Gå till innehåll

Ibland är det rätt bra att misslyckas när man provar något nytt. Denna öl gjorde jag i två olika versioner, en som torrhumlades i primären och sedan buteljerades och en som fick en extra torrhumling i fatet under kolsyresättning. Båda versionerna blev betydligt grumligare än vad mina pale ales brukar bli, men den versionen som torrhumlades i fatet kommer inte jag inte göra någon utvärdering på. Att torrhumla fatet med pellets i min nya humlekorg var inte någon bra idé. Jag är ännu inte plockat ur korgen, vilket inte heller var tanken att jag skulle göra, men ölen är efter flertalet glas extremt grumlig och har en kraftig gräskaraktär. För att lyckas bättre med den ölen kommer jag vid nästa tillfälle torrhumla med kottar i korgen, samt inte trycksätta fatet samtidigt. Hur Michael Tonsmeire, som gav mig idéen, gjorde behöver jag undersöka ännu ett varv.

Men, tur att jag då fick några flaskor över av den version av ölen som buteljerades och inte fick sig någon extra torrhumling. Det blev då denna som jag provsmakar och utvörderar.

 

Utseende
En pale ale som under lampa har en lätt rödaktig ton. Den är betydligt grumligare än vad jag förväntade mig. Detta kan bero på att den delen av ölen som inte åkte i faten utan på flaska var de första litrarna, vilket gör att den förmodligen fått lite bottensats med sig eftersom jag har tappkran på mina jäskärl. Nåväl.

Doft
Inledningsvis har ölen en väldigt tydlig doft av passionfrukt! Betydligt mer än vad jag kunnat ana. Trots att denna "bara" fått en torrhumling som var ganska försiktig (3,6g/L). Detta var en positiv överraskning. Blir genast nyfiken på vad en extra torrhumling hade kunnat bidra med? Eftersom att ölens temperatur stiger avtar doften av passionsfrukt och en lättsam ananaston tar över. Fruktsallad blir ordet som bäst överensstämmer allt eftersom. Tycker mig även kunna känna doften av banan. Alla dessa toner är dock relativt subtila.

Smak
Smaken når dessvärre inte upp till de förväntningar som doften skapade. Under denna bryggning använde jag mig av en hopstand-giva vid 76 grader i 30 minuter. En giva som det inte går att få ut en exakt IBU-mätning av men som jag använt mig av flera andra gånger. Beskan tar över lite för mycket. Hade detta varit en ipa med en alkoholhalt runt 6-7% hade nivån av bitterhet kanske varit lagom. Men för en pale ale tar den över för mycket vilket resulterar i att man inte går något smakbidrag av malten.

Den har en ganska påtaglig gräsighet, även om den inte kommer i närheten av fatversionen. En gräsighet som jag tror vissa kan uppskatta men som jag aldrig varit särskilt mycket för. Även i denna aspekt tror jag det är hopstand-givan som ställt till det något. Förutom den gräsiga, ganska klassiska, humlesmaken finns det fruktiga antydningar i bakgrunden. Kanske skulle vissa definiera denna öl som fruktig, men jag har siktat betydligt högre än så.

Kropp

Känns förvisso inte tunn eller blaskig på något sätt. Allt eftersom temperaturen stiger infinner sig en viss maltighet, men den är som nämnt för obalancerad i förhållande till beskan så det är svårt att urskilja några smaker. Den beskrivs enklast som en "viss fyllighet".

Ändringar för eventuell ombryggning
Denna bryggning har jag lärt mig flera saker av, även om det resulterat i att jag troligtvis kommer att hälla ut 8L av det som finns på fat:
1. Hopstands, är svåra att jobba med. Jag kommer troligtvis inte använda mig av detta någon fler gång då bitterheten blev för påtaglig. Anledningen till att jag inte övergett dess tidigare är att jag endast använt dem vid alkoholstarkare öl, vilket gör att den kraftiga beskan balancerat sig bättre med alkoholstyrkan. Nu när ölen är under 5 % så märker man dock en påtaglig skillnad.
2. Torrhumla inte med pellets i fatet under kolsyresättningen. Jag vet inte om jag vågar torrhumla under kolsyresättningen, ens med kottar. Jag har dock en ny pale ale-bryggning inplanerad där jag tänker använda mig av humlekorgen i fatet tillsammans med kottar, frågan är hur jag kommer att göra med trycksättningen?

Sammanfattningsvis
Galaxy ett fantastiskt val för torrhumling. Ska blir intressant att prova denna humlesort i större torrhumlingsdoser i kombination med annan humle, men även på egen hand.

För de som använder sig av de carbonation drops som man köper från maltmagnus så har jag nu efter flertalet försök kommit fram till att tre tabletter per 50 cl ger bäst resultat och två tabletter vid 33 cl flaskor. De gamla, mer karamelliknande tabletterna var dock mer "effektiva" i sin kolsyresättning. Där räckte det med två tabletter till en 50 cl flaska.

Min andra eller möjligtvis tredje hembryggning var en veteöl. Det var nog också den första satsen öl som jag blev någorlunda nöjd med. Om jag inte minns fel blandade jag en halvan av den satsen med hallon, vilket blev mindre lyckat, även om Greg Hughes faktiskt har det som det av sina recept i Home Brew Beer. Enligt min gamla brygglogg så är det 1,5 år sedan jag bryggde en veteöl sist, så nu var det helt enkelt dags.

Precis som med mitt saisonrecept så har jag även ett grundrecept på veteöl som jag nästan aldrig avviker från. 50/50 pilsner och vete. 90-minuters koktid för att reducera DMS från pilsnermalten. En giva humle vid 60 minuter som bör ligga runt 11-15 IBU. Rätt så enkelt. Vanligtvis brukar jag använda Saaz, vilket är mer stilenligt, denna gång blir det dock en återhållsam giva Columbus då jag inte har någon Saaz hemma. Jag kommer även för första gången prova en blankvete från Castle, inte för att jag egentligen vill, men för att det inte fanns något lämpligare hos min leverantör.

Det som gör att veteölen smakar veteöl är, hör och häpna, inte vetemalten. Visst är den obligatorisk för en veteöl, konstigt vore ju annars, men det är jästen som spelar huvudrollen. Jästen ska lämna tydliga smaker av banan och kryddnejlika. Det finns flera olika vägar att gå med torrjäst, amerikansk vetejäst, jäst som producerar äpple- päron och plommonestrar mm. Men för en klassisk veteöl använder jag denna gång en klassisk jäststam från Weihenstephan. Wyeasts hemsida föreslår att man "underpitchar" jästen för att framkalla mer banansmak, medan en "överpitchning" kan leda till att banansmaken kan försvinna. Jästen är tålig för olika temperaturer (17-24 grader), men i Brewing classic styles hävdar författarna att man når bäst resultat genom jäsa i 17 grader. Riktigt så lågt kommer jag inte att kunna gå utan temperaturen i mitt "jäsrum" ligger ganska konstant på 19 grader.

Något som är viktigt att veta om när man jobbar med denna här jäststammen är att man har redigt med tomrum mellan vörten och locket på sitt jäskärl. Annars kan man, som jag har fått erfara, få vört som kryper upp genom jäslåset och ut på golvet. Det är en otroligt aggressiv jäst och Wyeast rekommenderar att man har en tredjedel av jäskärlet till godo. Min erfarenhet är att samma jäststam från andra tillverkare beter sig på samma sätt.

När det gäller vatten så bryggs vete traditionellt med flera olika vattenprofiler. Jag försöker dock förhålla mig till de riktlinjer som presenteras för stilen i Palmer och Kaminskis  Water och håller därför sulfatnivån nästan tre gånger så låg som kloridnivån, detta för att försöka framhäva malt och kropp i en relativt alkoholsvag öl. Mäskar även lite högre av samma ändamål.

 

Klarweizen

Stil: Weissbier
Bryggmetod: BIAB
Beräknat SRM: 6
OG: 1.048
FG: 1.012
Beräknat IBU: 12
ABV: 4.7
Startmängd vatten:
17L
Koktid: 90 min
Effektivitet: 77%

Vattenbehandling
3 gr kalciumklorid

Vattenprofil
Kalcium: 73
Magnecium: 3.6
Natrium: 10
Klorid: 98
Sulfat: 37

Malt
50 % Pilsnermalt (Castle)
50% Wheat blanc (Castle)

Mäskning
 67 grader celcius i 70min

Mäsk-PH
5.4 efter 4ml mjölksyra.

Humleschema
90min koktid
@60 - Columbus - 12 IBU
@15min - White Labs jästnäring
@15min - Protafloc

Jäst
Wyeast Weihenstephan weizen 3068 i 19 grader.

Brygglogg
2017-02-19 Bryggdag.
2017-03-06 Buteljering

 

I min jakt att upptäcka nya metoder för att utvinna arom och smak från humlen har jag nu införskaffat ett filter till mitt 9-liters corneliusfat. Filtret har jag köpt på humlegården för 199 kr och det är tillverkat helt i rostfritt material. Förutom för torrhumling i fat går den att använda i jäskärl och kokärl om så önskas.

Gällande bryggningen så blir det denna gång ännu en pale ale då jag vill fortsätta brygga och dricka sessionabelt samt utöka mina intryck av olika humlesorter. Min senaste pale ale, C&C, blev jag väldigt nöjd med, även om det denna gång blev ännu tydligare hur pass stor del av arom och smak som kommer från torrhumling. Denna gång vill jag ha en större smakupplevelse. Maltnotan har en minimal justering. Jag kommer lägga till en liten dos av carapils för att få lite mer kropp och fyllighet (förhoppningsvis). Rudie session ipa är en svagare öl som jag uppskattar, främst på grund av sin fruktiga humlesmak. Enligt beeradvocate, och vad som också står på burken, innehåller den galaxyhumle. I flera moderna ipa-recept som betonar fruktighet så verkar galaxy vanligt förekommande, så därför är det dags att se vad den går för. Enligt beskrivningen så ska sena givor av galaxy bidra med smaker som liknar passionsfrukt och citrus.

Jag ändrar inte särskilt mycket på vattenbehandlingen sedan C&C, utan sänker endast kalcium och främst kloridnivån något, mest för att kloridnivån i jämförelse med flera andra rekommenderade vattenprofiler var något hög.

 

Utpost Pale Ale

Stil: Amerikansk Pale Ale
Bryggmetod: BIAB
Beräknat SRM: 14
OG: 1.050
FG: 1.012
Beräknat IBU: 42
ABV: 4.99 %
Startmängd vatten:
17L
Koktid: 60 min
Effektivitet: 72%

Vattenbehandling
6gr kalciumsulfat
3gr Magnesiumsulfat
2gr Kalciumklorid

Vattenprofil
Kalcium: 140
Magnecium: 21
Natrium: 10
Klorid: 70
Sulfat: 303

Malt
80% Pale Ale (Briess)
8% Caramel 40L (Briess)
8% Munich (Viking)
4% Carapils

Mäskning
67 grader celcius i 60min

Mäsk-PH
5.4

Humleschema
@60min - Columbus - 22 IBU
@15min - White Labs jästnäring
@15min - Protafloc
@10min - Galaxy - 18 IBU
@76 grader Whirpool i 30 minuter - Galaxy - (4x mängd av 10 min-givan)

@Torrhumling - Galaxy 3,6g/L i primären
@Torrhumling - Galaxy  2.6g/L i corneliusfatet under tryck

 

Jäst
WLP001 - Ingen starter - Jäs i 19 grader

Brygglogg

2017-01-27 Bryggdag.

2017-02-02 FG nere på 1.012. Torrhumlar i primären enligt receptet ovan.

2017-02-06 Flyttar till fat och torrhumlar i filtret. Trycksätter till 20 PSI.

2017-02-08 Inte nog med kolsyra ännu. Extremt grumlig. Kan det vara humlen i fatet som gjort den grumligare än vid trycksättningen? Ser ut som juice.

2017-02-23 Fatversionen torrhumlats under tryck med pellets är alldeles för gräsig för att vara värd att göra en officiell utvärdering på. Utvärderar dock den buteljerade versionen och kommer fram till några givande lärdomar.

 

 

Mäsk-PH: 5.1
OG-PH: Ej mätt
FG-PH: 4.3
Serverings-PH: Ej mätt

Utseende

Vid upphällning är den något ljusare än vad bilderna visar, antar att det har med vinterljuset att göra. Skumkronan är tunn och flyktig. Kolsyrebubblorna framträder direkt i kontakt med glaset.

Doft

Doften påminner om nygräddat bröd med vissa inslag av dill. Tydliga saisonestrar som dock drar mer åt veteölhållet.

Smak

Initialt en torr och syrlig munkänsla som övergår i en krämig gräddighet. Knappt märkbar smak av dill. En syrlig smak av citrus är den bestående smaken som blir kvar i munnen. Den torra karaktären blir kvar på tungan.

 

Kropp

Eftersom jag glömde rörsockergivan som också skulle utgöra 20% av maltnotan så blev detta en svagare öl än vad jag tänkt mig. Otroligt lättdrucken, men jag föredrar trots torrheten och syrligheten lite mer kropp som jag tänker mig kommer med en extra procent alkohol. Estrarna från jästen och den krämiga brödsmaken från malten bidrar trots detta med en relativt fyllig kropp. Perfekt kolsyrenivå för en saison, vilket är lite mer påtaglig än i annan ljus öl.

 

Ändringar för eventuell ombryggning

Svårt att säga huruvida det låga (5,1) PH-värdet påverkar slutresultatet. Med facit i hand är jag nöjd med vattenprofilen även om jag tycker att ölen är något för syrlig. Jag kan även vara utan den bestående citrussmaken som håller sig kvar, utan jag föredrar en mer malt- och järndominerad saison. Ölen är sammantaget väldigt lättdrucken och står sig utan problem mot kommersiella varianter av de mer experimentella saisonerna. För att göra humlen mer rättvisa och kunna framhäva de dillsmaker som jag tycker passar så bra med de tydliga saisonsmakerna hade jag velat öka alkoholhalten bra mycket mer. Det hade varit väldigt intressant att brygga denna öl uppåt 8-9 procent och prova med en krafitg whirlpoolgiva samt en torrhumling, mest för få fram en tydligare humlekaraktär.

Detta var första gången jag provade Wyeast 3724 (Belgian saison) och jag tycker denna drar något mer åt veteölhållet än WLPs motsvarighet 565, vilket jag inte tycker är särskilt spännande. Samtidigt uppskattar jag ölen för vad den är; torr, syrlig och lättdrucken. Flaskorna har försvunnit oväntat fort och för att saisonlagret inte ska bli helt uttömt bör jag kanske planera in en ny bryggning relativt snart.

2

Att lyckas balansera bitterheten i välhumlad öl är något som alla hembryggare kämpar med. Få, eller nästan ingen gång, har jag vid första bryggningen av ett recept lyckats pricka in en IBU-nivå som jag upplevde som felfri i förhållande till resten av ölen. Det tar med andra ord oftast några bryggningar av samma recept innan man känner sig helt nöjd.

Ibland händer det kanske att man har ett beprövat recept som man vanligtvis brukas lyckas med, men som vid enstaka tillfällen inte känns helt rätt, trots att man prickat in alla siffror från början till slut. Några av utmaningarna man alltid ställs inför när man brygger med lite mer humle är:

 

  1. Humle är en färskvara - kvalitén kommer variera. De oljor som humlen består av kommer att variera från paket till paket. Humlens alfasyra ska finnas beskriven på förpackningen, men den sjunker också med tiden, vilket är en variabel som är svår att beräkna.
  2. Svårt att beräkna humlegivor efter 1 minut. Flameout-givor, whirlpool och så kallade hop stands är metoder bryggare använder för att utnyttja de oljor humlen innehåller, som bidrar mer till smak och arom, än bitterhet. Men, dessa givor bidrar med en viss bitterhet, vilket bryggprogram inte i dagsläget kan beräkna.

Dessa är faktorer man i dagsläget får acceptera.

I Randy Moshers bok, Mastering Homebrew, finns på sidan 261 en graf som ger förslag på vilken IBU-nivå en öl ska ha, utifrån beräknat OG, samt i vilken riktning man ska titta åt om man vill utgå från andra variabler. Allt för att kunna brygga en så pass välbalanserad öl som möjligt. Nedan finns en egenritad graf som följer samma principer, med ett urval av öl jag föredrar. Tanken med grafen är att man väljer ut en av stilarna i listan, letar upp dess siffra och sedan läser av vilken OG samt IBU den ölen föreslås ha. Vill man öka styrkan eller bitterheten i ölen och fortfarande behålla en balans, så placerar man en linjal i grafen så att den löper över stilen man valt, och sedan vinklar man linjalen så att den följer samma vinkel som närmaste lutande linje (alltså en av de fem svarta linjerna som löper i olika vinklar från botten av grafen upp till taket). Om man väljer en ölstil som har sitt utgångsläge mitt emellan två lutande linjer försöker man förhålla sig till avståndet emellan dessa och att avståndet är någorlunda detsamma vid slutgiltigt läge som vid utgångsläget. Om du till exempel vill brygga en sweet/milk stout (16) med slutgiltigt OG på 1.060, så ser man att den i sitt utgångsläge ligger ganska mitt emellan den andra och tredje lutande linjen. En rimlig IBU-nivå blir då någonstans mellan 25-30, om man förhåller sig till att slutgiltigt OG har samma avstånd mellan andra och tredje lutande linjen som ruta 16 hade i utgångsläget.

 

Vill du ladda ner grafen i full upplösning kan du göra det här.