Gå till innehåll

2


Jag har gått i uppgraderingstankar ett bra tag nu, av flera anledningar. Min bryggutrustning har gått från ett smidigt brew-in-a-bag-system till att satslaka med hjälp av en extra gryta och en lauterhelix. Att gå från BIAB till en manuell satslakning adderade inte bara massvis med tid till min bryggdag, vanligtvis låg en bryggdag med satslakning på 5-6 timmar beroende på mäskschema, koktid och hopstand, men min öl blev också bättre.

I bråda dagar med småbarn blir möjligheterna till att brygga färre och färre. Så när jag väl kommer till skott och får till en bryggning så önskar jag en förenklad och förkortad process utan att kvalitén nödvändigtvis blir lidande. I vårt hus har vi en ganska stor tvättstuga där en vägg har hyllplan och skjutdörrar. Bakom dessa skjutdörrar på hyllplanen har all min bryggutrustning huserat sedan vi köpte villan för drygt 1.5 år sedan. I tvättstugan har jag även min jäskyl där jag kan styra temperaturen, samt min serveringskyl med två tappkranar installerade på dörren. För att underlätta bryggningen har jag länge funderat på möjligheten att kunna utföra all bryggning nere tvättstugan och på så sätt slippa bära saker upp och ner för trapporna. Vattenkran och diskbänk i rostfritt stål finns redan i tvättstugan vilket är en förutsättning.

Egentligen finns allt som jag behöver för bryggningen i källaren, förutom en värmekälla och möjligheten att leda ut ånga under kok. Tvättstugan inhyser ett fönster på ca 77x40cm som jag planerat att kunna leda att ånga ur under bryggning. Att öppna fönstret och trycka ut ångan med hjälp av en fläkt är inget alternativ eftersom jag då utsätter hela källaren för kallras, om jag vill brygga under vintertid, vilket jag såklart vill. Kanske inget större bekymmer om man bor söderut, men när temperaturen smyger neråt -15-25 vill man gärna hålla alla fönster i huset stängda. Min tanke har då varit att antingen såga ut ett hål på en plywoodskiva eller dylikt, fästa i fönstret och sätta upp under koket.

I mitten på februari fick jag ärva en relativt kraftig fläkt av en kollega som redan satt fastmonterad på en skiva. Han råkade se när jag satt och letade efter fläktsystem på internet och frågade då om jag ville ha en fläkt som stod och skräpade i hans garage. Det var när denna fläkt tillslut landade i källaren som tankarna på uppgradering av bryggutrustning tog fart.

Drevband på plats.

Jag började med att såga till skivan så att den passade insidan av fönsterkarmen. Jag hade från början tänkt öppna upp hela fönstret och fästa skivan utifrån, men dels så visade det sig att själva fläkten var för stor, samt att att fönstret bara gick att skjuta upp till en viss del, vilket blockerade ungefär halva fönster från utsidan sett. Jag har sedan skaffat drevband som ska täta mellan fönsterkarmen och skivan som fläkten sitter på, för att undvika kallras. Hela skivan kilas sedan något osexigt, men fungerande, fast med hjälp av en planka, vilket får duga tills jag kommit på en bättre lösning.

Eftersom fläktens röringång hade en diameter på 15.6cm innebar det en del arbete för att vidga ingången till 16cm.

Därefter har jag införskaffat några rördelar på XL-Bygg som gör att jag kan rikta röret. Här vill jag passa på att rikta ett tack till Oscar på Hattmakarens Bryggeri som var vänlig nog att skicka mig en rörövergång mellan 16 och 32cm, som både ser ut och kommer fungera som en huva. Man behöver alltså inte skaffa Braumeisterhuvan för 1500 kronor utan man kan komma undan strax under hundralappen.

Rörövergången som kommer tjäna som huva, samt bryggbänken.

Efter en del sågande och bändande var jag tillslut klar med fläkten och dess rördragning vilket innebar att jag nu enbart saknade värmekälla för att kunna bedriva all bryggning nere i källaren. En bryggbänk var jag också tvungen att införskaffa för att kunna mäska och koka strax under fönstret. Jag spenderade några lunchraster på att rita upp en bryggbänk och var redo att handla virke när jag insåg att vi hade en tv-bänk som de förra ägarna av huset lämnade kvar, som vi inte använde. Även om den inte var utformad som den bänken jag ritade upp, som skulle möjliggöra kontinuerlig lakning, fann jag den fullt duglig. Det var bara att bära ner den i källaren. Jag köpte transporthjul på biltema för att bänken skulle bli mer mobil, vilket jag inte ångrar. Att skjuta runt på massa vört är kanske inte att rekommendera, men beroende på kylningsmetod skulle jag eventuellt behöva minska avståndet till vattenkällan vid diskbänken, så jag monterade fast hjulen. Dessa är ju tämligen enkla att plocka bort om det viljan skulle infinna sig.

Jag har alltid påstått att jag har tummen mitt i handen men med åren har det visat sig att jag kan överraska mig själv. Fönster är nu färdigt och håller förhållandevis tätt från kalluft. Helt tät behöver lösningen inte vara eftersom det bara monteras upp vid koket.

Den här ölen bryggdes den 16/2-2019 och är namngiven efter en textrad i den eskapistiska låten The Escapist av Mike Sinner (The Streets). Låten kan tolkas som en verklighetsflykt och lite så har jag i min pretentiösa självgodhet, eller kreativa tankebana, tänkt kring denna öl. Något man kan dricka när man sitter och tittar på stenar vid älvens strandkant.

Bryggdagen innehöll inte några hinder. Något bekymrad var jag dock över jästen, Wyeast 1968 London ESB Ale, som jag beställde 1.5 vecka innan bryggningen och dess ålder (tillverkad i början på oktober). Jag satte dock en förkultur för skapa så goda förutsättningar som möjligt för jästen. Ölen nådde FG på tre dagar och jäste bara ut till 56% (4.1%) vilket var ganska klent. Även om jag hade önskat mer så har jag efter viss efterforskning kommit fram till att det inte är helt ovanligt att denna jäst inte äter mer av det jäsbara sockret. Dels är det en extremt välflockulerande jäst, vilket innebär att när den väl har slagit sig till ro på botten av jäskärlet, så kan den vara svår att väcka till liv igen. Jästen bildar en kompakt och tät matta i botten av jäskärlet, vilket man kunde ana redan när färskjästen blandades med vörten till förkulturen då jästen klumpade sig på ett sätt som både belgiskt och amerikansk jäst inte gör. Maltnotan för denna öl bestod av drygt 27% rostad malt i olika grader, vilket också kan ha en påverkan på hur lågt eller högt jästen jäser ut. Viss jäst hanterar rostade matsorter mer eller mindre "bra". Även om jag hade förväntat mig en något starkare öl så blev jag mycket nöjd med slutresultatet. Några icke önskvärda bismaker från jästen kunde jag inte hitta.


Doft
Mörk hyvlad choklad, lätt touch av kaffe samt en rostad ton mot slutet. Skumkronan framhäver även doft av kakaopulver.

Smak
Initialt möts man av en ren maltighet med lätt fyllighet. Både uppfriskande och len. De rena och mer klassiska maltsmakerna övergår sedan åt att domineras av choklad och kakao. Lättare toner av rostat kaffe. Många ganska komplexa smaker som sammanförs på ett oväntat välorganiserat sätt. Mot slutet hänger en chokladbeska kvar på den bakre delen av tungan som kanske blir något för ihärdig.

I överlag så kan jag inte vara något annat än nöjd med denna öl då den sett till sin låga procent faktiskt smakar väldigt mycket. Alkohol är en smakbärare och jag anser att det är betydligt mer utmanande att lyckas med en alkoholsvagare öl än de med mer procent bakom. När jag utvärderar min öl och letar efter förbättringsområden måste jag ständigt påminna mig om att det är en porter jag faktiskt har bryggt, och inte en stout. En porter ska ha en torrare avslutning och inte upplevas lika len som en stout, även om jag generellt föredrar det sistnämnda. Är väldigt nöjd med denna öl och den kommer garanterat återkomma i en snarlik form då jag inte önskar några större ändringar.


Den här ölen bryggde jag 17/11-18 och var efter drygt tio månaders experimenterande med saisonjäst, första saisonen som jag bryggde i syfte att färdigställa min slutgiltiga saison. Rätt kombination av jäster (2 st.), malt och humle som jag under året letat mig fram till. Detta blev också min bästa saison hittills och en av mina bättre öl i överlag. Jag har provat denna öl ganska konstant från och med att den varit 1 vecka på flaska, tills nyligen drygt tre månader senare och tiden har gjort den gott.

Nedan följer en sammanställning av de noteringar jag tagit från diverse smakprov. Något jag även provade denna gång var att jämföra den med en flaska Saison Dupont. Även om min saison inte bryggs för att efterlikna detta mästerverk finner jag det alltid mycket givande att ha en referens när man synar sina brygder.

Doft-Phare
Påminner till stor del om mina andra saison-bryggningar. Denna har en mer påtagligt fruktig doft från jästen. Övermogen frukt och en lätt kryddighet. I överlag något mer tillbakadragna dofter från jäst och humle än många andra brygder, vilket jag tror ha med lägre jästemperatur att göra.

Doft-Dupont
Konstigt nog är denna väldigt maltig i sin doft, något som aldrig trodde att jag skulle påstå för en Dupont. Påminner dessvärre om en industrilager. Kanske har denna flaska sett sina bästa dagar?

Smak-Phare
Påtaglig humlekaraktär som snabbt fyller munnen. Fruktig karaktär från jästen tillsammans med karakteristiska kryddsmaker. Har lyckats träffa in en örtighet som jag tycker går bra i kombination med kryddigheten från jästen, som också är påtaglig. Medelhög beska som jag faktiskt önskat mer av. Något syrlig. Till skillnad från tidigare saisoner är denna både renare i sina smaker och fräschör, samt komplexare och mer balanserad. Flera av mina andra saisoner som bryggts med mer karaktärsfulla jästsorter (565, 3724, 3726) har haft en viss karaktär av mandelmassa som blivit jag ofta beskrivit som något kletig. Hittar inte igen ovan nämnda smak i denna öl som känns mer komplett i sin smakprofil. Detta märker man tydligt i en längre och mer bestående eftersmak, som jag tycker har varit något frånvarande i tidigare versioner. Smak från både malt, jäst och humle samspelar i harmoni i eftersmaken. Som sagt, önskar nog lite mer tryck i humlen, både när det gäller beska samt smakkaraktär. De första 2-3 veckorna hade ölen en väldigt tydlig fruktighet som jag tyckte var ganska trevlig, men som jag också förstod hade att göra med dess unga ålder. Denna fruktighet har tonats mer betydligt och blivit mer balanserad med andra smaker.

Smak-Dupont
Blir faktiskt ganska söt i jämförelse med min Phare, vilket man annars inte skulle tänka på om man inte hade en ännu tunnare öl i glaset bredvid. Duponten har en komplexare maltighet som är saftig. Detta är ju beundransvärt med tanke på att den är bryggd med 100% pilsnermalt. Humlekaraktären är mer påtaglig genom en tydlig örtighet (är det ens ett ord?) och en högre och friskare beska, något jag vill uppnå med min egna saison.

Phare till höger är betydligt ljusare. Dock är Dupont-flaskan inte purfärskt direkt.



2

Innan jul gjorde jag ett sällsynt besök på ett av de två systembolag som finns i Luleå för att inhandla en del alkoholfria dryckesalternativ (ej öl). Har man flyttat från Stockholm till Luleå får man vänja sig med att beställa ny och spännande öl då det inte finns något större utbud av lokala brygder eller mindre släpp. Jag plockade då på mig två burkar av Fullers London Porter, en öl som jag druckit någon enstaka gång för ganska många år sedan. Jag har hållit mig borta från mörk öl ett tag eftersom jag helt enkelt inte känt något sug. Vad man tycker om en specifik öl kan variera från gång till gång och mina personliga preferenser vad det gäller öl har med åren blivit mer och mer traditionell, om man kan säga så. När jag får möjligheten att besöka Bishops, enda stället i Luleå med ett spännande utbud, tenderar jag numera att beställa svagare och mer lättdrucken öl. Fullers London Porter var en mycket trevlig upplevelse, balanserade smaker av choklad, relativt låg % och till ett riktigt bra pris.

I podden Ölpölen pratade man för något avsnitt sedan om öl som man tycker varit viktiga för ölvärlden. Av en händelse så var Fullers London Porter den första ölen de valde att prata om och hur Olle, när han jobbade på Stigbergets, bryggde sin prisbelönta Promenadporter helt utefter Fullers London Porter.

Dessa två händelser kan inte ha varit något annat än ett tecken på att jag skulle sätta hembryggartänderna i ett liknande projekt. Jag har bryggt stout några gånger förut, även om det är några år sedan, men porter är för mig helt oupptäckt mark. Att utgå från Fullers London Porter känns helt rätt eftersom det rimmar väl med de lite mer alkoholsvagare, eller iallafall under 6%, ölsorterna jag just nu tycker om att dricka. Jag mäktar helt enkelt inte med fler 12%-iga stouts, samtidigt som jag vill variera mitt öldrickande. Då känns en porter runt 5% ganska rätt.

Rostad malt fört i vorlauf
Så som jag brukar göra när jag ska brygga något nytt eller en stil jag inte bryggt på länge, så går jag till min öllitteratur och gör lite research. Denna gång bläddrade jag mest i Gordon Strongs Modern Homebrew Recipes och hittade ett recept som jag utgick från. För er som inte känner till Gordon Strong så är han USAs mest prisbelönta hembryggare genom tiderna med flertalet böcker om hembryggning i bagaget, samt att han är ordförande för BJCPS domarkommitté. En metod som han återkommer till i flera av sina böcker är att han tillsätter den lite mer rostade malten först i vorlauf, dvs. den delen av mäskningen då man cirkulerar vörten från botten av mäskkärlet till toppen av maltbädden i syfte att uppnå en klarare vört. Strong menar då att undviker att utvinna de kärvare smaker som kan följa med den rostade malten, som har en central del i ett porterrecept. För egen del tycker jag detta låter rimligt, men inte något jag kan applicera till min bryggmetod då jag är rädd för att den rostade malten då inte får nog med kontakttid med resten av vörten (jag cirkulerar manuellt i 10-15 minuter innan avtappning till kokkärl). Detta är dock något jag ska ha i åtanke när jag smakar den färdiga produkten.

Vatten
Det blir en mer tillbakadragen vattenprofil för denna öl. Öppnade upp vattenboken och insåg att jag tänkt någorlunda rätt med salterna. Jag brukar alltid ligga lägre i RA men denna gång är jag nästan inom rekommenderat spann. Enligt kalkylatorn kommer jag inte behöver tillsätta någon mjölksyra eftersom de mörka maltsorterna kommer sänka PH-värdet tillräckligt på egen hand. Jag har dock inte bryggt en så pass mörkt öl på länge så jag har inga tidigare anteckningar att gå på, men så länge PH-värdet inte blir för lågt så känner jag mig lugn. Det är lättare justera neråt med lite mjölksyra än uppåt med bakpulver.

Humle
Klassisk engelsk humle är vad som gäller. Hade ett paket EKG hemma, även om de flesta recept använder sig av Fuggles, som jag fått för mig har en lite jordigare ton. Jag kommer dock bara köra en enkel bittergiva vid 60 min för att komma upp i 20 IBU, så jag tänker mig att det inte borde spela någon större roll eftersom jag vill ha fullt fokus på malten för denna bryggd.

Jäst
När det gäller jästen finns det flera vägar att gå och enligt flera recept bland de böcker jag bläddrat i så verkar en neutral amerikansk alejäst vara ganska vanligt. Dock brukar jag undvika neutrala arbetshästar som US-05 när ölen ska vara något svagare och eftersom jag vill att malten ska framhävas i bästa möjliga mån behöver jag en jäst som kan göra jobbet, eller inte så att säga. Det rimliga valet blev att använda det som enligt utsago ska vara Fullers egna jäst, Wyeast 1968 Londons ESB ale. Inte lika effektiv utjäsning (67-71%) vilket ska resultera i en sötare avslutning samt hög flockning.


Glancing at rocks

Stil: Engelsk Porter
Bryggmetod: Satslakning
Beräknat SRM: 30
Beräknat IBU: 
20
Beräknat OG: 1.055
OG: 1.054
FG: 1.023
ABV: 4.07%
Koktid:
60 min
Effektivitet:
72%
Mängd till jäskärl:
12L

Total mängd vatten :20L
Mäskvatten:
12 L
Lakvatten: 8L

Maltnota (kg-%)
62.5% Crisp Maris Otter (3L)
12% Briess Crystal 60 (60L)
10% Briess Aromatic Munich (20L)
10% Crisp Brown Malt (53L)
5.5% Crisp Chocolate (376L)

Vattenbehandling
2gr Magnesiumsulfat
1gr Bordssalt
2gr Kalciumklorid

Vattenprofil
Kalcium: 52
Magnecium: 12
Natrium: 26
Klorid: 90
Sulfat: 50

Beräknat mäsk-ph utifrån maltnota, salter och syra: 5.37
Mätt mäsk-ph: 5.5
Mätt laknings-PH: 
5.6
Slutgiltig beräknad resterande alkalinitet: 21
*Rekommenderad resterande alkalinitet:
30-90


Mäskning
67°C i 60 min
76°C i 15 min

Humleschema
@60min - EKG 5.4 AA - 20 IBU
@15min - White Labs jästnäring
@15min - Protafloc

Jäsning

Jäst Wyeast 1968 London ESB - 1L förkultur med magnetomrörare
Jässchema 19°C primärt. Stegvis höjning till 21°C när jäsningen avstannar.

Rekommenderad antal jästceller: 127md
Beräknad mängd jästceller: 156


Brygglogg
2019-02-13 Sätter förkultur
2019-02-16 Bryggdag
2019-02-19 Jäsningen verkar ha avtagit kraftig. SG 1.023. Försöker röra upp jästkakan från botten genom att försiktigt rulla kärlet. Höjer till 20°C på morgonen och till 21°C på kvällen.
2019-02-20 Mäter SG på kvällen som fortfarande står kvar på 1.023.
2019-02-21 Konstaterar att FG blir 1.023 och att detta är den andra ölen på närmare 80 bryggningar där jäsningen stannat av. Kan inte komma fram till något annat än att det måste bero på jästens ålder eftersom jag förberedde med förkultur på magnetrörare. Ölen både luktar och smakar bra så jag fatar och trycksätter.
2019-03-24 Publicerar utvärdering.

*Palmer & Kaminski 2013

När jag var ny som hembryggare spanade jag likt många andra på forum och bloggar efter recept på humlig IPA. Som så många andra utgick jag från kommersiell öl som fick höga betyg på ratebeer och som hembryggare framgångsrikt lyckats klona. I ett avsnitt av Can you brew it pratar Jamil Zainasheff och Mike McDole om Kern Rivers Citra Double IPA, en öl som då lyftes till skyarna, och hur man kan gå tillväga för att brygga en liknande öl hemma. Jag har aldrig druckit ölen själv men den verkade enligt all utsago vara något uppåt väggarna. Jag kan idag förhålla mig till detta på ett något mer avslappnat sätt, men när jag läste, lyssnade och även såg utvärderingar av denna öl på youtube upplevde jag att det nästan fanns något magiskt över denna bryggd. Aldrig tidigare hade det bryggts en öl som smakade så mycket av det goda och frågan var nu hur man gick tillväga för att brygga denna öl på egen hand? I avsnittet pratar de även med bryggmästaren på Kern River om hur han tänkt kring bryggningen av ölen. Han nämnde då något intressant som jag inte stött på sedan dess och som också är temat för detta blogginlägg; nämligen humlens förmåga att interagera med varandra och lyfta fram smakkomponenter. Det har gått några år sedan jag lyssnade på detta avsnitt och det blev heller inte av att jag bryggde min egen klon av ölen, troligtvis eftersom jag inte kunde få tag på alla ingredienser, även om just humlesorten citra varit ständigt återkommande i all min humliga öl.

Härom veckan började jag lyssna på podden Hop & Brew School vars koncept är att professionella bryggare och branschfolk pratar om den senaste kunskapen inom ölbryggning. Avsnitten har hittills fokuserat på humle och i avsnitt två pratar Nick Zeigler, fd professionell bryggare och numera "Director of Technical Solutions" på Yakima Chief Hops, om humleval och kombinationer för att framhäva vissa smaker. Det är under andra halvan av detta inlägg som han lyfter och utvecklar samma tanke som nämndes i Can you brew it-avsnittet från 2012; att olika humlesorter samspelar med varandra och då lyfter smaker som de på egen hand, eller i kombination med annan humle, inte klarar av. En del humlesorter är bättre på detta än andra. Dessa humlesorter kallar han för "lifter hops", som jag översatt till förhöjningshumle. En humle vars huvudsyfte är att lyfta fram smaken hos andra humlesorter, en katalysatorhumle skulle man kunna säga.

När vi luktar på humle, frukt, blommor eller egentligen vad som helst som avger aromer, så finns det kemiska namn och beteckningar för dessa ting. Man pratar om oljor och kemiska beteckningar som lätt flyger över ens huvud; linalool, geraniol, myrcene mm. Zeigler pratar om dessa och hur olika humlesorters olika beståndsdelar i samspel med varandra bildar dofter och aromer på ett sätt som man inte vetat om tidigare. På Yakima Chief Hops arbetar man för att öka förståelsen för detta på en ganska "molekylär" nivå. För att förenkla detta ger jag nu ett exempel på hur jag brukar tänka när jag ska sätta ihop en humlekombination till en pale ale eller IPA, och hur detta inte är riktigt rätt väg att gå, om man ska tillämpa det som Zeigler hävdar.

Jag börjar alltid med att bestämma hur hög IBU-nivå jag ska ha så att denna samspelar med den totala alkoholnivån, ibland använder jag mig även av denna graf för riktlinjer. Jag väljer sedan en humlesort som jag tycker ger mig rätt sorts beska och planerar att tillsätta denna som en bittergiva vid 60-minuter, om det nu är en sådan öl jag vill brygga. Sedan börjar jag fundera på vilka humlesmaker jag vill ha i min öl. Kanske kommer jag fram till att jag vill brygga en riktigt fruktig öl med mycket smak av citrus, mango, passionsfrukt och ananas, eller en allmän dusch av tropisk frukt. Jag väljer då:

  • Citra - beskrivs som fruktig med övervikt på citrus. Även grapefrukt och passionsfrukt.
  • Galaxy - Citrus och passionsfrukt.
  • Ekuanot - Citrus, tropisk frukt, citron, lime, papaya mm.

Jag tänker då att dessa humleval borde kunna bidra med en allmän tropisk fruktighet som eventuellt drar åt det håll jag önskar, och jag vill nog hävda att i stort sett alla bryggare tänker i samma banor som mig. Hur jag använder dessa humlesorter går vi inte in på, men man kan anta att jag bör pytsa i dessa sent i koket eller under whirlpool/hop stand, samt även en eller flera doser torrhumle.

Detta sätt att arbeta med humleval är dock inte förenligt med det som Zeigler och Yakima Chief Hops kommit fram till. Kombinationen ovan kan mycket väl blir lyckad, men det är inte säkert att det är det mest effektiva sättet att lyfta fram tropisk frukt, ananas, passionsfrukt mm. För att återkomma till exemplet med Kern Rivers Citra Double IPA så pratar huvudbryggaren om att humlesorten Nugget, som beskrivs som blommig, träig och kryddig, som en humlesort som har förmågan att lyfta de tropiska arom och smakegenskaperna hos humlesorten citra, som citra inte skulle klara på egen hand. Nugget är inte en humlesort jag skulle använda mig av för att lyfta fram tropiskt frukt. Blommig, träig och kryddig? Där finns alltså en teori om att Nugget är en såkallad "lifter hop", förhöjningshumle. Alltså:

  • Tropisk humle + tropisk humle + tropisk humle = Tropisk humle humlebomb? Ja, troligtvis borde man landa där någonstans. Men det är alltså inte den effektivaste metoden att uppnå detta.

Utan istället:

  • Tropisk humle + blommig, träig, kryddig humle = Tropisk humlebom? Ja.

Just kombinationen ovan har jag inte belägg för, utan de får i detta fall tjäna som ett exempel på hur teorin fungerar. Eller kan man kalla det för fakta? Detta gör hela bryggandet av humlig öl som pale ale och ipa något mer komplicerad än vad man tidigare trott. Och eftersom det inte finns nog med information om vilka humlesorter man ska kombinera för att dess beståndsdelar ska samverka och lyfta vissa arom- och smakkomponenter, antar jag att man får fortsätta att prova sig fram till de kombinationer man själv tycker om.

Zeigler nämner mosaic som en humlesort som en typisk "lifter hops", eller förhöjningshumle, som han alltid använder sig av när han vill lyfta vissa fruktiga, "juiciga" humlesorter som citra och ekuanot. Han nämner så lite som 5% av den totala humlemängden som tillräcklig för att de olika oljorna och beståndsdelarna i mosaic ska kunna lyfta andra humlesorter till höga nivåer.

Detta är något som jag blir väldigt nyfiken på att prova själv. Jag tror också att detta är en stor del av hur bryggerier som är duktiga på "juiciga" ipor i New England-stil arbetar. Många, inklusive mig själv, har länge fokuserat på senare givor och torrhumling under aktiv jäsning, vilket också KAN vara en viktig faktor för att framhäva önskade humlesmaker. Men i ett annat avsnitt i samma podcast pratar de om hur jästen faktiskt skadar humlen och istället binder alfasyror på ett icke önskvärt sätt. Vi vet än så länge väldigt lite om detta, men om man jämför vad man visste 2012 med vad humleodlare arbetar med nu, så har vi kommit en bit på vägen. I nästa pale ale kommer jag prova konceptet med förhöjningshumle i kombination med redan för mig bekanta humlesorter. Är man intresserad av detta är mitt förslag att man tar sin senaste ipa eller pale ale, brygger exakt samma öl men tillsätter 5% mosaic i de senare givorna. Troligtvis är detta inte nyckeln till en garanterad framgång, men kanske ett steg på vägen framåt.