Phare XXII bryggdes 26/1 och flaskades 19/2. Inlägg om recept och bryggdag finns här.

Husets Saison har ni som dyker in här på bloggen fått läsa er trötta kring, och inte verkar det finnas något stundande slut heller. Jag får vara helt ärlig och erkänna att jag dribblat bort mig själv mer än en gång kring detta öl, både i hur jag vill att det ska smaka och vad det finns för vägar dit. Dock lär man sig alltid något nytt. Kommande bryggning har jag dock försökt staka ut en ny och tydligare väg framåt.

När det gäller denna version av Phare är det ett öl som spretat både hit och dit under de olika gånger jag prövat det. Satsen delades upp på två jäskärl där jag lät ena halvan jäsa med endast WLP565 och den andra halvan med en blandning av WLP565 och Mangrove Jacks M29 (som tillsattes efter ca. 48h aktiv jäsning). Tanken var att M29 skulle hjälpa till med utjäsningen ifall WLP565 skulle strula. Båda halvorna landade dock på identiskt FG och jag kunde efter flera provsmakningar inte känna någon skillnad på de två ölen. Tanken på att blanda jästsorter är något som White Labs själva rekommenderar för just WLP565, sanningen är dock att det oftast blir en av jästerna som dominerar och inte ens ger den andra jästen möjlighet att komma igång. När jag skriver att ölet har spretat åt olika håll innebär det att jag upplevt det ganska olika under olika prövningarna, oavsett vilken ”halva” det är jag prövat. Det enda konsekventa är att jag tycker de öl jag satte på större flaskor alltid varit jämnare i kvalitét och att det med tiden blivit bättre. Bäst smakar det nu, tre månader efter flaskning.

Vid upphällning visar ölet på tjock och fin skumkrona. Den doftar krydda och frukt i en medelhög nivå. Anar även en maltighet i lätt nötig karaktär, samt lite torkad frukt.

Väl i i munnen ligger den rätt i både kolsyra och upplevd torrhet. Även beskan ligger på en bra nivå. Smaken drar åt det kryddiga fenolhållet mer än fruktiga estrar. Detta blir lite ensidigt i längden och detta tycker jag för ofta är skillnaden mellan min, samt andra ”mindre lyckade” kommersiella säsonger, och praktexemplaren från Dupont eller Blaugies. Precis som vid doften finns det smakmässigt en maltighet med inslag av torkad frukt. Den torkade frukten känns inte riktigt rätt för stilen och jag härleder den till Aromaticmalten som inte kommer få vara med i framtiden. Sammantaget är ölet lite för rivigt och tufft i sin karaktär. Påminner rent munkänslemässigt om Orval.

Även om jag inte blev särskilt nöjd med ölet smakar det inte på något sätt dåligt. Det är en tydlig Saison i lite för tuff och rivig kostym som flörtar med en belgisk pale ale. Rubriken för inlägget där jag presenterade bryggningen var ”Förbättra och förfina”, men det kändes varken som en förbättring, förfining eller ett steg framåt. Mest av allt resulterade det i en del uteslutande för framtida bryggningar, vilket ju kan vara något positivt. Vi får se det så.