Gå till innehåll

2

Innan jul gjorde jag ett sällsynt besök på ett av de två systembolag som finns i Luleå för att inhandla en del alkoholfria dryckesalternativ (ej öl). Har man flyttat från Stockholm till Luleå får man vänja sig med att beställa ny och spännande öl då det inte finns något större utbud av lokala brygder eller mindre släpp. Jag plockade då på mig två burkar av Fullers London Porter, en öl som jag druckit någon enstaka gång för ganska många år sedan. Jag har hållit mig borta från mörk öl ett tag eftersom jag helt enkelt inte känt något sug. Vad man tycker om en specifik öl kan variera från gång till gång och mina personliga preferenser vad det gäller öl har med åren blivit mer och mer traditionell, om man kan säga så. När jag får möjligheten att besöka Bishops, enda stället i Luleå med ett spännande utbud, tenderar jag numera att beställa svagare och mer lättdrucken öl. Fullers London Porter var en mycket trevlig upplevelse, balanserade smaker av choklad, relativt låg % och till ett riktigt bra pris.

I podden Ölpölen pratade man för något avsnitt sedan om öl som man tycker varit viktiga för ölvärlden. Av en händelse så var Fullers London Porter den första ölen de valde att prata om och hur Olle, när han jobbade på Stigbergets, bryggde sin prisbelönta Promenadporter helt utefter Fullers London Porter.

Dessa två händelser kan inte ha varit något annat än ett tecken på att jag skulle sätta hembryggartänderna i ett liknande projekt. Jag har bryggt stout några gånger förut, även om det är några år sedan, men porter är för mig helt oupptäckt mark. Att utgå från Fullers London Porter känns helt rätt eftersom det rimmar väl med de lite mer alkoholsvagare, eller iallafall under 6%, ölsorterna jag just nu tycker om att dricka. Jag mäktar helt enkelt inte med fler 12%-iga stouts, samtidigt som jag vill variera mitt öldrickande. Då känns en porter runt 5% ganska rätt.

Rostad malt fört i vorlauf
Så som jag brukar göra när jag ska brygga något nytt eller en stil jag inte bryggt på länge, så går jag till min öllitteratur och gör lite research. Denna gång bläddrade jag mest i Gordon Strongs Modern Homebrew Recipes och hittade ett recept som jag utgick från. För er som inte känner till Gordon Strong så är han USAs mest prisbelönta hembryggare genom tiderna med flertalet böcker om hembryggning i bagaget, samt att han är ordförande för BJCPS domarkommitté. En metod som han återkommer till i flera av sina böcker är att han tillsätter den lite mer rostade malten först i vorlauf, dvs. den delen av mäskningen då man cirkulerar vörten från botten av mäskkärlet till toppen av maltbädden i syfte att uppnå en klarare vört. Strong menar då att undviker att utvinna de kärvare smaker som kan följa med den rostade malten, som har en central del i ett porterrecept. För egen del tycker jag detta låter rimligt, men inte något jag kan applicera till min bryggmetod då jag är rädd för att den rostade malten då inte får nog med kontakttid med resten av vörten (jag cirkulerar manuellt i 10-15 minuter innan avtappning till kokkärl). Detta är dock något jag ska ha i åtanke när jag smakar den färdiga produkten.

Vatten
Det blir en mer tillbakadragen vattenprofil för denna öl. Öppnade upp vattenboken och insåg att jag tänkt någorlunda rätt med salterna. Jag brukar alltid ligga lägre i RA men denna gång är jag nästan inom rekommenderat spann. Enligt kalkylatorn kommer jag inte behöver tillsätta någon mjölksyra eftersom de mörka maltsorterna kommer sänka PH-värdet tillräckligt på egen hand. Jag har dock inte bryggt en så pass mörkt öl på länge så jag har inga tidigare anteckningar att gå på, men så länge PH-värdet inte blir för lågt så känner jag mig lugn. Det är lättare justera neråt med lite mjölksyra än uppåt med bakpulver.

Humle
Klassisk engelsk humle är vad som gäller. Hade ett paket EKG hemma, även om de flesta recept använder sig av Fuggles, som jag fått för mig har en lite jordigare ton. Jag kommer dock bara köra en enkel bittergiva vid 60 min för att komma upp i 20 IBU, så jag tänker mig att det inte borde spela någon större roll eftersom jag vill ha fullt fokus på malten för denna bryggd.

Jäst
När det gäller jästen finns det flera vägar att gå och enligt flera recept bland de böcker jag bläddrat i så verkar en neutral amerikansk alejäst vara ganska vanligt. Dock brukar jag undvika neutrala arbetshästar som US-05 när ölen ska vara något svagare och eftersom jag vill att malten ska framhävas i bästa möjliga mån behöver jag en jäst som kan göra jobbet, eller inte så att säga. Det rimliga valet blev att använda det som enligt utsago ska vara Fullers egna jäst, Wyeast 1968 Londons ESB ale. Inte lika effektiv utjäsning (67-71%) vilket ska resultera i en sötare avslutning samt hög flockning.


Glancing at rocks

Stil: Engelsk Porter
Bryggmetod: Satslakning
Beräknat SRM: 30
Beräknat IBU: 
20
Beräknat OG: 1.055
OG: 1.054
FG: 1.023
ABV: 4.07%
Koktid:
60 min
Effektivitet:
72%
Mängd till jäskärl:
12L

Total mängd vatten :20L
Mäskvatten:
12 L
Lakvatten: 8L

Maltnota (kg-%)
62.5% Crisp Maris Otter (3L)
12% Briess Crystal 60 (60L)
10% Briess Aromatic Munich (20L)
10% Crisp Brown Malt (53L)
5.5% Crisp Chocolate (376L)

Vattenbehandling
2gr Magnesiumsulfat
1gr Bordssalt
2gr Kalciumklorid

Vattenprofil
Kalcium: 52
Magnecium: 12
Natrium: 26
Klorid: 90
Sulfat: 50

Beräknat mäsk-ph utifrån maltnota, salter och syra: 5.37
Mätt mäsk-ph: 5.5
Mätt laknings-PH: 
5.6
Slutgiltig beräknad resterande alkalinitet: 21
*Rekommenderad resterande alkalinitet:
30-90


Mäskning
67°C i 60 min
76°C i 15 min

Humleschema
@60min - EKG 5.4 AA - 20 IBU
@15min - White Labs jästnäring
@15min - Protafloc

Jäsning

Jäst Wyeast 1968 London ESB - 1L förkultur med magnetomrörare
Jässchema 19°C primärt. Stegvis höjning till 21°C när jäsningen avstannar.

Rekommenderad antal jästceller: 127md
Beräknad mängd jästceller: 156


Brygglogg
2019-02-13 Sätter förkultur
2019-02-16 Bryggdag
2019-02-19 Jäsningen verkar ha avtagit kraftig. SG 1.023. Försöker röra upp jästkakan från botten genom att försiktigt rulla kärlet. Höjer till 20°C på morgonen och till 21°C på kvällen.
2019-02-20 Mäter SG på kvällen som fortfarande står kvar på 1.023.
2019-02-21 Konstaterar att FG blir 1.023 och att detta är den andra ölen på närmare 80 bryggningar där jäsningen stannat av. Kan inte komma fram till något annat än att det måste bero på jästens ålder eftersom jag förberedde med förkultur på magnetrörare. Ölen både luktar och smakar bra så jag fatar och trycksätter.
2019-03-24 Publicerar utvärdering.

*Palmer & Kaminski 2013

img_1872

Även om den ESB som bryggdes den 4/9 inte var en tänkt som en klon av Fullers ESB, så fanns ändå den sistnämnda med i den kreativa processen. För att utveckla mitt eget recept, som till stor del är hämtat från Brewing Classic Styles, lämpade det sig för ett smaktest där de två ställdes mot varandra.


The numbers
Stenstadens Extra Special Bitter
OG: 1.050
FG: 1.014
ABV: 4.7
Teoretisk IBU: 33

Fullers ESB
OG:?
FG:?
ABV: 5.9
IBU: 35

Doft
Ingen av ölen har någon påtaglig eller tydlig doft. Den blommighet som jag tidigare upplevde i min egna ESB har avtagit något sedan senaste avsmakning. Fullers har en något tydligare maltdoft som drar åt karamell- och kolahållet samt en tydligare humledoft. Hemmaversionen har en svag doft av mörk sirap.

Smak
Nu blir det intressant. Båda versionerna har sina respektive fördelar. Fullers smakar, liksom doften antyder, mer karamell och kola. Den har en något tunnare och friskare kropp. Den hembrygda ESBn har en något strävare eftersmak och munkänsla, som jag tror kommer från chokladmalten, som även visar sig påverkat utseendet mer än vad receptprogrammet förutspådde. Även om kroppen är lätt i båda, så har hembrygden lite mer "att ta i".

När det gäller beska så är Fullersversionen betydligt kraftigare (35 IBU) än hembrygden (33), vilket kanske säger något om hur svårt det är att faktiskt följa IBU med siffror. Som hembryggare är det viktigt att man lär sig hur sitt eget system fungerar i relation till de olika bittergivorna. Humlesmaken föredrar jag dock i min egen variant. Den är mer återhållsam och balanserad i förhållande till malten medan fullersversionen är väldigt örtig och med en beska som sätter sig på mitten av tungan samt övre delen av gommen. Jag är inte särskilt förtjust i öl vars bitterhet är så pass örtig, och framförallt inte när en sådan bittersmak sitter kvar i gommen.

Övriga tankar
Om jag stod på en pub och skulle köpa någon av de två skulle valet falla på hemmabrygden. Den är inte bättre bryggd, då den kanske inte är lika klar i smakerna som fullersversionen, men den kraftiga örtigheten blir för påtaglig. Självklart är det en smaksak.

Den "karamell- och kolatouch" som finns i Fullers skulle jag så klart vilja få mer utav i min egen version, samt att jag skulle vilja bli av med det lilla chokladsmaken, vilket också skulle ge renare och tydligare smaknyanser.

Jag har provat flaskversionen av Fullers flera gånger tidigare, men den är inte i närheten av "cask version" (5.5%) som man ibland får turen att prova på.

img_1874

Ovan: Fullers ESB
Nedan: Stenstadens Extra Special Bitter

img_1875

esb

Utseende
För den här ölen var jag inte petnoga med att få till en viss färg. Resultatet är dock bra. Den framstår något mörkare på grund av en viss disighet. I dagsljus framkommer en bärnstensfärg med brunt inslag.

Doft
En lätt blommig doft från humlen som känns klassisk för East kent goldings. En mycket lätt karamell- och chokladdoft framträder försiktigt. Den blommiga humledoften är dock dominerande, även om den är klart försiktig i jämförelse med amerikanske varianter av pale- och brown ale.

Smak
Grunden från basmalten känns rätt. Balansen mellan malt och humle är något ojämn, med överslag åt humlehållet. Blommigheten från humlen framkommer på ett tydligt sätt. Bitterheten är inte särskilt aggressiv utan framträder efter som. Liksom doftmässigt så framkommer en mycket lätt karamellsmak som jag önskat mer av. Något tydligare är en smak av choklad, men båda dessa är i minimala smakbidrag.

Kropp
I och med att humlen spelar en något för stor roll i denna version så spelar malten andra fiol, vilket i sin tur tunnar ut kroppen något. Svag kolsyra som lämpar sig mycket väl. Kroppen ökar upplevs rundare i och med att temperaturen stiger.

Ändringar för eventuell ombryggning
Min vision var att brygga en ESB som känns något fylligare och med en sötare kexsmak än denna. Jag vill ha en tydlig och något skarpare bitterhet som inte sitter kvar i gommen lika längre. Kommer troligtvis plocka bort chokladmalten till nästa bryggning, samt försiktigt minska basmalten för att öka specialmalten. Eventuellt kanske tillsätta maltodextrin för att öka sötman. Kommer även överlägga att plocka bort den sista humlegivan för att dra ner på blommigheten och i sin tur låta malten spela en större roll. Kan även tänka mig att sänka den totala IBUn till 20-25.

Länk till receptet

Mitt ölintresse började ungefär samtidigt som åldern för att komma in på min lokala Bishops var inne, kanske något tidigare beroende på vem som var dörrvakt för kvällen. Man började försiktigt fråga personalen bakom baren vad de rekommenderade om man inte ville ha en lager, och då innefattade svaret oftast någon engelsk ale, eftersom india pale ale inte var en riktigt etablerad alesort ännu. Tidigt smakade jag på en ESB, troligtvis Fullers, och vill minnas att jag där och då var ute efter något mer. Trots allt fanns det ju öl som var betydligt spexigare och smakade desto mer. Det var nog lite så jag resonerade kring öl, att det ska vara smak av väldigt mycket på en och samma gång.

Efter att ha följt den så kallade hantverksrevolutionen på nära håll har jag nu börjat tappa intresse för det som jag förr i tiden var spännande. Öl behöver inte, men kan ibland, vara 12 % och fatlagrad i massvis med månader tillsammans med diverse nötter och kryddor. Desto oftare väljer jag nu bort det spexiga mot det som absolut inte ska beskrivas som enklare, men vars smakprofil kan anses som renare. Framförallt vill jag efter dessa år som hembryggare kunna bemästra mer traditionella stilar och även ha ett flertal recept som jag känner mig trygg i, och vars resultat man kan tänka sig dricka ett flertal glas utav utan att smaklökarna domnat bort.

I somras besökte jag som vanligt Luleå och där drack jag för första gången på länge en handpumpad Fullers ESB. Det tog nog knappt 10 minuter innan pinten var avslutade och jag begav mig till baren för att beställa ännu en likadan. Som hembryggare väcktes helt naturligt tanken på att vilja åstadkomma något liknande på egen hand. Jag upplevde bitterheten som frisk och fräsch, malten hade inslag av karamell och kroppen som medelfyllig. Allt i en behaglig balans som jag förstod är svår att åstadkomma. Jag har efter detta besökt andra pubar där samma öl inte bjudit på riktigt samma upplevelse, men minnet av just denna pint denna dagen lever sig kvar.


Stenstadens Extra Special Bitter
Bryggmetod: BIAB
Mängd: 11.8L till jäskärl
Beräknat OG: 1.050
Mätt OG: 1.050
FG: 1.014
Beräknat SRM: 12.75
Beräknat IBU: 33
ABV: 4.7
Koktid: 60min
Effektivitet: 72%


Malt
2250gr Crisp Maris Otter (93%)
95gr Briess Caramel 20L (3.9%)
50gr Briess Caramel 120L (2.1%)
25gr Briess Midnight wheat (1.0%)


Vattenprofil
Kalcium: 115
Magnecium: 23.5
Natrium: 10
Klorid: 172
Sulfat: 113


Mäskning
67 grader celcius i 60min

PH - rumstemperatur
5.3 efter justering med mjölksyra


Kok
Totalt koktid: 60min
@60min - 30gr East Kent Goldings 4.3AA 33 IBU
@15min - White Labs jästnäring
@15min - Protafloc
@0min - 15gr East Kent Goldings 4.3AA


Jäst
Wyeast 1968 London ESB - ingen starter. 22 grader celcius.


Brygglogg

4/9-2016
Bryggdag.

14/9-2016
Aktiviteten i jäskärlet har varit avstannat i några dagar nu. Mäter och FG och tappar till 50cl flaskor. Kolsyresätter med MMs carbonations drops.

21/10-2016
Avsmakning
.

26/10-2016
Stenstadens ESB vs. Fullers ESB