Gå till innehåll

6

Att brygga en välhumlad IPA är nog bland de roligare bryggningarna jag genomför. Anledningarna till att de inte sker så ofta är dessvärre inte så svårmotiverade för mig. För det första är det dyrt att brygga IPA. Jag behöver generellt två paket humle till en IPA som jag vill köra hop stand med samt torrhumla. Ett paket jäst på det tillsammans med några kilo malt plus frakt så kommer man snabbt upp i 600 kronor, och då tappar jag endast 9 liter av dessa på fat. För det andra så dricker jag ölen själv i dessa coronatider. Har funderat på att skaffa mig en carbonation cap för att kunna dela med mig av den fatade ölen, men det har inte blivit av. Blir ölen inte särskilt intressant så blir den för det tredje bara stående på fat. För det fjärde så brukar jag sällan vara sugen på mer än en IPA per gång jag dricker öl, så det blir ganska få glas innan man upptäcker en försämring i dess kvalité, även om det inte handlar om oxidering i lika stor utsträckning som om den vore flaskad.

Vad ska man göra åt detta då? Jo, man får helt enkelt göra sitt bästa i att brygga en så pass intressant öl som möjligt. Vilket jag har tänkt försöka göra nu. Dags för en New England IPA.

Vi börjar med malten. Bland de bryggerier jag sneglat på och som gör riktigt bra IPA dyker ofta två sorters basmalt upp. Antigen är det Golden Promise eller en ljusare variant av Maris Otter. Den sistnämnda har jag använt som basmalt till IPA och pale ale i några år nu, så jag tänkte att det kanske vore dags att pröva något nytt. Munich 1 från Weyermann samt Carapils har varit två ständigt återkommande maltsorter som följt med mig ett tag för denna sortens öl men som jag nu kommer att överge bara för att även där få fram en smakprofil jag inte blivit van vid. Det blir även omältat i form av vete och havre, samt havremalt. Jag vet inte om det kommer att bli mer munkänsla än vad min vanliga maltnota brukar ge, men det kommer i alla fall blir något annorlunda.

En ny och mycket omskriven humlesort som nu nått humlegårdens ekolager är Hort 4337, eller Nectaron som den också heter. Jag vet inte om det är en marknadsföringsknep men det verkar vara en av de mest uppsnackade humlesortena från Nya Zeeland sedan Nelson Sauvin, som jag fortfarande inte är särskilt förtjust i. Det är en systerhumle till Waima och man har jobbat med att ta fram humlen i hela 17 år. Den ska bidra med smak och arom av passionsfrukt, persika, grapefrukt och ananas. Dessa beskrivningar har man med tiden lärt sig ta med en stor nypa salt men jag har även läst att den ska vara en av få humlesorter, likt Citra, som klarar av att bära upp en välhumlad historia på egen hand. Värt att prova är det och jag kommer köra en blandning av Nectaron, Citra och Sabro.

När det gäller jäst så har torrjästproducenterna upptäckt mjöligheten att tjäna pengar på den ständigt pågående NEIPA-trenden. Både Mangrove Jacks och Lallemand har släppt torrjäst lämpad för hazy IPA. Hophead, som Mangrove Jacks-versionen heter, innehåller enzymer som ska hjälpa till att lyfta fram humlens fruktighet. Detta tycker jag låter ytterst misstänksamt, så jag valde att gå på Verdant-jästen och hoppas på att den förutfattade kvalitetstämpeln jag har om det som bryggeriet ställer sig bakom stämmer. Jästen ska producera smaker av aprikos, tropisk frukt och citrus. Bara för att förtydliga det hela så är det alltså deras husjäst och inte bara en produkt med Verdants namn på. Jästen i sig är en ensamstående jäststam som är utplockad från Verdants bryggeri där man använde London Ale III i flera generationer. Denna "muterade" version av London Ale III ska då ha innehållit fler jäststammar. Man isolerade då ut en av dessa och det är nu den som alltså finns i torkad version.

I övrigt kommer jag frångå en del principer när det gäller torrhumling. Som hembryggare kan man inte ha riktigt samma riktlinjer som professionella bryggerier då de till stor del har tillgång till bättre humle än oss glada amatörer. Verdant är ett bryggeri som bekräftar det jag skrivit om i flera inlägg; att humling under aktiv jäsning är överskattat. Använder du ett hop stand eller liknande kommer en stor del av humlen att följa med dig ner i jäskärlet och den humlen kommer då också genomgå någon slags biotransformation. Trots detta resonemang kommer jag addera en liten giva på 2.5g/l i ett sista test. Något som jag dock tror är av större betydelse än vad man kan tro är val av jäst. Får du som jag med dig stora mängder humle från hop stand/whirlpool tror jag en snabb och effektiv jäst är fördelaktig. Ska du torrhumla under aktiv jäsning gäller samma sak. En för lång kontakttid med humlen kan ge oönskade bismaker och desto fortare du kan avsluta jäsningen, desto bättre. I rätt temperatur vill säga. Jag har dålig erfarenhet av att jäsa "whirlpoolad" öl med kveik i höga temperaturer. Det smakar inte bra.

En annan spännande förändring är den avslutande torrhumlingsgivan. Så länge jag har bryggt har jag torrhumlat APA/IPA i fyra dagar. Även här kommer jag följa Verdants rekommendation och tillsätta humlen vid 15 grader och sedan påbörja kylning av ölet ner till ca 4 grader på en gång. Sedan fata efter 48h. Det blir alltså en torrhumling i betydligt svalare temperatur och i endast två dagar.


Namn: Likko
Stil: New England IPA
Bryggmetod: Grainfather - Ingen lakning
Beräknat SRM/EBC: 7/14
Beräknat IBU:
53
Beräknat OG: 1.065
OG: 1.061
FG: 1.016
ABV: 5.9% - 73% utjäsning
Koktid:
60min
Effektivitet:
56% mäsk
Mängd till jäskärl:
12.3L (beräknat 13L)


Maltnota (kg-%) (Färg lovibond)
55.5% Golden Promise - 3100g - (~2.5L)
20% Crisp naked oat malt - 1120g - (~1.5L)
10% Crisp flaked oats - 560g - (~1.8L)
10% Crisp flaked wheat - 560g - (~1.8L)
4.5% Weyermann syramalt (~2L)

Mäskschema
68 grader i 60min
76 grader i 10min
Omrörning när 30min återstår av mäskning.


Total mängd vatten: 22.5L
Mäskvatten:
22.5L


Vattenbehandling
2g Kalciumsulfat
1g Magnesiumsulfat
1g Bordssalt
5g Kalciumklorid
1.5g Antioxin SBT

Vattenprofil
Kalcium: 104
Magnecium: 6
Natrium: 26
Klorid: 150
Sulfat: 73


Beräknat mäsk-ph: 5.2
Mätt mäsk-ph: 5.1


Humleschema
@60min - Citra 10 IBU
@60min - Sabro 10 IBU
@15min - White Labs jästnäring
@15min - Protafloc
@Hop Stand vid 80 grader i 30 min - 7g/L. Lika delar Sabro, Hort 4337 (Nectaron) och Citra.
Torrhumling vid high kreusen - 2.5g/L (total kontakttid 6 dagar)
Torrhumling vid 15 grader i 12h - 12g/L. Lika delar av Sabro, Hort 4337 (Nectaron) och Citra. Efter 12h kylning ner till 3-4grader. Väl nere vid 3-4 grader, låt kallkrasha i 48h.


Jäst
Lallemand Verdant IPA. 11g förpackning med rekommenderad dos på 0.5-1g per liter. Ett paket tillsätts.
Primär jäsning i 19 grader med en höjning till 22 mot slutet.


Brygglogg
2021-01-16 Bryggdag. Problemfri. Pitchar jäst direkt från förpackningen ca. 19:00 på kvällen.
2021-01-17 Aktivitet först vid 13-snåret dagen efter, så 18h "lagtime" vilket jag inte uppskattar. En ganska given oxideringsfaktor för ett öl som kommer vara extra känsligt för just detta. Torrhumlar första givan innan läggning då jag förstått att jästen ska vara väldigt snabb av sig, samt att det är hög aktivitet i jäskärlet.

2021-01-18 Upptäcker nu vid åttatiden på kvällen (ca. 31h i aktiv jäsning) att kreusen stigit betydligt mer och upptar hela 4 L. Detta är i veteölklass. Detta innebär att jag missbedömt första torrhumlingsgivan något. Inget att vara ledsen över och jag får glädja mig åt att jag lyckats kartlägga jästen beteendemönster istället.
2021-01-19 7:30 (ca.43h in i jäsningen) på morgonen och aktiviteten i jäskärlet har minskat avsevärt. Kreusen har fallit tillbaka och bubblandet i "blow-off" har minskat frekvens. Höjer från 19 till 22 grader för att hjälpa till med utjäsningen.
2021-01-20 Kväll och nu mer regelbunden aktivitet i "blow-off" än när temperaturhöjningen skedde.
2021-01-22 SG 1.016. Kanske lite högre än vad jag trodde vid detta laget. Väljer dock att sänka tempen till 15 grader. Inväntar till termometern på kärlet också visar 15, sedan torrhumlar jag den absurda mängden på 12 g/L.
2021-01-24 Fatar.

Mäsk-Ph: 5.4
Serverings-Ph: 4.6

Utseende

Spot on. Det är precis denna ljusa och inbjudande grumlighet som jag önskar. Det flyter inte omkring en massa partiklar i ölet, utan den är helt enkelt bara disig. Påminner om en ljusare juice. Bilden längst ner är mest överensstämmande.

Doft

Citrustoner med ett svagt bidrag av stenfrukt, även en viss antydan till tropiska frukter.

Smak

Beskan är betydligt mildare än vad jag förväntade mig av 75 IBU. Den finns där initialt men den är inte så framträdande som den brukar i IPA. Man kan beskriva den som mjukare.

Citrus dominerar likt doften även smaken vilket kanske inte är så konstigt med tanke på att den är bryggd med tre citrus-liknande humlesorter. Väldigt lättdrucken. Är utmärkt till lite saltare mat då den slinker ner förädiskt snabbt. Mosaic-humlen håller jag på att lära mig om, men smakerna av Amarillo och Simcoe tycker jag mig känna igen. Simcoe-humlen tycker jag bidrar med en vass citruston medan amarillon blir mer blommig/stenfruktig. Att Amarillo-humle ska vara tropisk tycker jag inte riktigt stämmer. Vissa gånger tycker jag den bidragit med lakris.

Kropp

Lätt till mediumlätt kropp. Absolut inget maltigt med denna öl även om den känns mjuk och oväntat fyllig i munnen. Havren gör sitt.

Ändringar för eventuell ombryggning

Förväntade mig en betydligt beskare öl än detta, vilket absolut inte behöver vara något dåligt. Tvärt om så vill jag att dessa NE-ipor ska ha en mjukare beska som inte är lika bitande. Jag vill dock fortfarande förstå att jag dricker en IPA, så eventuellt kan jag tänka mig att öka bittergivan något. Hade jag velat dricka denna en varm dag i solen så hade jag varit väldigt nöjd.

En utmaning med denna typen av öl, då det är tredje gången jag brygger den i olika format, är att kombinera jäst och humle. Jag hade önskat en större smakportion av tropiska frukter, vilket får mig att snegla åt conan-jästen som är expert på att lämna sådanna estrar bakom sig. Dock anser jag den svårjobbad. Eftersom denna jäste ut fint kan det bli en eventuell modifiering av humlen. Mosaic tycker jag är spännande, så den kan jag tänka mig att behålla i kombination med Citra. Saken är den att jag i slutet av sommaren bryggde en NE-IPA med just Citra och Mosaic tillsammans med conan-jästen, och den visade sig bete sig något märkligt. Den stannade upp i fyra dager, för att sedan sätta igång igen i sekundärt kärl. Har även läst att denna fungerar bäst efter en andra och tredje generation, samt att den är rätt dyr (119:-), så jag kommer hålla mig till Wyeast London Ale III. Kommer eventuellt ändra i torrhumlingsschemat och lägga till en extra sats i det primära kärlet, något jag gjort flera gånger tidigare. Anledningen till att jag inte gjorde det denna gång var att det provades på vid nyss nämnda tillfälle och då upplevde jag slutresultatet som något jolmig och söt, vilket jag dock tror till största del berodde på malten då ölen blev väldigt mörk.

Sammanfattningsvis önskar jag mer tropiskt frukt, lite ökad beska, samt kanske lite mer maltsötma. Önskar man sig en cross-over mellan New England och västkust, tror jag denna kan vara omtyckt.

 

IPA tycker jag är bland det roligaste att brygga av den enkla anledningen att den kan göras på så många olika sätt. Det finns en hel del jästsorter att prova på, malten kan man också göra lite som man vill med, men framför allt kan man använda stilen för att utforska alla de humlesorter som finns tillgängliga.

 

img_1950

Jag har en någorlunda klar uppfattning hur jag vill att mina krispiga och fräscha ipor ska bryggas. Man kan låta sig inspireras av mängder av liknande sorter på pubar och från Systembolaget. Jag har dock varit mer eller mindre besatt av att utforska sätt att få fram fruktigare ipor, utan att tillsätta frukt som eventuellt jäser ut ölen ännu lite, vilket bidrar till ytterligare torr- och krispighet. Sedan började termen "New England IPA" dyka upp på amerikanska forum. Det visade sig att det var ungefär det här jag försökt brygga. En IPA som är snällare och rundare i sin beska, rejält fruktig från humlen och en lite fylligare kropp. Sedan kan jag inte sluta fascineras av diverse bilder på dessa grumliga, radioaktiva och ljusa öl.

I slutet av sommaren provade jag på Vermont Ale-jästen från Yeast Bay, vilket innehåller samma jäststam som många av New England-iporna bryggs med. Jästen lämnar mycket fruktiga estrar efter sig med inslag av bland annat persika. Dock var den ganska svår att jobba med. Dels rekommenderar tillverkaren att man höjer temperaturen mot slutet av jäsningen, vilket jag inte kan, samt att den fungerar allra bäst efter att ha återanvänts några gånger. Sedan kostar ett paket 119:- också, men jag ville ändå prova på den. Det receptet liknar det här nedan, fast jag använde endast Citra och Mosaic, samt utan bittergiva. Jag torrhumlade även samtidigt som jästen tillsattes, under pågående jäsning, samt efter flytt till nytt kärl. Det luktade ju fantastiskt, men jästen betedde sig märkligt, stannade av någon dag och fortsatte sedan. Mest aktivitet hade jag i sekundärkärlet. Resultatet blev rätt en riktig fruktbomb, men den kändes inte särskilt fräsch att dricka. För mycket frukt.

Eftersom det inte finns några fastställda riktlinjer råder det fortfarande en del oklarheter kring vad som är A och O för att lyckad med stilen. Jag har dock bestämt mig för följande:

  • Maltnotan ska vara ljus och innehålla en stor portion havre.
  • Ingen karamell- eller crystalmalt.
  • Jästen ska lämna fruktiga estrar och mer kropp än klassiska IPA-jästrar som US-05, WLP001 och Wyeast 1056.
  • Undvika humlesorter som bidrar med tall-, blomm- och örtsmak. Mer fokus på frukt.
  • Massiv torrhumling.

De flesta recept på New England-IPA, eller Vermont-IPA om man hellre vill kalla dem för det, har en annorlunda vattenprofil än klassisk västkust-IPA. Jag har därför balanserat ut kalcium-, klorid- och sulfatjonerna till en någorlund 1:1 skala, istället för att låta sulfatnivån dominera som man annars än van med vid IPA-bryggning. Denna brygd ska inte uppfattas lika torr och krispig, utan ska ha mer kropp och fyllighet.

Humlesorter verkar kunna variera, man ska dock hålla sig borta från "dankiga" sorter. Jag har tidigare provat på kombinationen Citra/Azacca. Jag brygger väldigt ofta med Citra och ville nu prova något annat, samtidigt som det är fruktigt. Valt föll därför på Mosaic, Simcoe och Amarillo.

img_1953

 

 

 

Fyrvaktarens IPA v.3

Stil: IPA (New England)
Bryggmetod: BIAB
Beräknat SRM: 11
OG: 1.058
FG: 1.014
Beräknat IBU: 75
ABV: 5.8
Startmängd vatten: 17L
Koktid: 60min
Effektivitet: 65%

Vattenbehandling
1gr Magnesiumsulfat
4gr Kalciumklorid
2gr Kalciumsulfat

Vattenprofil
Kalcium: 117
Magnecium: 10
Natrium: 10
Klorid: 126
Sulfat: 125

Malt
49.2% Maris Otter Extra Pale (Crisp)
24.6% Vetemalt (Crisp)
21.5% Flaked torrefied oats (Briess)
4.6% Carapils (Briess)

Mäskning
67 grader celcius i 60min
75 grader celcius i 10min

Mäsk-PH
5.4

Humleschema
@60min - Columbus 13 IBU
@15min - White Labs jästnäring
@15min - Protafloc
@1min - Mosaic 1.2 IBU
@1min - Simcoe 1.1 IBU
@1min - Amarillo 0.9 IBU
Hop Stand 30 min @76 grader - Mosaic - 21 IBU
Hop Stand 30 min @76 grader - Simcoe - 20 IBU
Hop Stand 30 min @76 grader -  Amarillo - 16IBU

Torrhumling i sekundär- Mosaic 2gr/L 11.7 1.2 IBU
Torrhumling i sekundär - Simcoe 2gr/L 1.1 IBU
Torrhumling i sekundär - Amarillo 2gr/L  0.9 IBU

Jäst
Wyeast London Ale III @ 19°C

img_1948

Brygglogg
2016-11-20 
Bryggdag. 10.8L till jäskärl. Ganska mycket lägre effektivitet än vanligt. Kan bero på havren? Aktivitet i jäslåset redan efter 4 timmar.

2016-11-20 FG nere på 1.014. Aktiviteten i jäskärlet har stått still i fyra dagar. Flyttar till sekundärt kärl och torrhumlar. Underbar fruktig doft. Inte lika sötsliskig doft som med det senaste försöket.

img_1960

2016-12-01 Flytt från sekundärt kärl till fat. Trycksätter med 13 bar.

2016-12-08 Önskad kolsyrenivå uppnådd. Väntar med officiellt utvärdering.

2016-12-18 Avsmakning och utvärdering.