Gå till innehåll

Kategori: Humle

2

Publicerat den 2 kommentarer till Ett resonemang om humlescheman

För några helger sedan genomförde jag och två semiölintresserade vänner en blindprovning på tre olika Saison. De tre ölen vi provade var Saison Dupont, Blaugies/Hill Farmsteads Vermontoise samt min egen Phare XIII. Oavsett preferenser så kom vi alla fram till att alla öl var bra men att de också skiljer sig åt ganska mycket. Inte för att jag förväntade mig något annat då jag anser mig vara ganska välbekant med samtliga, men det var några saker som stack ut och som jag kunde dra lärdom av.

Duponten har som jag varit inne på tidigare en helt annan maltkaraktär och även den av de tre ölen som också bar på en mjukare och saftigare smakupplevelse. Ur ett hembryggarperspektiv var det intressant att jämföra humlekaraktären eftersom detta varit något som jag kämpat med kring mina hembryggda säsonger under de senaste åren. Duponten upplevde vi ha en mer nobel humlekaraktär medan Vermontoise och Phare XIII hade en helt annat karaktär som drog tydligt åt citrus och lime, där Vermontoises limekaraktär var snäppet tydligare än hos Phare XIII. Extra intressant var även att vi alla tre hade väldigt svårt att skilja Vermontoise och Phare XIII åt, vilket jag i förväg var helt övertygad om inte skulle hända. Hur kan det bli så att två öl som är bryggda med olika ingredienser smakar så pass lika att bryggaren av den ena, alltså jag, har svårt att skilja dessa åt?

Båda ölen innehåller stora delar av dinkel vilket kan vara en förklaring att de drar åt samma håll när det giller vissa aspekter. Men det måste vara andra saker som påverkar för att det ska vara så pass svårt att skilja ölen åt. Jag tycker ändå att jag har ganska bra koll på Saison i överlag. Konstigt vore väl annars. Vermontoise är bryggd hos Blaugies med deras husjäst som enligt rykte är Wyeast 3726. Phare XIII använde jag WLP565 till, vilket sägs ha sitt ursprung hos Dupont, vilket också 3726 egentligen har, men detta har jag skrivit om tidigare. Om vi sedan kikar på humlen så är Vermontoise bryggd med Amarillo medan Phare XIII använde Magnum som bitterhumle, Saaz och Goldings för senare givor. Hur kan det då bli så att Amarillo och kombinationen Saaz/Goldings påminner så mycket om varandra? Detta fick mig att fundera på hur jag ska gå vidare med humleschemat till framtida versioner av husets Saison.

Både Vermontoise och Phare XIII är två mycket välhumlade öl. Efter att ha ställt dessa två mot varandra, samt Dupont som motpol, så kan jag anse att de är något överhumlade, vilket jag tror är anledningen till att de påminner så mycket om varandra. Om man antar att Vermontoise likt Phare XIII har fått en eller flera stora humledoser mot slutet av koket och att det således följer med humlerester och dess oljor till jäskärlet, alltså humlerelaterade ”produkter” som inte försvunnit i koket, kan dessa utvecklas i samspel med jästen. Jästen gör sin grej i samspel med vörten och allt den består av. I detta fall jäst som både är besläktade och ganska lika varandra i sin karaktär. Är det helt osannolikt att stora mängder humle i kombination med besläktad jäst omvandlar och utvecklar smaker åt samma håll och att citrus och lime då blir de dominerande kvarvarande smakerna? Detta är helt och hållet en hemsnickrad teori, men jag har svårt att komma fram till något annat. 

Om man jämför med en dunderhumlad New Englad IPA så är det långt ifrån fel att konstatera att denna typ av öl ofta har smaker som påminner om varandra, oavsett humlesorter. Det finns ju bokstavligen tusentals olika hazy ipor där ute som trots olika humlescheman, humlesorter, jäster och torrhumlingsmetoder under aktiv jäsning, samt torrhumlingsmetoder efter aktiv jäsning, har smaker som påminner om varandra. Jag skulle lätt kunna bunta ihop 90% av alla moderna humlesorter till en och samma tropiska kategori. Tänkt bara på beskrivningar av dessa öl. Beskrivs inte de flesta som ”tropiska fruktbomber”? Tar vi även med aspekten av att det sker saker med humlen och dess oljor under jäsningen, vilket varenda double dry hopped-IPA (DDH) kan vittna om samt det eviga tjatet om biotransformation och torrhumling under aktiv jäsning, så är det inte helt osannolikt att två öl, alltså min egen Saison och Vermontoise, som båda jäst med en jäst med samma ursprung kan utveckla smaker åt samma håll om dessa överhumlats mot slutet av koket. Jag tycker inte detta känns helt orimligt desto mer jag tänker på det.

Detta leder mig fram till ett nytt resonemang kring hur jag ska gå vidare med humlescheman till både Saison men även öl där jag önskar mig en mer nobel (örtig och kryddig) karaktär. Man kan tro att det borde vara så pass enkelt att man bara använder sig av humlesorter som passar in på den beskrivning man vill, och vill man också ha mycket av denna karaktär så flyttar man sina givor mer mot slutet av koket (eller whirlpool) samt ökar mängden. Efter snart fem år med ganska mycket fokus på Saison kan jag dock konstatera att det inte fungerar riktigt så, för mig. Vill jag ha en kryddig karaktär på min Saison fungerar det inte att använda stora mängder Saaz i kokslut, trots att Saaz beskrivs som kryddig. Här spelar istället flera faktorer in. Kvalité och ursprung på humlen spelar en avgörande roll och här får man bara ta för givet att vi hembryggare oftast får det som blir över när de kommersiella bryggerierna fått sina utvalda delar av skörden. Det är något vi får leva med. Pellets eller kottar gör även skillnad och det är helt klart trist att våra stora onlinebutiker för hembryggning verkat sluta köpa in kottar då jag tenderar att föredra pellets vid bittergivor och kottar till senare givor. Till sist handlar det även om ens egen utrustning och teknik, kort och gott vad som följer med ned i jäskärlet.

Med allt detta i åtanke har jag kommit fram till att jag från och med nu kommer att skruva om i mina humlescheman till dessa öl där jag inte vill ha karaktär av, t.ex. lime, citrus, eller annat tropisk frukt. Det blir således mindre givor samt att dessa kommer flyttas bakåt i koket, eller framåt beroende på hur man väljer att se på saken. Exakt när jag ska tillsätta min humle för få till en mer nobel karaktär från nobel humle är lite svårt att säga, men ska det bli någon skillnad bör jag också ställa om ganska mycket. Istället för en stor humledos med 5 minuter kvar av koket kan jag istället tänka mig att flytta bak och minska givan till förslagsvis sista 15-20 minuterna av koket. Beroende på hur jag tänker kring bittergivan vid 60 minuter kan jag även tänka mig att ta en del av den nu bortplockade 5-minutergivan och fördela den ännu tidigare i koket. 

En avslutande tanke är att stora och sena humlegivor också påverkas av vilken jäst man också använder. Således är det möjligt att en viss fruktig belgisk jäst kan framkalla andra smaker än en lager- eller alejäst även om man följer samma humleschema, mängd och sort. 

Publicerat den Lämna en kommentar på Saison-projektet, första året…

 

När jag skrev detta inlägg fanns dessa öl i kylen. Saison, ifall någon trodde annat. 

Även om det är drygt två fulla månader kvar av året så tänkte jag redan göra en liten summering och ventilera en del tankar och funderingar jag skaffat mig under detta år av saison-bryggningar. Med två små barn hemma inser jag att antalet bryggningar kommer att minska något under den kommande tiden. Min målsättning är dock att hålla bloggen levande men annat innehåll än bara bryggrapporter.

Under året har jag hittills hunnit med att pröva tio olika "rena" saison-jäster. Under denna resa har jag kommit fram till några saker som jag inte visste om tidigare, eller ens hade kunnat läsa mig till. En del saker har jag fått bekräftade men framför allt har jag kommit fram till en ny målsättning för mina saison-bryggningar, vilket är att kunna brygga några olika varianter av denna fantastiska stil och känna att jag bemästrar alla de aspekter som krävs:

  • En vad som benämns, men som kanske inte historiskt sett är korrekt, "klassisk" saison runt 6% med kraftig jästkaraktär och nobla humlesorter. Har börjat laborera med maltnotan något. 100% pilsnermalt fungerar utmärkt så länge man håller sig till jäst med tydlig karaktär, men jag önskar dock kunna tillföra något med aningen mer komplexitet på maltsidan. Inte något som tillför kropp eller munkänsla utan något annat som ger en grynigare och råare känsla.
  • En saison som sekundärjäst med brett. Har två varianter på flaskjäsning som inte utvärderats ännu. Kommer troligtvis bygga på en öl som påminner om den "klassiska" ovan.
  • En utveckling av min "Saison Blanc" som till en början var inspirerad av Sauvignon blanc-vin. Min första version blev inte särskilt lyckad då den blev för besk och för gräsig. Kommer bibehålla Nelson Sauvin som en humlesort att torrhumla med, men ska se mig om efter en annan humlesort än Hallertauer Blanc då jag inte tyckte den tillförde särskilt mycket. Vill att denna öl ska jäsa ner till spannet 1.000-1.004 för att nå en torr vinkänsla. Utmaningen med en så pass bra utjäsning är att tillgodose maltnotan med något som fyller ut kroppen då 100% pilsnermalt blev lit för tunt. Man måste även tänka annorlunda med bittergivan och torrhumlingen. En 5 %-ig öl med ett FG på 1.002 och en lika stark öl med ett FG på 1.010 kan inte humlas på samma sätt. Här tror jag mig eventuellt har hittat rätt jäst som både jäser ut torrt, har tillräckligt med karaktär, klarar av en större mängd vetemalt som jag tror kommer behövas för kropp och munkänsla samt fungerar i kombination med just vetemalt och jästemperaturer runt 30 grader. Här har jag en misstanke om att vissa jäster i kombination med vetemalt och högre temperaturer inte fungerar särskilt bra ihop. T.ex. Belle Saison och Safale Be-134.
  • Kanske även en saison med en något mer unik jästkaraktär. Något som jag kanske kan vara lite ensam om. Här har jag senaste tiden funderat på att blanda en trappistjäst med en saisonjäst. Dock vet jag inte hur detta skulle fungera i praktiken. Fullt möjligt att en av jästerna skulle ta över för mycket.

Det jag vill undersöka härnäst är möjligheten att få fram något fruktigare estrar från jästen än tidigare. Jag funderar på en bryggning med WLP566 som enligt White Labs ska vara just fruktigare, men som bryggare rapporterat även vara oväntat neutral i smak. När det gäller jästemperatur så har jag kommit fram till att höga temperaturer för de klassiska 3724, 3726 och 565 inte nödvändigtvis framhäver mer fruktiga estrar utan istället ännu mer kryddighet, jordighet och eventuellt lite mandelmassa. Inget som jag har möjlighet att laborera med på hemmaplan, men som Oliver Dedeycker på Brasserie Dupont påpekar gör skillnad för fruktigheten, är utformningen av jäskärlet. På Dupont använder de jäskärl med platt, fyrkantig botten som Dedeycker hävdar tillför mer fruktiga estrar och ökade komplexitet. Är också lite nyfiken på dinkel och om det kan vara något att fylla ut pilsnermalten med då bland annat De blaugies gör detta framgångsrikt.

Där han ni mina funderingar i dagsläget. Alla mina saisonbryggningar med jästen i fokus dokumenterar jag i ett separat inlägg som jag ännu inte publicerat. Men kanske kommer detta år då jag närmat mig 20-talet jäster?

2

Publicerat den 2 kommentarer till Att balansera IBU med OG

Att lyckas balansera bitterheten i välhumlad öl är något som alla hembryggare kämpar med. Få, eller nästan ingen gång, har jag vid första bryggningen av ett recept lyckats pricka in en IBU-nivå som jag upplevde som felfri i förhållande till resten av ölen. Det tar med andra ord oftast några bryggningar av samma recept innan man känner sig helt nöjd.

Ibland händer det kanske att man har ett beprövat recept som man vanligtvis brukas lyckas med, men som vid enstaka tillfällen inte känns helt rätt, trots att man prickat in alla siffror från början till slut. Några av utmaningarna man alltid ställs inför när man brygger med lite mer humle är:

 

  1. Humle är en färskvara - kvalitén kommer variera. De oljor som humlen består av kommer att variera från paket till paket. Humlens alfasyra ska finnas beskriven på förpackningen, men den sjunker också med tiden, vilket är en variabel som är svår att beräkna.
  2. Svårt att beräkna humlegivor efter 1 minut. Flameout-givor, whirlpool och så kallade hop stands är metoder bryggare använder för att utnyttja de oljor humlen innehåller, som bidrar mer till smak och arom, än bitterhet. Men, dessa givor bidrar med en viss bitterhet, vilket bryggprogram inte i dagsläget kan beräkna.

Dessa är faktorer man i dagsläget får acceptera.

I Randy Moshers bok, Mastering Homebrew, finns på sidan 261 en graf som ger förslag på vilken IBU-nivå en öl ska ha, utifrån beräknat OG, samt i vilken riktning man ska titta åt om man vill utgå från andra variabler. Allt för att kunna brygga en så pass välbalanserad öl som möjligt. Nedan finns en egenritad graf som följer samma principer, med ett urval av öl jag föredrar. Tanken med grafen är att man väljer ut en av stilarna i listan, letar upp dess siffra och sedan läser av vilken OG samt IBU den ölen föreslås ha. Vill man öka styrkan eller bitterheten i ölen och fortfarande behålla en balans, så placerar man en linjal i grafen så att den löper över stilen man valt, och sedan vinklar man linjalen så att den följer samma vinkel som närmaste lutande linje (alltså en av de fem svarta linjerna som löper i olika vinklar från botten av grafen upp till taket). Om man väljer en ölstil som har sitt utgångsläge mitt emellan två lutande linjer försöker man förhålla sig till avståndet emellan dessa och att avståndet är någorlunda detsamma vid slutgiltigt läge som vid utgångsläget. Om du till exempel vill brygga en sweet/milk stout (16) med slutgiltigt OG på 1.060, så ser man att den i sitt utgångsläge ligger ganska mitt emellan den andra och tredje lutande linjen. En rimlig IBU-nivå blir då någonstans mellan 25-30, om man förhåller sig till att slutgiltigt OG har samma avstånd mellan andra och tredje lutande linjen som ruta 16 hade i utgångsläget.

 

Vill du ladda ner grafen i full upplösning kan du göra det här.