som bitterhumle samt vid senare givor. Detta för att jag önskar en liknande humlekaraktär i min Saison som min fantastiska fina pilsner hade. Förhoppningsvis kan detta ge en ännu vassare/fräschare beska än kombinationen Magnum och Goldings.

Publicerat den Lämna en kommentar på Saison l’ancienne – Blanda Saison och pseudolambik

Ni som har hängt med i bloggen ett tag kanske minns att jag för ett tag sedan skrev om Brasserie De La Sennes grundare och bryggmästare Yvan De Baets och en lång intervju som Doug Piper gjorde med honom i augusti ifjol. Har ni inte varit inne på Doug Pipers Facebooksida Gourmet Brewing så kan jag varmt rekommendera ett besök, alternativt att man anmäler sig till nyhetsbrevet. Gourmet Brewing har flera intervjuer med riktigt spännande bryggare och ölpersonligheter runt om i världen. I intervjun med De Baets, benämnd "Saison Myths", diskuterar de hur historisk Saison bör ha smakat innan Brasserie Dupont under 50-talet började laborera med sin husjäst och separera de befintliga jäststammarna. Här bör poängteras att Saison säkerligen smakade ganska annorlunda beroende på var den bryggdes och hur ölet hanterades. Precis som med dagens Lambik så finns det belägg för att Saison på sina ställen i Belgien har lagrats på träfat under längre perioder och då ska ha haft en tydlig syrlighet, till skillnad från dagens lactobacillusfria Saison. För att göra en lång historia kort så hävdar De Baets bestämt att en historisk Saison, beroende på var den bryggdes och lagrades, hade flera likheter med Lambik. Med det i åtanke är det alltså inte helt oväntat att De Baets under 2021 börjat skeppa ut bryggeriets "Saison De La Senne", som är en Saison blandad med Lambik från självaste Cantillon. Kanske vill De Baets med ölet skaka om i den annars så kategoriserande ölvärlden och skapa en medvetenhet om att Saison faktiskt inte bara får smaka som, typ, Dupont?

Med inspiration från De La Senne och deras historiska tolkning av stilen så blandade jag själv ihop en syrlig Saison i slutet på september förra året. Jag hade några liter aprikospseudolambik över där själva aprikossmaken inte riktigt kom till sin rätta och som jag då ville gör något nytt med. Sagt och gjort blev det en 50/50 blandning av husets Saison nummer 12 och aprikospseudolambiken, tillsammans med sockerlag och champagnejäst för att säkra en ordentlig flaskjäsning. Det roliga med det färdiga ölet är att det är en blandning av två öl som inte blev som jag hade tänkt mig, men som i kombination med varandra blev något helt annat och även ett bra öl. Inte helt dumt att ha några liter av en översyrlig pseudolambik över eftersom en blandning med annan, förslagsvis belgisk öl, ger både Lambiken och Saisonen nytt liv. Saison l'ancenienne betyder just den gamla årstiden, så detta blir min historiska hommage till stilen. Hur smakade då ölet?

Det här är ett öl som förändrats med tidens gång. Till en början upplevde jag det ha en mer nyanserad smakprofil då saisondelen av ölet tog mer plats än vad det gör i skrivande stund. Självfallet så tar syran över mer och mer med tiden. Det är trots allt en mycket trevlig öl. Syran är hög och komplex vilket är den grund som ölet vilar på. Frisk och fräsch. Den väcker gommen på ett härligt sätt och blir just den där ölen man vill ha hemma när man inte riktigt är sugen allt det de andra. Måhända blir den något kärv i längden men balanserar man smakupplevelsen med en god ost till, håller upplevelse hela glaset igenom. Aprikostonerna från lambiken är rätt svåra att identifiera och måhända är det vetskapen om att dessa bör finnas där som gör att man kan ana en lätt ton där någonstans i bakgrunden. Syran har som sagt blivit mildare i och med blandningen. Saisondelen kan man inte påstå är särskilt framträdande. Jag har svårt att uppfatta några klassiska jordiga eller fruktiga toner som jag kan härleda till en Saison, utan det är rakt igenom en syrlig öl.

Frågan är om detta är en Saison eller en suröl? Det kan nog tolkas lika olika beroende på vem du frågar. I dagens ölvärld är det självfallet inte en Saison, men ur ett historiskt perspektiv kanske man kan anse något annat. Det är kanske inte heller så noga.

Publicerat den Lämna en kommentar på Hur blev CRYO-IPA:n?
I mitten på augusti bryggde jag en New England IPA där jag för andra gången utvärderade det här med CRYO-humle. Jag körde på min vanliga maltnota med 55% Golden Promise, 20% havremalt, 10% valsat vete, 10% valsat havre samt den ordinarie syramalten. Ölet jäste med Lallemands Verdant IPA då jag tycker den varit bra de gånger jag prövat den förr. Citra är min favorithumle för IPA och därför ville jag se hur den fungerar på CRYO-sidan. Enligt rekommendation skalade jag ner på den total humlemängden, som jag skrev om i inlägget, och körde på enligt de givor som jag tycker fungerat bra.

Bekant citradoft som är något tunnare och gräsigare än vad jag hoppats på. Inte helt utan de helt avgörande toppnoterna men ingen kavalkad av tropiskt frukt i olika lager. Något enformig karaktär helt enkelt. Kan bero på årgången på citran, eller på cryo, svårt att säga säkert. Tycker dock citran brukar vara mer tropisk i sin doft än detta. När kronan lagt sig och temperaturen stigit framträder en lättsam och krämig vaniljdoft, vilket jag lärt mig är ett trevlig bidrag från jästen som jag tycker passar stilen utomordentligt bra. Bidrar till en allmänt mjukare känsla av ölet. Har upplevt samma sak mer Juice från Imperial Yeast.

Till smaken då. Det skedde en klar förbättring i smaken efter två veckor då allt kändes lite mer välbalanserat och smakerna inte lika stickiga. Upplevde inte heller någon tydlig minskning av humlens toppnoter heller. Dessa var dock aldrig särskilt påtagliga, vilket är en stor besvikelse då jag föreställt mig att CRYO ska göra just detta. En smågräsig beska dominerar tyvärr och det är inledningsvis svårt att känna någon tydlig tropisk fruktighet. 

Sammantaget är det en helt okej öl som dessvärre är lite för tunn och tråkig i sina smaker för att vara en IPA som faller mig i smaken. En IPA ska blomstra av smaker från början till slut, nästan så att smaklökarna blir lite trötta efter ett helt glas. Det finns bra saker med ölet. En krämig och fin vaniljton som jag får berömma jästen samt en väl sammansatt maltnota för. Men i sin helhet faller ölet något platt på grund av humlen. Faktorerna som påverkar kan vara flera men om jag ska komma till en slutsats kring CRYO-humle så har det i denna öl inte imponerat på mig. De där friska och maffiga toppnoterna från humlen som får en att vilja sticka ner näsan i glaset gång efter gång, fanns aldrig där, inte ens när ölet var purfärskt, vilket ändå måste säga något då jag tycker det är en stil som jag hanterar ganska väl att brygga. Främst med tanke på att ölet inte visar några större tecken på att oxiderat drygt 1-1.5 månad efter bryggning.

Publicerat den Lämna en kommentar på Utvärdering av ”modern” Saison

Semester och högsommar från dag ett. Inte enklaste förhållandena att knåpa ihop ett blogginlägg och desto mindre motiverat att brygga öl. Jag har dock tre riktigt intressanta öl att utvärdera och här kommer den första. Ölen bryggdes den 22:a mars och var ett efterlängtat försök på en Saison jäst med jäst från The Yeast Bay. För just denna öl använde jag Wallonian Farmhouse (I) och valde att avvika från det nobla humlevalet och istället köra på Amarillo. Smått inspirerad av Blaugies och Hill Farmsteads La Vermontoise som släpptes på bolaget för någon vecka sedan.

Tjock vit marängskumkrona som alltid är en stilpoäng i saisonsammanhang. Snygg start.

Doften är påtagligt jordig och mineralig tillsammans med en örtig och spetsig humleton. Allt detta fräscht och inbjudande friskt. Även här verkar ölen fruktansvärt lovande.

En superfrisk och fräsch smakupplevelse. Absolut inga tråkiga djupa bismaker från jästen som kletar sig kvar i gommen, vilket en väldigt stor del av saisonjästerna dessvärre lämnar eftter sig. Smakar rent och snyggt rakt igenom. Den dominerande smaken är grapefrukt tillsammans med en ganska generisk och rå humlesmak, vilket jag härleder till amarillon i kottform. Jag gillar den lite råare och ruffigare smaken som kottar ger, till en Saison. Malten framhävs väldigt lite, vilket är ett litet minus även om det inte är något som jag lägger superstor vikt vid just nu. En viss restsötma dyker upp mot slutet, dessvärre. Även om ölet har en tydlig saisonkaraktär har jag svårt att känna några tydliga jord- och kryddsmaker, vilket jag måste ha där för att vara helt nöjd. Dessa känner jag dock lätt i doften så jag antar att de ligger där någonstans under humlen, som tagit lite för mycket plats.

Då jag humlat den här ölen lite för mycket kan inte jästen och den tunna kroppen möta upp den höga humlenivån. Den blir nästan lite för rå i sin humlekaraktär tillsammans med en väldigt clean men lite för enkel jäst, i mitt tycke. Saknar en del karaktär i jästen men det är möjligt att den trätt fram mer om det varit mindre humle i ölet. Tur nog har jag en till saison på samma jäst på flaskjäsning just nu, fast med nobel humle och utan torrhumling.

Jag har bekanta som uppskattat den här ölen mer än vad jag själv har gjort. Trots en lite för stor anonymitet så tycker jag om den här jästen. Den ger en ren och frisk öl samtidigt som den jäser ut den dit jag vill. Ser mycket fram emot kommande avsmakning då samma jäst använts fast med annan humle.