Gå till innehåll

2

För några helger sedan genomförde jag och två semiölintresserade vänner en blindprovning på tre olika Saison. De tre ölen vi provade var Saison Dupont, Blaugies/Hill Farmsteads Vermontoise samt min egen Phare XIII. Oavsett preferenser så kom vi alla fram till att alla öl var bra men att de också skiljer sig åt ganska mycket. Inte för att jag förväntade mig något annat då jag anser mig vara ganska välbekant med samtliga, men det var några saker som stack ut och som jag kunde dra lärdom av.

Duponten har som jag varit inne på tidigare en helt annan maltkaraktär och även den av de tre ölen som också bar på en mjukare och saftigare smakupplevelse. Ur ett hembryggarperspektiv var det intressant att jämföra humlekaraktären eftersom detta varit något som jag kämpat med kring mina hembryggda säsonger under de senaste åren. Duponten upplevde vi ha en mer nobel humlekaraktär medan Vermontoise och Phare XIII hade en helt annat karaktär som drog tydligt åt citrus och lime, där Vermontoises limekaraktär var snäppet tydligare än hos Phare XIII. Extra intressant var även att vi alla tre hade väldigt svårt att skilja Vermontoise och Phare XIII åt, vilket jag i förväg var helt övertygad om inte skulle hända. Hur kan det bli så att två öl som är bryggda med olika ingredienser smakar så pass lika att bryggaren av den ena, alltså jag, har svårt att skilja dessa åt?

Båda ölen innehåller stora delar av dinkel vilket kan vara en förklaring att de drar åt samma håll när det giller vissa aspekter. Men det måste vara andra saker som påverkar för att det ska vara så pass svårt att skilja ölen åt. Jag tycker ändå att jag har ganska bra koll på Saison i överlag. Konstigt vore väl annars. Vermontoise är bryggd hos Blaugies med deras husjäst som enligt rykte är Wyeast 3726. Phare XIII använde jag WLP565 till, vilket sägs ha sitt ursprung hos Dupont, vilket också 3726 egentligen har, men detta har jag skrivit om tidigare. Om vi sedan kikar på humlen så är Vermontoise bryggd med Amarillo medan Phare XIII använde Magnum som bitterhumle, Saaz och Goldings för senare givor. Hur kan det då bli så att Amarillo och kombinationen Saaz/Goldings påminner så mycket om varandra? Detta fick mig att fundera på hur jag ska gå vidare med humleschemat till framtida versioner av husets Saison.

Både Vermontoise och Phare XIII är två mycket välhumlade öl. Efter att ha ställt dessa två mot varandra, samt Dupont som motpol, så kan jag anse att de är något överhumlade, vilket jag tror är anledningen till att de påminner så mycket om varandra. Om man antar att Vermontoise likt Phare XIII har fått en eller flera stora humledoser mot slutet av koket och att det således följer med humlerester och dess oljor till jäskärlet, alltså humlerelaterade ”produkter” som inte försvunnit i koket, kan dessa utvecklas i samspel med jästen. Jästen gör sin grej i samspel med vörten och allt den består av. I detta fall jäst som både är besläktade och ganska lika varandra i sin karaktär. Är det helt osannolikt att stora mängder humle i kombination med besläktad jäst omvandlar och utvecklar smaker åt samma håll och att citrus och lime då blir de dominerande kvarvarande smakerna? Detta är helt och hållet en hemsnickrad teori, men jag har svårt att komma fram till något annat. 

Om man jämför med en dunderhumlad New Englad IPA så är det långt ifrån fel att konstatera att denna typ av öl ofta har smaker som påminner om varandra, oavsett humlesorter. Det finns ju bokstavligen tusentals olika hazy ipor där ute som trots olika humlescheman, humlesorter, jäster och torrhumlingsmetoder under aktiv jäsning, samt torrhumlingsmetoder efter aktiv jäsning, har smaker som påminner om varandra. Jag skulle lätt kunna bunta ihop 90% av alla moderna humlesorter till en och samma tropiska kategori. Tänkt bara på beskrivningar av dessa öl. Beskrivs inte de flesta som ”tropiska fruktbomber”? Tar vi även med aspekten av att det sker saker med humlen och dess oljor under jäsningen, vilket varenda double dry hopped-IPA (DDH) kan vittna om samt det eviga tjatet om biotransformation och torrhumling under aktiv jäsning, så är det inte helt osannolikt att två öl, alltså min egen Saison och Vermontoise, som båda jäst med en jäst med samma ursprung kan utveckla smaker åt samma håll om dessa överhumlats mot slutet av koket. Jag tycker inte detta känns helt orimligt desto mer jag tänker på det.

Detta leder mig fram till ett nytt resonemang kring hur jag ska gå vidare med humlescheman till både Saison men även öl där jag önskar mig en mer nobel (örtig och kryddig) karaktär. Man kan tro att det borde vara så pass enkelt att man bara använder sig av humlesorter som passar in på den beskrivning man vill, och vill man också ha mycket av denna karaktär så flyttar man sina givor mer mot slutet av koket (eller whirlpool) samt ökar mängden. Efter snart fem år med ganska mycket fokus på Saison kan jag dock konstatera att det inte fungerar riktigt så, för mig. Vill jag ha en kryddig karaktär på min Saison fungerar det inte att använda stora mängder Saaz i kokslut, trots att Saaz beskrivs som kryddig. Här spelar istället flera faktorer in. Kvalité och ursprung på humlen spelar en avgörande roll och här får man bara ta för givet att vi hembryggare oftast får det som blir över när de kommersiella bryggerierna fått sina utvalda delar av skörden. Det är något vi får leva med. Pellets eller kottar gör även skillnad och det är helt klart trist att våra stora onlinebutiker för hembryggning verkat sluta köpa in kottar då jag tenderar att föredra pellets vid bittergivor och kottar till senare givor. Till sist handlar det även om ens egen utrustning och teknik, kort och gott vad som följer med ned i jäskärlet.

Med allt detta i åtanke har jag kommit fram till att jag från och med nu kommer att skruva om i mina humlescheman till dessa öl där jag inte vill ha karaktär av, t.ex. lime, citrus, eller annat tropisk frukt. Det blir således mindre givor samt att dessa kommer flyttas bakåt i koket, eller framåt beroende på hur man väljer att se på saken. Exakt när jag ska tillsätta min humle för få till en mer nobel karaktär från nobel humle är lite svårt att säga, men ska det bli någon skillnad bör jag också ställa om ganska mycket. Istället för en stor humledos med 5 minuter kvar av koket kan jag istället tänka mig att flytta bak och minska givan till förslagsvis sista 15-20 minuterna av koket. Beroende på hur jag tänker kring bittergivan vid 60 minuter kan jag även tänka mig att ta en del av den nu bortplockade 5-minutergivan och fördela den ännu tidigare i koket. 

En avslutande tanke är att stora och sena humlegivor också påverkas av vilken jäst man också använder. Således är det möjligt att en viss fruktig belgisk jäst kan framkalla andra smaker än en lager- eller alejäst även om man följer samma humleschema, mängd och sort. 

2

Detta kommer kanske bli det minst lästa blogginlägget som hembryggarbloggvärlden skådat. Det anser jag dock inte vara mitt fel. Det är bara hembryggarbloggvärlden som inte förstått att Engelsk Pale borde vara nästa stora hembryggargrej.

Som jag varit inne på tidigare så dras jag mer och mer åt den engelska ölscenen, vilket till stor del beror på att jag för några år sedan upptäckte Skebos utmärkta sortiment. Visst har jag druckit ESB och andra öl genom åren, men det är helt klart Skebo som gjort att jag nu blivit mer och mer intresserad. När jag började med hembryggning så var brittisk öl kanske det mest ointressanta att brygga. Dels för att jag inte hade någon kunskap om ölen samt att det då, liksom nu, inte är öl som anses som särskilt trendig. För det är ju så det fungerar när man intresserar sig för något nytt. Man snappar upp det som alla skriver och pratar om för att senare fördjupa sig åt olika håll och kanter. Inom ölvärlden så kan dessa håll och kanter verkligen sticka iväg åt många olika håll och det kan också behöva få ta sin tid.

För att lära mig mer om vilken typ av brittisk öl jag vill brygga började jag i slutet av november fila på ett recept utan några större riktlinjer. Jag byggde ett recept och bryggde en öl med den kunskap jag hade i bagaget. KällarAle, som jag döpte ölen till, blev en riktigt trevlig öl med mjuk och fyllig kropp, härligt fruktiga toner från jästen samt att den låga kolsyran på fatet i kombination med stout-munstycket till tappkranen nästintill förflyttade mig från den svala källaren i norra Sverige till en stojig pub i York, eller liknande. Kunskapen om brittisk geografi är även den ganska bristfällig så jag ve inte om det finns några stojiga hak i York, men jag hoppas att det gör det.

KällarAle jäste med den klassiska Fullersjästen, Wyeast 1968, som bär namnet "London ESB Ale". Mitt intresse för belgisk jäst har börjat förflytta sig mot engelsk jäst och jag utgår, på samma sätt som när jag brygger Saison, från jästen när jag tänker kring det färdiga ölet. Eftersom min kunskap kring engelsk jäst fortfarande är ganska begränsad kommer jag inte göra någon lång utläggning om detta. Här utgår jag istället från utjäsningen av den jäst jag kommer använda till denna bryggning, som återigen kommer vara just Fullers-jästen. När jag tidigare använt denna jäst har utjäsningen varit riktigt dålig och jag har upprepade gånger legat runt 55-57%. Tittar man på produktinformationen ska den ligga på 67-71%, så jag anar att den kan bete sig något annorlunda beroende på hur pigg den är och troligtvis kommer den jäsa ner mot dessa siffror om man kokat ihop en förkultur. Här kan jag passa på att tillägga att det finns torrare engelsk öl än den som jag bryggt (pale ale, golden ale, bitters mm) och den som jag tänker mig att denna bryggning ska resultera i. Skebo använder sig t.ex. av Wyeast 1098 som kanske framhäver humlen lite tydligare än vad Fullers-jästen gör samt ger ett torrare och krispigare öl. Fullers-jästen upplever jag som fruktigare och fylligare vilket gör den bra att använda till svagare öl.

Även om KällarAle var en riktigt trevlig öl vill jag se vad som händer om man förenklar receptet något. Jäser man med Fullers-jästen upplever jag att man inte behöver oroa sig för kropp eller maltkomplexitet utan det är nästan tvärt om. Trots sina blygsamma 4.3% upplevde jag den nästan för fyllig. Så till denna bryggning blir det med undantag för lite syramalt enbart brittisk alemalt från Crisp. Egentligen hade jag velat följa de brittiska bryggartraditionerna även kring humlen och enbart använda kottar, men det verkar bli svårare och svårare att få tag på humle i kottform. Det blir därför en pelletsblandning av Whitbread Golding och Soverign, två sorter jag inte har någon erfarenhet av. Således hoppas jag att slutresultatet blir en öl runt 4% som bärs fram av en fruktig grundton från jästen, en maltig bas samt en rejäl kick från brittisk humle. Mitt enda frågetecken är huruvida en stor del av humlen kommer "ätas upp" av den relativt fyllig restsötman. För att återigen återkomma till Skebo så upplever jag deras öl som relativt torra, vilket också lyfter fram de brittiska humlesorterna på ett utmärkt sätt. Det är således inte helt omöjligt att jag i framtiden kommer använda Fullers-jästen till ett lite enklare och mer tillbakadraget öl, kanske i kombination med något rostat, medan torrare och pale ale-liknande öl med humlekick kommer jäsas med en annan jäst. Vi får se. Just nu är jag dock väldigt taggad på denna öl.


Namn: Snooze and explore
Stil: Engelsk Pale Ale/Strong Bitter
Bryggmetod: Grainfather - Ingen lakning
Mäskeffektivitet:
76%
Beräknad mängd till jäskärl: 12L
Mängd till jäskärl:
11.4L
Beräknat SRM/EBC: 6/12
Beräknat OG: 1.058
Koktid: 60 min
Beräknat IBU: 42
OG: 1.063
FG: 1.014
ABV: 6.4%


Maltnota (kg-%) (Färg lovibond)
95.1% Crisp Best Ale (~2.8L) 3500gr
4.9% Weyermann syramalt (~2L) 180gr
1.6mm krossning

Mäskschema
65 grader i 60 min.
76 grader i 10 min.
Omrörning när 30 min återstår av mäskning.


Total mängd vatten: 20L
Mäskvatten:
20L
Lakvatten: -


Vattenbehandling
4g Kalciumsulfat
2g Magnesiumsulfat
2g Kalciumklorid

Vattenprofil
Kalcium: 96
Magnecium: 12
Natrium: 6
Klorid: 60
Sulfat: 159


Beräknat mäsk-ph: 5.15
Mätt mäsk-ph: 5
Mäskjustering: -


Humleschema
@60 min - Whitbread Goldings (pellets) 30 IBU
@15 min - White Labs jästnäring
@5 min - Whitbread Goldings (pellets) 5 IBU
@5 min - Sovereign (pellets) 6 IBU
@0 min - Whitbread Goldings (pellets) 2.5g/L vört
@0 min - Sovereign (pellets) 2.5g/L vört


Jäst: Wyeast 1968 London ESB - 1L förkultur
Jäser i 19 grader, 21 grader mot slutet.
Rekommenderad antal jästceller: 128MD
Beräknad mängd jästceller: 190MD


Brygglogg
2022-02-19
Sätter förkultur på 1L.

2022-02-20
Bryggdag. PH blev för första gången någonsin lägre än beräknat. Misstänker att det är basmalten som ställde till det då jag alltid planerar för ett lägre PH i bryggprogrammet. PH landar på 5.0 vilket är för lågt, men något jag får leva med eftersom jag inte har något att höja med samt att sådana företag alltid slutar med strul. I övrigt flöt bryggkvällen på bra. Aktivitet redan någon timme efter avslutad bryggdag. Utan förkultur har denna jäst varit lite långsam att komma igång. Ska bli intressant att se om utjäsningen påverkas.

2022-02-21
Häftig aktivitet i vattenlåset.

2022-02-22
Fortsatt hög aktivitet i vattenlåset.

2022-02-23
På morgonen har aktiviteten lugnat sig något, vilket talar för att jäsprocessen börjar att avta. Bedömer den fortfarande som väldigt aktiv men jag höjer till 21 grader redan nu för att hjälpa till med utjäsningen.

2022-02-25
Aktiviteten har avtagit kraftigt, men svag rörelse i vattenlåset. Uppskattningsvis en bubbla i minuten. Borde vara färdigjäst slutet av veckan. Upplever ganska stor skillnad i hur jästen beter sig nu när jag satte en förkultur. Både tidigare start och längre jäsning. Denna borde kunna söka sig ner under 1.020.

2022-02-26
Upptäcker till min stora förvåning att SG ligger på 1.014. Det är alltså en ganska stor skillnad på hur den här jästen beter sig när den är extra pigg och tillsätts från en förkultur, än när man enbart hivar i jästen direkt från paketet. Så är det givetvis med många jäster, men med tanke på mina småsatser så förväntade jag mig inte riktigt denna märkbara skillnad i utjäsning. Den ligger nu på 77% i utjäsning medan jag har beräknad OG på vörten efter en utjäsning strax över 60%. Fick även ut högre effektivitet från bryggdagen än beräknat, så detta kommer blir en ganska stark öl runt 6.5%, istället för 4-5%. Nåväl. Nu vet jag i allafall hur jästen fungerar i detta sammanhang, vilket är bra att veta eftersom jag troligtvis kommer brygga liknande öl fler gånger.

2022-02-27
Kallkrashar.

2022-03-01
Fatar.

Ni som har hängt med i bloggen ett tag kanske minns att jag för ett tag sedan skrev om Brasserie De La Sennes grundare och bryggmästare Yvan De Baets och en lång intervju som Doug Piper gjorde med honom i augusti ifjol. Har ni inte varit inne på Doug Pipers Facebooksida Gourmet Brewing så kan jag varmt rekommendera ett besök, alternativt att man anmäler sig till nyhetsbrevet. Gourmet Brewing har flera intervjuer med riktigt spännande bryggare och ölpersonligheter runt om i världen. I intervjun med De Baets, benämnd "Saison Myths", diskuterar de hur historisk Saison bör ha smakat innan Brasserie Dupont under 50-talet började laborera med sin husjäst och separera de befintliga jäststammarna. Här bör poängteras att Saison säkerligen smakade ganska annorlunda beroende på var den bryggdes och hur ölet hanterades. Precis som med dagens Lambik så finns det belägg för att Saison på sina ställen i Belgien har lagrats på träfat under längre perioder och då ska ha haft en tydlig syrlighet, till skillnad från dagens lactobacillusfria Saison. För att göra en lång historia kort så hävdar De Baets bestämt att en historisk Saison, beroende på var den bryggdes och lagrades, hade flera likheter med Lambik. Med det i åtanke är det alltså inte helt oväntat att De Baets under 2021 börjat skeppa ut bryggeriets "Saison De La Senne", som är en Saison blandad med Lambik från självaste Cantillon. Kanske vill De Baets med ölet skaka om i den annars så kategoriserande ölvärlden och skapa en medvetenhet om att Saison faktiskt inte bara får smaka som, typ, Dupont?

Med inspiration från De La Senne och deras historiska tolkning av stilen så blandade jag själv ihop en syrlig Saison i slutet på september förra året. Jag hade några liter aprikospseudolambik över där själva aprikossmaken inte riktigt kom till sin rätta och som jag då ville gör något nytt med. Sagt och gjort blev det en 50/50 blandning av husets Saison nummer 12 och aprikospseudolambiken, tillsammans med sockerlag och champagnejäst för att säkra en ordentlig flaskjäsning. Det roliga med det färdiga ölet är att det är en blandning av två öl som inte blev som jag hade tänkt mig, men som i kombination med varandra blev något helt annat och även ett bra öl. Inte helt dumt att ha några liter av en översyrlig pseudolambik över eftersom en blandning med annan, förslagsvis belgisk öl, ger både Lambiken och Saisonen nytt liv. Saison l'ancenienne betyder just den gamla årstiden, så detta blir min historiska hommage till stilen. Hur smakade då ölet?

Det här är ett öl som förändrats med tidens gång. Till en början upplevde jag det ha en mer nyanserad smakprofil då saisondelen av ölet tog mer plats än vad det gör i skrivande stund. Självfallet så tar syran över mer och mer med tiden. Det är trots allt en mycket trevlig öl. Syran är hög och komplex vilket är den grund som ölet vilar på. Frisk och fräsch. Den väcker gommen på ett härligt sätt och blir just den där ölen man vill ha hemma när man inte riktigt är sugen allt det de andra. Måhända blir den något kärv i längden men balanserar man smakupplevelsen med en god ost till, håller upplevelse hela glaset igenom. Aprikostonerna från lambiken är rätt svåra att identifiera och måhända är det vetskapen om att dessa bör finnas där som gör att man kan ana en lätt ton där någonstans i bakgrunden. Syran har som sagt blivit mildare i och med blandningen. Saisondelen kan man inte påstå är särskilt framträdande. Jag har svårt att uppfatta några klassiska jordiga eller fruktiga toner som jag kan härleda till en Saison, utan det är rakt igenom en syrlig öl.

Frågan är om detta är en Saison eller en suröl? Det kan nog tolkas lika olika beroende på vem du frågar. I dagens ölvärld är det självfallet inte en Saison, men ur ett historiskt perspektiv kanske man kan anse något annat. Det är kanske inte heller så noga.

För drygt två månader sedan upptäckte jag att Grainfather skulle släppa en uppdaterad version av sina silplåtar. Alla som är bekanta med Grainfather vet att detta är den mest ifrågasatte delen av hela bryggverket där det känns som att man under tillverkningen valde att spara in på materialkostanad för plåtarna, samt att de på något sätt aldrig kändes riktigt genomtänka. Hembryggare verkar ha haft störst problem med den undre silplåten och de ökända silikonpackningarna som åker av när plåten ska ner i maltkorgen. Personligen har jag aldrig stört mig särskilt mycket på just den undre plåten eftersom några spray med Star San alltid hjälp mig att få plåten på plats relativt enkelt. Desto mer problem har jag haft med den övre silplåten som tenderar att kollapsa ner i vörten under mäskningen. Jag blev väldigt nyfiken på dessa uppdaterade och valsade silplåtar eftersom man nu slapp silikonpackningarna till både övre och undre silplåten, så jag beställde hem dem direkt de fanns tillgängliga på Humlegården.

Direkt när jag packade upp plåtarna började jag undersöka dessa och blev ännu mer nyfiken, eller rättare sagt osäker, på dess funktion. Den undre silplåten var det egentligen inget att fundera över då denna snabbt och smidigt gled ner i maltkorgen. Men när det gällde den övre silplåten så förstod jag inte riktigt hur jag skulle kunna använda denna. Här bör jag tillägga att det finns absolut ingen information om plåtarna på vare sig Grainfathers hemsida eller på Humlegården (eller annan återförsäljare inom Sverige eller utomlands), annat än att de ska ersätta de äldre plåtarna. Jag ställde några frågor om plåtarna på ett forum och när svar började trilla in så tenderade dessa att komma från ägare av de nya Grainfatherenheterna, som då inte förstod mitt problem. Det var då jag började förstå att problemet till stor del låg hos mig själv, eller kanske inte helt och hållet, men till stor del...

För det hutlösa priset av 749 kronor, en beskrivning som sa att dessa valsade plåtar ersätter de gamla plåtarna samt att man mäskar och lakar på samma sätt, så förväntar jag mig att dessa ska fungera precis som de gamla plåtarna, fast bättre. Det är ju så de marknadsförs. Samtidigt kände jag mig ganska korkad när jag plockade upp den övre silplåten, tittar på den, funderar, lägger den i ett vattenbad och ser att den sjunker som en sten. Vad ska jag med denna till, tänkte jag? Dyr var den också. För att detta ska bli begripligt för er som inte lusläser bloggen bör jag tillägga att jag slutade laka för några år sedan och att det är här som det felar. Den gamla övre silplåten hölls, en bra bryggdag, fast ovanför vörtytan med hjälp av just den besvärliga silkonpackningen. En dålig dag åkte packningen av så pass många gånger att man till slut gav upp, eller så greppade packningen inte mot maltkorgens kanter vilket gjorde att hela plåten gled ner i vörten. Eftersom de uppdaterade plåtarna inte har någon silikonpackning kan jag nu konstatera att dessa, med fokus på den övre, är designad för de som lakar eftersom plåten då "flyter"/vilar ovanpå mäsken då denna är tjock nog att bära upp den. Lakar man inte och tillsätter hela vattenmängden vid inmäskning så blir mäsken för tunn för att detta ska fungera. För lakande ägare av de nyare Grainfatherbryggverken antar jag att detta känns ganska självklart eftersom dessa nya bryggverk har silplåtar med samma design. Men, borde inte Grainfather ha kunnat varit lite tydligare med detta? Skriva något om detta ganska dyra tillbehör på sin hemsida, eller kanske på förpackningen så att återförsäljare kan informera om detta? Även om man förespråkar lakning vid användningen av bryggverket så har tillverkarna själva skrivit artiklar på sin egen hemsida om icke-lakning med bryggverket. Samt att man borde vilja marknadsföra sin produkt som ett mer flexibelt bryggverk än vad det blir om man säljer dyra tillbehör och då tar för givet att alla brygger på ett och samma sätt. En gnutta dåligt kan jag tycka.

Här kan det vara intressanta att resonera kring den övre silplåtens funktion då det säkert finns ganska många GF-bryggare där ute som inte tycker den behövs alls. Jag har själv bryggt några gånger utan denna och visst går det utmärkt, men jag föredrar trots detta en fungerande övre silplåt. Denna hjälper till att jämna ut den cirkulerande vörten så att den fördelar sig jämt över maltbädden. Man får, anser jag, en bättre effektivitet men med hjälp av silplåten, ett argument man kan ifrågasätta vikten av, men även en klarare vört. Här kanske några lyfter på ögonbrynen. Dels ser man inte poängen med en klar vört men även inte hur den övre silplåten faktiskt hjälper till med detta. Lyfter man bort silplåten så landar den cirkulerande vörten på ett och samma ställe i maltbädden, även om det ligger en del vätska ovanför. När man sedan lyfter upp maltkorgen för avrinning så är det tydligt att vätskan tagit en och samma väg ner genom maltbädden, vilket en försämring i effektiviteten också visat mig, då det finns tydliga försjunkningar i malten. Med silplåten på plats fördelas malten jämt över maltbädden, vörten tar inte en enskild väg ner genom bädden, samt att detta hjälper till att filtrera bort allt det som gör vörten grumlig. Sprider man vörten ovanför maltbädden jämt fördelar man trycken/suget neråt jämt, vilket torde underlätta filtreringen, samt minska risken för kanalbildning. Här har jag full förståelse för att det kan anses som hårklyveri för vissa. Om man inte bryr sig om klarheten på vörten så är det helt okej. Alla brygger vi på olika sätt och med olika tekniker. Jag ser dock hellre en klar vört då jag tror det finns fördelar med detta. Köper man sedan ett bryggverk med RIMS-funktion tänker i alla fall jag att möjligheten till en klar vört ska finnas där då det är en funktion som man betalat för.


Vi börjar med den övre silplåten:

Som förhoppningsvis syns på bilden är det en klar förbättring gällande kvalitet på den övre silplåten. Medan de äldre plåtarna kunde vara lite skeva, men fungerande, är dessa raka, robusta och betydligt tjockare.


Den undre silplåten:

Inte så mycket att skriva om den under plåten. Den glider enkelt ner i maltkorgen vid installation. Hade kanske kunnat ha någon nanomillimeter större diameter då jag tycker den hade kunnat sitta lite tajtare mot maltkorgen. Vid den första provbryggningen så rann vörten betydligt fortare genom maltbädden när korgen höjdes för avrinning. Det uppstod även en försjunkning längs kanterna på bädden vilket innebär att vörten rann längs väggarna istället för jämt fördelat genom hela bädden. Kanske en småsak i sammanhanget dock?


Övre silplåt på plats:

Tydligt glapp mellan maltkorgen och plåtens valsade kant.


Min tillfälliga, fula men fullt fungerande lösning för att kunna brygga lakningsfritt:

Tillslut fick jag vara lite uppfinningsrik och göra på detta sätt, vilket fungerade utmärkt. Lite ståltråd som snabbt och enkelt kan justeras i höjd beroende på vörtmängd. Med hjälp av dessa kunde jag vila silplåten ovanpå vörten och cirkulera utan problem. Det blev också enkelt att lyfta upp sillåten och röra om i malten efter halva mäskningen, en rutin jag också kommer kunna bibehålla utan bekymmer då det var under detta moment som de gamla packningarna inte kunde fästa mot den fuktiga maltkorgen. Ett sista plus är att man nu också slipper de småvassa kanterna på de äldre plåtarna.

Slutet gott allting gott. Plåtarna var dyra men de har efter lite modifikation visat sig fungera fint även för en ickelakande GF-bryggare.

Vörtkakan blir till häjs

Utvecklandet av husets saison går vidare. För varje ny bryggning av denna öl känns det som att jag gör storslagna förändringar som jag tänker ska ta ölen till nya höjder. Resonerar man så är det ganska dålig utdelning för det är egentligen få gånger jag tycker ölen varit riktigt bra. Missförstå mig inte. Ölen håller hög kvalité för att vara hembryggd och från gång till gång tycker jag den står sig riktigt bra gentemot svenskbryggd saison man hittar på systembolaget, eller kanske till och med bättre. Men jag är ute efter den där ölen som verkligen sticker ut och som jag helt enkelt ska kunna brygga om utan några förändringar.

Så även om det sällan blir några fullträffar med min saison, vilket delvis består i att jag är fruktansvärt petig med just denna sortens öl, drar jag ganska stor lärdom från varje lyckad som misslyckad bryggning. Föregående bryggning av den svagare säsongen får agera förkultur åt denna öl. Därför blir det en återanvändning av WLP565 (Dupont) då jag nu lämnat Omega Yeasts Saisonstein bakom mig på grund av ojämn smakprofil och ett pulveriserande av maltsmaker. Trots detta kände jag att det var dags att ta ut svängarna lite när det gällde maltnotan och det blir då en rejäl omkastning till denna bryggning med hopp om ökad komplexitet bland maltsmakerna. Jag har ganska länge strävat mot de enkla lösningarna och jag vill försöka hålla mig inom vad som kan anses tillhöra saisontraditionen. Basmalten förblir barke pilsnermalt från Weyermann eftersom jag har en del på lager. Belgisk pilsnermalt finns inte på humlegården och jag vill för nuvarande inte tro att detta är något som absolut behöver bytas ut. Jag skär dock ner på basmaltsgivan ordentligt och kompletterar med lika stor giva dinkelmalt från Castle. Dinkel, eller spelt, är besläktat med vete och en vanligt förekommande kornsort i belgien och något som Blaugies använder friskt i sina saison. Läser man smakbeskrivningarna kan man lite slarvigt säga att dinkelmalten landar någonstans mellan vetemalt och rågmalt då den beskrivs som jordigare och kryddigare än vetemalten. Rågmalten är en trotjänare som följer med, eftersom den gör sig så ruskigt bra i mindre mängd, i en saison.

Humlen har det varit ett evigt omtag kring och jag har börjat förlika mig med tanken att man mer eller mindre får gilla läget. De bryggerier i världen som producerar den bästa ölen, oavsett stil, har helt enkelt tillgång till humle med annan kvalité än den som blir över till oss hembryggare. Nu har jag flängt fram och tillbaka med olika humlesorter och jag har för stunden landat i att jag behöver fokusera på följande två saker; en friskare beska samt bättre smakutbyte. För att få till en friskare och fräschare beska utan att gå upp i IBU-nivå kommer jag använda mig av Magnum som bittergiva. Förhoppningsvis kommer detta göra något åt den svällande beskan som jag upplevt störande. Får jag även upp maltsmakerna och munkänslan kommer beskan oavsett resultat upplevas behagligare. Till en början hade jag planerat en Whirlpool-/Hopstand-giva med Saaz och Styrian Goldings för att se om det hade kunnat bidra med en ny humlekaraktär. Jag väljer dock att lägga denna tanke på is för tillfället eftersom jag inte vill ha för många nya aspekter med till denna öl.

När jag började fundera på en ny ombryggning av huset saison kände jag mig inte jätteinspirerad. Men nu när jag fått ner alla förändringar på skärmen känns det som en helt ny öl, vilket gör att saison-peppen tagit sig tillbaka.


Namn: Phare XIII
Stil: Saison
Bryggmetod: Grainfather - Ingen lakning
Mäskeffektivitet:
72%
Beräknad mängd till jäskärl: 11L
Mängd till jäskärl:
10.7L
Beräknat SRM/EBC: 2.5/7
Beräknat OG: 1.061
Koktid: 90 min
Beräknat IBU: 60
OG: 1.054
FG: 1.008
ABV: 6%


Maltnota (kg-%) (Färg lovibond)
43% Weyermann Barke pilsnermalt (~2L)
43% Castle dinkelmalt (~2L)
10% Weyermann rågmalt (~3L)
3.8% Weyermann syramalt(~2L)

Mäskschema
64 grader i 60 min
76 grader i 10 min
Omrörning när 30 min återstår av mäskning.


Total mängd vatten: 20.1L
Mäskvatten:
20.1L
Lakvatten: -


Vattenbehandling
6g Kalciumsulfat
4g Magnesiumsulfat
2g Kalciumklorid
1.5g Antioxin SBT

Vattenprofil
Kalcium: 119
Magnecium: 22
Natrium: 6
Klorid: 59
Sulfat: 252


Beräknat mäsk-ph: 5.1
Mätt mäsk-ph: 5.3
Mäskjustering: -


Humleschema
@60 min - Magnum 15.3AA - 30 IBU
@15 min - White Labs jästnäring
@5 min - Saaz - 12IBU (100g)
@5 min - Styrian Celeia - 17IBU (100g)


Jäst
På kakan till Petit IV, WLP565.
21°C första 24h av aktiv jäsning. Sedan höjning till 23°C och håller i 24h. Höjning till 25°C till avstannad aktivitet.


Brygglogg

2022-01-15
Bryggdag utan större bekymmer förutom att övre silplåten strulade, igen. Den satt på plats genom halva mäskschemat men när den skulle tillbaka på plats efter halvvägsomrörningen så gled den ner i vörten. Är det listerna som börjat bli slitna? Kan inte komma på annan anledning till att dessa börjat strula nu efter snart tre år. Förutom detta flöt bryggningen på bra. Dåligt utbyte dock vilket jag till en början trodde berodde på kombinationen av dinkelmalt och en ojämn fördelning av vörten på grund av avsaknad av övre silplåt under halva mäskningen. Kikade igenom bryggloggen för Phare V och VI, senaste gången jag bryggde Saison utan Hochkurz-schema, och såg att jag för dessa bryggningar låg mellan 73-76% mäskeffektivitet enligt Grainfathers bryggprogram. Att jag idag låg på 72 % är således inget konstigt. Tydlig aktivitet i jäslåset tre timmar efter att vörten landat på jästkakan.

2022-01-16
Kikar in i jäskylen på morgonen och ser att kreusen klättrat ut ur vattenlåset. Dock ingen större röra utan det var bara att rengöra jäsröret och torka lite vört på locket till jäskärlet. Så här pigg har jag inget minne av att jästen brukar vara men det kan så klart vara ett resultat av den är inne på andra generationen. Höjer till 23 grader på kvällen.

2022-01-17a
Höjer till 25 på kvällen.

2022-01-18
Aktiviteten har avtagit ganska kraftigt i vattenlåset. Tidsmässigt stämmer det ganska väl med föregående bryggning och man får stirra länge på låset för att se någon rörelse. SG ligger på 1.012. Hoppas att den fortsätter samma utveckling som Petit IV och landar på 1.008 runt den 24/2. Har dock redan nu en högre utjäsningsprocent än Petit IV. Behåller temperaturen på 25 något dygn till.

2022-01-20
Sänker till 24.

2022-01-21
Sänker till 23.

2022-01-22
Sänker till 22.

2022-01-23
Sänker till 21. Kollar SG som är troligt FG, 1.008.

2022-01-24
Kallkrashar till 4 grader.

2022-01-29
Buteljerar med vanligt strösocker i sockerlag tillsammans med 0.3g/L Red Star Premier Blanc till 3.5 co2 vol.