Gå till innehåll

Då var det dags att utvärdera den första ölen som bryggts i mitt nya tvåkärlssystem med lauterhelix. Bryggningen gick bra för att vara första gången jag inte använt bryggpåse (BIAB) på 3 år. Självklart blev bryggdagen bra mycket längre än vad jag är van vid, främst för att jag vill lära känna och ta en del värden i de olika momenten. Det viktigaste för mig denna gång var att få ut volym innan kok samt volym ner i jäskärlet. OG stack iväg bra mycket mer än vad jag hade förväntat mig (1.070) och trots två paket WLP090 San Diego super yeast så fick jag inte ner FG mer än till 1.020, vilket är första gången någonsin en brygd avstannat i jäsningen så pass tidigt. Efter en utvärdering är jag dock väldigt nyfiken på denna öls utvecklingspotential, både när det gäller bryggprocess, malt och jäst.

 

Utseende
Något mörkare än vad jag hade väntat mig, även om jag skulle kunna kalla den ljus. Medeltjock skumkrona som ligger kvar ovan ölen ett bra tag efter upptappning. Kommer med all sannolikhet klarna i fatet med tidens gång vilket gör att den kommer uppfattas som ännu lite ljusare då. Ser ut som vilken lagerliknande öl som helst.

 

Doft
Brödmaltig doft med viss jäskaraktär. Även om WLP090 enligt beskrivningar och omdömen ska ha en "superren" smakupplevelse tycker jag det finns en småfruktig esterdoft. Svårbedömt med tanke på den dåliga utjäsningen. Ingen humle närvarande.

 

Smak
Påminner väldigt mycket om en lagerliknande öl med fyllig kropp. Har en del restsötma som står för största delen av smakupplevelsen, utan att för den delen vara störande. Visst, jag hade önskat mig en renare utjäsning och "cleanare" öl, men denna går hem hos alla som önskar sig en ljus öl utan påtaglig humlenärvaro. Har likt doften en brödmaltig smak som dominerar. Till en början tänkte jag att den drog åt några av systembolagets svenska storsäljare, som jag upplever som just brödiga på ett negativt sätt med tydlig alkoholnärvaro i smaken. Trots ett FG på 1.020 är denna betydligt renare och någon smak av alkohol är inte att tala om. Honungsmalten tror jag gör sitt när det kommer till just restsötma och kropp, som återigen är svårbedömd p.g.a. utjäsningen. Men, så borde det dock vara.

 

Övrigt
När jag konstaterade att det inte skulle gå att få ner FG mer på denna öl så ställde jag in mig på att eventuellt få hälla hela fatet i diskhon, men jag är glatt överraskad. Det går utmärkt att dricka en öl med ett FG på 1.020 och den kommer säkerligen ändra viss karaktär med tiden. Även när det inte går riktigt som man vill så lär man sig desto mer. Bland mina öldrickande vänner som inte uppskattar IPA eller pale ale, kommer denna nog gå hem.

 

Ändringar för eventuell ombryggning
Även om denna öl hade jäst ut till 1.010 eller där i kring, så önskar jag mig trots detta lite mer karaktär från jästen. WLP090 kanske lämpar sig som ett substitut för WLP001, US-05 eller 1056, men jag kan nog inte riktigt motivera det fullt ut. Samtliga av dessa jäster borde kunna göra ett likvärdigt jobb, samt att jag faktiskt aldrig varit med om att någon av ovan nämnda inte jäst ut hela vägen. Eftersom jag önskar mig en blond och törstsläckande öl utan humlekaraktär i arsenalen, som inte blir en variant av något europeiskt, så funderar jag på hur denna skulle ha smakat med en jäst som lämnat en annan karaktär. Kanske en cream ale-jäst, california common-jäst eller någon variant av whitbread? Jag skulle nog också skippa all annan malt än basmalten (pale ale eller pilsner) och just honungsmalten. Detta för att få ännu bättre grepp om denna "nya" maltsort.

 

 

 

Min andra eller möjligtvis tredje hembryggning var en veteöl. Det var nog också den första satsen öl som jag blev någorlunda nöjd med. Om jag inte minns fel blandade jag en halvan av den satsen med hallon, vilket blev mindre lyckat, även om Greg Hughes faktiskt har det som det av sina recept i Home Brew Beer. Enligt min gamla brygglogg så är det 1,5 år sedan jag bryggde en veteöl sist, så nu var det helt enkelt dags.

Precis som med mitt saisonrecept så har jag även ett grundrecept på veteöl som jag nästan aldrig avviker från. 50/50 pilsner och vete. 90-minuters koktid för att reducera DMS från pilsnermalten. En giva humle vid 60 minuter som bör ligga runt 11-15 IBU. Rätt så enkelt. Vanligtvis brukar jag använda Saaz, vilket är mer stilenligt, denna gång blir det dock en återhållsam giva Columbus då jag inte har någon Saaz hemma. Jag kommer även för första gången prova en blankvete från Castle, inte för att jag egentligen vill, men för att det inte fanns något lämpligare hos min leverantör.

Det som gör att veteölen smakar veteöl är, hör och häpna, inte vetemalten. Visst är den obligatorisk för en veteöl, konstigt vore ju annars, men det är jästen som spelar huvudrollen. Jästen ska lämna tydliga smaker av banan och kryddnejlika. Det finns flera olika vägar att gå med torrjäst, amerikansk vetejäst, jäst som producerar äpple- päron och plommonestrar mm. Men för en klassisk veteöl använder jag denna gång en klassisk jäststam från Weihenstephan. Wyeasts hemsida föreslår att man "underpitchar" jästen för att framkalla mer banansmak, medan en "överpitchning" kan leda till att banansmaken kan försvinna. Jästen är tålig för olika temperaturer (17-24 grader), men i Brewing classic styles hävdar författarna att man når bäst resultat genom jäsa i 17 grader. Riktigt så lågt kommer jag inte att kunna gå utan temperaturen i mitt "jäsrum" ligger ganska konstant på 19 grader.

Något som är viktigt att veta om när man jobbar med denna här jäststammen är att man har redigt med tomrum mellan vörten och locket på sitt jäskärl. Annars kan man, som jag har fått erfara, få vört som kryper upp genom jäslåset och ut på golvet. Det är en otroligt aggressiv jäst och Wyeast rekommenderar att man har en tredjedel av jäskärlet till godo. Min erfarenhet är att samma jäststam från andra tillverkare beter sig på samma sätt.

När det gäller vatten så bryggs vete traditionellt med flera olika vattenprofiler. Jag försöker dock förhålla mig till de riktlinjer som presenteras för stilen i Palmer och Kaminskis  Water och håller därför sulfatnivån nästan tre gånger så låg som kloridnivån, detta för att försöka framhäva malt och kropp i en relativt alkoholsvag öl. Mäskar även lite högre av samma ändamål.

 

Klarweizen

Stil: Weissbier
Bryggmetod: BIAB
Beräknat SRM: 6
OG: 1.048
FG: 1.012
Beräknat IBU: 12
ABV: 4.7
Startmängd vatten:
17L
Koktid: 90 min
Effektivitet: 77%

Vattenbehandling
3 gr kalciumklorid

Vattenprofil
Kalcium: 73
Magnecium: 3.6
Natrium: 10
Klorid: 98
Sulfat: 37

Malt
50 % Pilsnermalt (Castle)
50% Wheat blanc (Castle)

Mäskning
 67 grader celcius i 70min

Mäsk-PH
5.4 efter 4ml mjölksyra.

Humleschema
90min koktid
@60 - Columbus - 12 IBU
@15min - White Labs jästnäring
@15min - Protafloc

Jäst
Wyeast Weihenstephan weizen 3068 i 19 grader.

Brygglogg
2017-02-19 Bryggdag.
2017-03-06 Buteljering

 

I min jakt att upptäcka nya metoder för att utvinna arom och smak från humlen har jag nu införskaffat ett filter till mitt 9-liters corneliusfat. Filtret har jag köpt på humlegården för 199 kr och det är tillverkat helt i rostfritt material. Förutom för torrhumling i fat går den att använda i jäskärl och kokärl om så önskas.

Gällande bryggningen så blir det denna gång ännu en pale ale då jag vill fortsätta brygga och dricka sessionabelt samt utöka mina intryck av olika humlesorter. Min senaste pale ale, C&C, blev jag väldigt nöjd med, även om det denna gång blev ännu tydligare hur pass stor del av arom och smak som kommer från torrhumling. Denna gång vill jag ha en större smakupplevelse. Maltnotan har en minimal justering. Jag kommer lägga till en liten dos av carapils för att få lite mer kropp och fyllighet (förhoppningsvis). Rudie session ipa är en svagare öl som jag uppskattar, främst på grund av sin fruktiga humlesmak. Enligt beeradvocate, och vad som också står på burken, innehåller den galaxyhumle. I flera moderna ipa-recept som betonar fruktighet så verkar galaxy vanligt förekommande, så därför är det dags att se vad den går för. Enligt beskrivningen så ska sena givor av galaxy bidra med smaker som liknar passionsfrukt och citrus.

Jag ändrar inte särskilt mycket på vattenbehandlingen sedan C&C, utan sänker endast kalcium och främst kloridnivån något, mest för att kloridnivån i jämförelse med flera andra rekommenderade vattenprofiler var något hög.

 

Utpost Pale Ale

Stil: Amerikansk Pale Ale
Bryggmetod: BIAB
Beräknat SRM: 14
OG: 1.050
FG: 1.012
Beräknat IBU: 42
ABV: 4.99 %
Startmängd vatten:
17L
Koktid: 60 min
Effektivitet: 72%

Vattenbehandling
6gr kalciumsulfat
3gr Magnesiumsulfat
2gr Kalciumklorid

Vattenprofil
Kalcium: 140
Magnecium: 21
Natrium: 10
Klorid: 70
Sulfat: 303

Malt
80% Pale Ale (Briess)
8% Caramel 40L (Briess)
8% Munich (Viking)
4% Carapils

Mäskning
67 grader celcius i 60min

Mäsk-PH
5.4

Humleschema
@60min - Columbus - 22 IBU
@15min - White Labs jästnäring
@15min - Protafloc
@10min - Galaxy - 18 IBU
@76 grader Whirpool i 30 minuter - Galaxy - (4x mängd av 10 min-givan)

@Torrhumling - Galaxy 3,6g/L i primären
@Torrhumling - Galaxy  2.6g/L i corneliusfatet under tryck

 

Jäst
WLP001 - Ingen starter - Jäs i 19 grader

Brygglogg

2017-01-27 Bryggdag.

2017-02-02 FG nere på 1.012. Torrhumlar i primären enligt receptet ovan.

2017-02-06 Flyttar till fat och torrhumlar i filtret. Trycksätter till 20 PSI.

2017-02-08 Inte nog med kolsyra ännu. Extremt grumlig. Kan det vara humlen i fatet som gjort den grumligare än vid trycksättningen? Ser ut som juice.

2017-02-23 Fatversionen torrhumlats under tryck med pellets är alldeles för gräsig för att vara värd att göra en officiell utvärdering på. Utvärderar dock den buteljerade versionen och kommer fram till några givande lärdomar.

5

När jag började brygga var vattenbehandling något många pratade och skrev om som det sista man eventuellt ägnade sig åt, om man orkade. Sista åren tycker jag den åsikten har förändrats något. Vad kan det beror på? Eftersom bryggvatten beskrivits som bland det sista man bör fokusera på och alla de andra delarna av bryggningen behandlats i böcker, forum och poddar, så var det kanske inte så konstigt att det nu var dags för vattnet att lyftas upp i rampljuset? Just hur pass viktig vattenbehandling är går att diskutera. Har du ett grundvatten som smakar gott och inte sticker ut, justerar eller inte justerar ditt bryggvatten inom rimliga gränser, men brygger ett öl som du inte är nöjd med så är det troligtvis inte i vattenbehandlingen felet ligger.

Öl består av 90-95% vatten, så att lägga lite tid på att undersöka och förstå sitt bryggvatten är inte bortkastad tid. Varför skulle detta inte vara en komponent att finjustera om man vill bli en bättre bryggare? Nedan har jag summerat ihop en del grundläggande saker om vattenbehandling:

  • Salter och joner
  • PH
  • Alkalinitet
  • Så gör du

Vill du ha en grundläggande förståelse för vatten och mäskbehandling så behöver du läsa igenom allt nedan. Att hoppa direkt till "Så gör du" kan du prova på, men du kommer inte förstå alla komponenter i vattenjusteringsprogrammen, vilket resulterar i att du inte kommer ha koll på vad du håller på med. Jag vet att detta kan verkar invecklat, men det är det inte. Jag har gjort mitt bästa för att förenkla hela processen nedan. Vill du lära dig om detta och i slutändan brygga aningen bättre öl, då kan några få minuter vara väl investerad tid. Att justera sitt vatten tar nämligen inte mer än 1 minut av bryggdagen.

 

Joner i dricksvatten

Vårt svenska dricksvatten består av olika komponenter. De joner som är viktiga för ölbryggning är:
Kalcium
Magnesium
Natrium
Klorid
Sulfat

Dessa påverkar smaken och uppfattningen av ölet i munnen på olika sätt. Svenskt dricksvatten håller generellt en hög kvalité och jag tog tidigt till mig uppfattningen om att gott dricksvatten fungerar att brygga god öl med. Vill du brygga bästa möjliga öl bör du dock ladda ner en vattenrapport från ditt vattenverk och leta upp värdena för ovanstående joner.

 

Jonnivåer att sikta på

När man börjar finjustera sitt vatten handlar det till stor del om vad man själv föredrar. Enligt John Palmers How to brew bör man vara inom följande spann:

Kalcium: 50-150 ppm eller mg/l
Magnesium: 10-30 ppm eller mg/l
Natrium: 0-150 ppm eller mg/l
Klorid: 0-250 ppm eller mg/l
Sulfat: 50-350 ppm eller mg/l
Bikarbonat: 0-250 ppm eller mg/l

 

Kalcium, klorid och sulfat

Kalcium, klorid och sulfat är vanligast att man justerar, eftersom övriga värden oftast ligger inom rätt spann utan justering samt att dessa tre variabler är enklast att experimentera med för att faktiskt märka smakskillnad i det färdiga ölet.

Man kan dock inte tillsätta dessa salter enskilt eftersom de inte finns i sin "rena form" för oss hembryggare. Jag använder mig främst av:

Klorid bidrar till kropp och fyllighet.
Sulfat framhäver humlen och torrheten i ditt öl.

Det är nu vattenbehandling blir intressant, när du själv kan kalibrera ditt vatten efter smak. Vill du t.ex. brygga en ljus och torr öl med lite mer bett i beskan, då ökar du sulfatvärdet. Medan en öl som ska uppfattas som fyllig och med mycket kropp ska ha en större andel klorid. Har du låga kalciumnivåer i ditt vatten bör du justera upp din kalciumnivå till minst 50ppm då detta är gynnsamt för all öl.

 

PH-värdet i din mäsk

Salterna ovan påverkar ph-värdet i din mäsk. Värdet får du fram genom ta ett prov från din mäsk, kyla det till rumstemperatur och sedan kontrollera värdet. Lackmuspapper är billigast, men också helt omöjligt att jobba med. Jag använder en digital PH-mätare som jag med jämna mellanrum justerar med kalibreringsvätska.

Ditt mäskprov ska mätas i rumstemperatur och ligga mellan 5.2-5.6. Generellt pratar man om att ljus öl ska ligga kring den lägre skalan och mörk öl vid den högre. Bryggsalterna som nämns ovan hjälper dig att sänka PH-värdet något.

 

Varför är är PH-värdet i mäsken viktigt?

Ph-värdet skapar förutsättningar för resten av din bryggprocess, från att du blandat malten med vatten, till att du veckor senare smakar av ölen du lagt ner tid och tanke på. Ditt färdiga öl kommer smaka annorlunda beroende på vilket Ph-värde det hade under mäsken, samt vad du har för ph-värde i glaset. Mäskens funktion är att aktivera enzymer och konvertera sockerarterna som finns på malten, till mäsken. För att skapa optimala förutsättningar för att ditt färdiga öl ska vara välbalanserat utifrån smakprofil, måste ph-värdet i mäsken ligga inom spannet av 5.2-5.6. Detta påverkar följande:

  • Konvertering av maltens socker under mäskningen
  • Hur pass klar eller grumlig din öl blir
  • Bakterietillväxt under jäsningen
  • Utvinnandet av humlens smakkomponenter under koket
  • Jästens förutsättning att äta socker under jäsningen
  • Bibehållen smakstabilitet medan ölet åldras

 

Justera Ph-värdet

För att sänka Ph-värdet använder jag, förutom de bryggsalter som jag tillsätter för att träffa rätt vattenprofil (oftast räcker dessa inte riktigt till), mjölksyra eller syramalt. Jag tar ett litet prov från mäsken ungefär 15 minuter in i mäskningen, kyler det till rumstemperatur, och justerar därefter med mjölksyra om jag behöver sänka PH-värdet ytterligare. Hur mycket varierar, men det brukar röra sig om mindre än en tesked. Exakt hur mycket jag behöver, vet jag efter ett andra prov som jag tar strax efter det första.

Om jag använder mig av syramalt försöker jag att hålla den totala mängden till under eller runt 2% av maltnotan. Varje gång jag tänker använda syramalt beräknar jag dock PH-värdet innan själva bryggdagen i en kalkylator. Jag justerar dock aldrig mäsken under bryggdagen med syramalt.

Om du brygger en mörk öl kan du ibland behöva höja Ph-värdet eftersom mörk malt tenderar att sänka mäskens värde. Då kan du använda dig av kalciumkarbonat.

 

Alkalinitet

Handlar något förenklat om hur ditt vatten samarbetar med malten för att påverka PH-värdet . En hög restalkalinitetsnivå är generellt bra för mörk öl, medan en låg nivå är bra för ljus.

Alkalinitet kan justeras genom samma salter som behandlats ovan. Du får helt enkelt hålla koll på hur dina tillsatser påverkar värdet i vattenjusteringprogrammet, som kommer här nedan.

Alkalinitet är inget som majoriteten av brygglitteraturen ens behandlar. John Palmer går igenom det i How to brew, samt i hans och Colin Kaminski Water: A comprehensive guide for brewers. I den senare boken, som måste betraktas som avancerad, läggs mycket fokus på just detta med alkalinitet. I den presenteras olika vattenprofiler tillsammans med föreslagen restalkalinitetsnivå, i koppling till olika ölsorter och dess färg, vilken är den sektionen av boken som jag oftast återkommer till inför en bryggning. Att pricka in en vattenprofil är inte särskilt svårt, men att även pricka in rätt föreslagen alkalinitetsnivå kan vara klurigare beroende på hur ditt vatten är byggt samt hur din maltnota ser ut. Det är nämligen ölens förutspådda "färg" som styr din restalkalinitetsnivå. Vattenjusteringsprogrammet jag rekommenderar i kommande stycke har en inbyggd funktion för att förutspå restalkalinitetsnivå.

Om du behöver sänka ditt mäsk-ph med hjälp av t.ex. mjölksyra bör du vara uppmärksam på hur detta påverkar din restalklinitet. Mjölksyra sänker nämligen denna tämligen mycket vid små tillsatser (någon ml).

 

Så gör du för att planera ditt bryggvatten

Ta fram din vattenrapport och skriv in siffrorna i valfritt vattenjusteringsprogram. Jag använder följande:
Brewer's friends advanced mash chemistry and water calculator. Det fina med denna är att du kan spara just din vattenprofil och ta fram den vid kommande vattenjustering. Min vattenprofil kommer from Luleå-Gäddvik vattenverk och är följande:

Kalcium: 21 mg/l
Magnesium: 1.7 mg/l
Natrium: 4.3 mg/l
Klorid: 7.3 mg/l
Sulfat: 7.5 mg/l
PH: 8.2
Alkalinitet som bikarbonat: 67 mg/l

Här ser man att mina kalcium-, magnesium-, klorid- och sulfatvärden är låga. I Brewersfriend knappar du in salttillsattsen och programmet räknar sedan ut en ny vattenprofil för ditt bryggvatten.

Om jag t.ex. tillsätter 4 gr kalciumsulfat (gypsum), så kommer detta höja både kalcium- och sulfatvärdet samt sänka restalkalinitetsnivå. Eftersom jag även vill få upp mitt kloridvärde något, tillsätter jag även några gram kalciumklorid. Detta höjer då nivåerna av både kalcium och klorid.

När jag väl har formulerat ett recept efter min utrustning, så funderar jag även på vilken vattenprofil jag önskar. När jag väl bestämt mig, knappar jag in vilka salter jag vill tillsätta i programmet ovan för att nå rätt nivåer. Vid bryggtillfälle tillsätter jag salterna i vattnet innan mäskningen. Jag brukar även ha vattenjusteringsprogrammet öppet för att notera hur mycket mjölksyra jag tillsätter för att nå rätt ph-värde. Eftersom programmet har en funktion för syretillsatser, knappar jag in dessa i siffror eftersom, vilket även kommer förändra restalkalinitetsnivån som jag ville hålla ett öga på.

Svårare än så är det alltså inte. Bryggsalter kostar nästan ingenting och de räcker väldigt länge. Förvara dem och mjölksyran i kyl.

 

Min sparade vattenprofil finns här.

Mitt ölintresse började ungefär samtidigt som åldern för att komma in på min lokala Bishops var inne, kanske något tidigare beroende på vem som var dörrvakt för kvällen. Man började försiktigt fråga personalen bakom baren vad de rekommenderade om man inte ville ha en lager, och då innefattade svaret oftast någon engelsk ale, eftersom india pale ale inte var en riktigt etablerad alesort ännu. Tidigt smakade jag på en ESB, troligtvis Fullers, och vill minnas att jag där och då var ute efter något mer. Trots allt fanns det ju öl som var betydligt spexigare och smakade desto mer. Det var nog lite så jag resonerade kring öl, att det ska vara smak av väldigt mycket på en och samma gång.

Efter att ha följt den så kallade hantverksrevolutionen på nära håll har jag nu börjat tappa intresse för det som jag förr i tiden var spännande. Öl behöver inte, men kan ibland, vara 12 % och fatlagrad i massvis med månader tillsammans med diverse nötter och kryddor. Desto oftare väljer jag nu bort det spexiga mot det som absolut inte ska beskrivas som enklare, men vars smakprofil kan anses som renare. Framförallt vill jag efter dessa år som hembryggare kunna bemästra mer traditionella stilar och även ha ett flertal recept som jag känner mig trygg i, och vars resultat man kan tänka sig dricka ett flertal glas utav utan att smaklökarna domnat bort.

I somras besökte jag som vanligt Luleå och där drack jag för första gången på länge en handpumpad Fullers ESB. Det tog nog knappt 10 minuter innan pinten var avslutade och jag begav mig till baren för att beställa ännu en likadan. Som hembryggare väcktes helt naturligt tanken på att vilja åstadkomma något liknande på egen hand. Jag upplevde bitterheten som frisk och fräsch, malten hade inslag av karamell och kroppen som medelfyllig. Allt i en behaglig balans som jag förstod är svår att åstadkomma. Jag har efter detta besökt andra pubar där samma öl inte bjudit på riktigt samma upplevelse, men minnet av just denna pint denna dagen lever sig kvar.


Stenstadens Extra Special Bitter
Bryggmetod: BIAB
Mängd: 11.8L till jäskärl
Beräknat OG: 1.050
Mätt OG: 1.050
FG: 1.014
Beräknat SRM: 12.75
Beräknat IBU: 33
ABV: 4.7
Koktid: 60min
Effektivitet: 72%


Malt
2250gr Crisp Maris Otter (93%)
95gr Briess Caramel 20L (3.9%)
50gr Briess Caramel 120L (2.1%)
25gr Briess Midnight wheat (1.0%)


Vattenprofil
Kalcium: 115
Magnecium: 23.5
Natrium: 10
Klorid: 172
Sulfat: 113


Mäskning
67 grader celcius i 60min

PH - rumstemperatur
5.3 efter justering med mjölksyra


Kok
Totalt koktid: 60min
@60min - 30gr East Kent Goldings 4.3AA 33 IBU
@15min - White Labs jästnäring
@15min - Protafloc
@0min - 15gr East Kent Goldings 4.3AA


Jäst
Wyeast 1968 London ESB - ingen starter. 22 grader celcius.


Brygglogg

4/9-2016
Bryggdag.

14/9-2016
Aktiviteten i jäskärlet har varit avstannat i några dagar nu. Mäter och FG och tappar till 50cl flaskor. Kolsyresätter med MMs carbonations drops.

21/10-2016
Avsmakning
.

26/10-2016
Stenstadens ESB vs. Fullers ESB