Gå till innehåll

 

Utseende

Ovanligt att se en så pass klar (blank) veteöl, trots att jag vid upphällningen är mån om att få med bottensatsen. Gyllengul färg. Mot ljuset så kommer jag att tänka på halm.

Arom

En svag doft av skumbana som dock avtar kraftigt efter att skummet lagt sig. Tycker mig kunna identifiera en svag nyans av päron.

Smak

Smakmässigt skulle jag säga att denna ölen ligger någonstans mellan en veteöl och en ljus ale. Lätt smak av skumbanan och kryddnejlika, men inte alls i den behållning jag är både van vid och önskar. Detta leder även till att den tappar lite av den krämighet jag förknippar med veteöl. 

Den avslutad med en lätt beska som ligger kvar i munnen på ett halvtråkig sätt. Inte överhumlad, men det finns inte något annat som balanserar upp.

Övrigt

Egentligen kan man ställa sig frågan varför man skulle vilja brygga en blank veteöl? Ville jag egentligen det? Nej, men maltmagnus hade inte den vetesort jag önskade inne. Jag identifierar främst två faktorer till att jag inte blev särskilt nöjd med detta öl. För det första kan det ha att göra med just vetesorten (Castle wheat blanc) som jag använde och att denna ger en tunnare maltsmak än vad jag önskar. För det andra så jäste denna i lägre temperatur än vad jag tidigare gjort, något som Brewing classic styles förespråkar. Faktum är att denna öl jäste väldigt nära det gradantal som författarna hävdar ger bästa resultat. Detta kan vara en smaksak men jag vill ha betydligt mer skumbanankaraktär än detta, vilket jag torde få från en högre jästemperatur. Wyeast rekommenderar även att man underpitchar för en tydligare skumbanankaraktär, vilket jag inte gjorde denna gång. Dock har jag nått bättre resultat på den fronten tidigare med ungefär samma pitchmängd.

 

Samma öl sex veckor efter buteljering. Betydlig blankare än bilden ovan som är tagen tre veckor efter buteljering.

För ca 14 månader sedan sprang jag på ett paket Wyeast Belgian lambic på en bryggeriaffär här i Stockholm. Strax innan detta hade jag ögnat igenom Jeff Sparrows Wild Brews och känt mig sugen att brygga en ren pseudolambik som jag senare skulle kunna göra något spännande med, antingen spara ena delen till en gueuze eller blanda med frukt. Mina anteckningar från denna bryggning är något diffusa så det blir kanske inte så användbart för så många andra. Lambik ska dock vara baserat på pilsner- och vetemalt. För att få kallas lambik ska den också vara spontanjäst, därför väljer jag att benämna brygden som en pseudolambik. Nu när drygt ett år har gått så har min teoretiska kunskap om hur man brygger suröl blivit något bättre. Det flesta hembryggare verkar rekommendera ett ganska vanlig mäskningmetod, neutral ale-jäst tillsammans med bakteriekultur efter önskan och bottensatser av kommersiella suröl.

Efter att han provsmakat båda satserna tyckte jag nu det var dags att skrida till verket. Båda satserna tyckte jag hade en likvärdig syra, men den ena var något friskare. Denna sats kommer bli en ren "lambik" som jag buteljerar som den är, medan den andra blandas med mango.

Valet av frukt utgick från utbudet på mitt närmaste Ica. Jag ville ha en ljusare frukt av smakmässiga skäl och då fanns det inte mycket att välja på i frysdisken. Frusen frukt har både fördelar och nackdelar. Eftersom dessa var skurna i kuber så var de lätta att få ner i jäskärlet och inte särskilt svåra att hantera efter upptining. Nackdelen med mango är att den kommer suga åt sig ganska mycket av ölen då den innehåller en stor mängd fruktkött. Jag tillsatte 160 gr frukt/L öl. Enligt Milk the funks wiki bör frukten ligga i ölen under 6-8 veckor. Så länge den håller sig på botten ser jag ingen fara med att den kan ligga för länge. Om den dock lägger i uppe vid ytan anar jag en risk för att det kan bildas bakterier. Här förespråkar vissa att man kan spola kärlet med kolsyra för att undvika fruktens kontakt med luft.

 

Väntar med spänning att få smaka av dessa båda. Införskaffade gueuzeflaskor,  champagnekork (plast) och agraff för att flaskorna skulle klara av eventuellt tryck. Mina två orosmoment är dels kolsyresättningen vid buteljeringen, men där kommer jag använda mig av Safbrew F-2 eftersom det fungerade så bra med min Dalacider. När jag tillsatte frukten steg såklart nivån i kärlet, vilket gjorde att ölen fick kontakt med delar av kärlet som den inte haft tidigare. En del torkad jästfällning och eventuella bakterier har då fått kontakt med ölet, något som jag befarar kan ställa till det. Den som lever får se.

 

Stil: Pseudolambik
Bryggmetod: BIAB
OG: 1.062
FG: Ej mätt
Beräknat IBU: 6
ABV: 7-7,5%
Koktid: 90 min

Vattenbehandling
Kalciumklorid och magnesiumsulfat - Ej sparad beräkning

Malt
54% Pilsnermalt - blandade sorter
46% Vetemalt - blandade sorter

Mäskning
69 grader celcius i 70min

Humleschema
@90 min - Saaz 6 IBU
@15min - White Labs jästnäring
@15min - Protafloc

Jäst
Wyeast 3278 Belgian lambic

Brygglog
2016-03-01
Bryggdag. Två satser som fick dela på jästen i två skilda kärl.
2017-04-23 Provsmakning. Tillsätter mango till ena kärlet.
2017-05-13 Buteljering av båda versionerna. Av yttre omständigheter blev det alltså "bara" tre veckor mangon fick ligga i.

 

2

 Utseende

Kanske inte det vackraste jag skapat. Denna kallkraschades ej då jag ville kunna servera den innan helgen. Jästen bidrar lite extra till disigheten, men jag kommer nog gradvis sluta flytta ölen mellan primärt och sekundärt jäskärl, främst för att jag inte tycker det är särskilt kul. Detta bidrar nog också till att denna är lite extra disig. Dock passar det namnet med lite "josighet".

Doft

Otroligt tydlig doft av tropiska frukter, stenfrukt och citrus. Mer än vad jag tidigare upplevt i någon öl. Lätt doft av gräs dyker upp ibland vid olika prövningar.

Smak

Citrustonerna är något mer framträdande i smaken än vid doften. Detta kan dock vara en av de öl där doften går mest hand i hand med smaken.  Påminner tydligt om en fruktpunsch som drar åt citrushållet. Jag kommer även att tänka på sådana engelska fruktkarameller i plåtburk som badade i florsocker(?). Beskan är rund och kommer smygandes efter att fruktsmakerna lagt sig. Avslutningsvis framträder en svag maltsmak.

Kropp

Upplever denna klart mycket fylligare och mindre krispig än andra pale ales jag bryggt. Detta beror troligtvis på jäststammen och att jag halverade klorid:sulfat-ration. Jag tillsatte även lite carapils denna gång som kan bidra.

Övrigt

Sammanfattningsvis är detta min mest lyckade fruktiga ale. Kombinationen av conanjästen, som enligt tillverkaren ska bidra med stenfrukt, och citra fungerar otroligt bra ihop. Utseendemässigt skulle den tjäna på en kallkraschning. En av aspekterna som jag verkligen uppskattar är att den har en rundare beska, något som jag tror jästen bär ett visst ansvar för i kombination av de senare humlegivorna. Jag inser allt eftersom att jag verkligen föredrar dessa inte fullt så bittra pale ales.

Ändringar för eventuell ombryggning

Jag skulle inte ändra något med denna ale. Kan tänka mig att fler skulle uppskatta den med påtagligare beska, men det är inte det jag är ute efter, det känns som en annan öl att brygga.

Att WLP001, US-05 och 1056 är tre versioner av samma jäststam som alltid levererar efter förväntan, det är nog de flesta överens om. Ibland vill man dock prova en annan jäststam som ger ens beprövade ales en annan karaktär. Lite extra roligt blir det när något nytt finns att tillgå och experimentera med.

Inför denna bryggning var min tanke att jobba vidare på det fruktiga pale ale-konceptet, fast med en annan jäst. Jag har tidigare provat Yeast bays Vermont ale i en New England-ipa. Dock med en maltnota som gav ett för sött resultat. Nu var det dock dags att prova samma jäststam i en pale ale. Dock hade varken Humlegården eller Maltmagnus Vermont ale på lager, så jag valde därför att prova på Imperial yeasts A04 - Barbarian, som ska vara samma jäststam som i just Vermont ale, den jäststam som The Alchemist använder till sin Heady Topper.

Jag ville även ge min humlekorg ett nytt försök, så det blir ännu en torrhumling på fat, fast denna gång med kottar och inte samtidigt som som kolsyresättning. När det gäller humlen så återgår jag till citra, som än så länge är min favorit. Det blir pellets under bryggningen och under torrumlingen i jäskärl, och kottar i fatet innan trycksättning, dock med ett lager av co2 ovanpå ytan.

Även om jag blev väldigt nöjd med min C&C, som även denna gång ligger till grund för denna brygd, så kommer jag dra ner på klorid/sulfat-ration till 1:2 istället för 1:3, för att se om det påverkar munkänslan något. Detta tillsammans med att jag sänker IBU till 30 hoppas jag kommer påverka ölet marginellt åt det hållet jag önskar.

Stil: Amerikansk pale ale
Bryggmetod: BIAB
Beräknat SRM: 15
OG: 1.054
FG: 1.015
Beräknat IBU: 31
ABV: 5.1

Startmängd vatten:
17l
Koktid: 60 min
Effektivitet: 72%

Vattenbehandling
3gr kalciumsulfat
2 gr magnesiumsulfat
3gr kalciumklorid

Vattenprofil
Kalcium: 114
Magnecium: 15
Natrium: 10
Klorid: 98
Sulfat: 181
RA:-45

Malt
74% Briess pale ale
9% Viking munich malt
9% Briess Caramel 40L
8% Briess Carapils

Mäskning
67 grader celcius i 60min

Mäsk-PH
5.3 efter 4ml mjölksyra

Humleschema
@60 min - Columbus (pellets) - 14 IBU
@15 min - White Labs jästnäring
@15 min - Protafloc
@10 min - Citra (pellets) - 17 IBU
@0 min - Citra (pellets) - dubbel mängd av 10 minutersgivan

Torrhumling i jäskärl - Citra (pellets i humlekorg) - 5.5gr/L i 4 dagar
Torrhumling i fat - Citra (kottar i humlekorg) - 10 gr/L i 3 dagar

Jäst
Imperial yeasts A04 Barbarian

Brygglogg
2017-03-12
Bryggdag
2017-03-13 Aktivitet i jäslocket efter 10h.
2017-03-15 Torrhumlar i jäskärlet. Flyttar även jäskärl till 22 grader då SG avstannat på 1.020, något denna jäststam gjort för mig förut.
2017-03-19 SG kommer ej lägre än 1.015. Flyttar till CO2-sköljt fat och torrhumlar med kottar i korgen. Trycksätter ej denna gång, enbart ett lager CO2 mellan yta och lock.
2017-03-22 Lyfter försiktigt ur humlekorgen och trycksätter till 20 psi.
2017-03-25 Öl kolsyresatt och färdig.
2017-03-29 Avsmakning och utvärdering

Ibland är det rätt bra att misslyckas när man provar något nytt. Denna öl gjorde jag i två olika versioner, en som torrhumlades i primären och sedan buteljerades och en som fick en extra torrhumling i fatet under kolsyresättning. Båda versionerna blev betydligt grumligare än vad mina pale ales brukar bli, men den versionen som torrhumlades i fatet kommer inte jag inte göra någon utvärdering på. Att torrhumla fatet med pellets i min nya humlekorg var inte någon bra idé. Jag är ännu inte plockat ur korgen, vilket inte heller var tanken att jag skulle göra, men ölen är efter flertalet glas extremt grumlig och har en kraftig gräskaraktär. För att lyckas bättre med den ölen kommer jag vid nästa tillfälle torrhumla med kottar i korgen, samt inte trycksätta fatet samtidigt. Hur Michael Tonsmeire, som gav mig idéen, gjorde behöver jag undersöka ännu ett varv.

Men, tur att jag då fick några flaskor över av den version av ölen som buteljerades och inte fick sig någon extra torrhumling. Det blev då denna som jag provsmakar och utvörderar.

 

Utseende
En pale ale som under lampa har en lätt rödaktig ton. Den är betydligt grumligare än vad jag förväntade mig. Detta kan bero på att den delen av ölen som inte åkte i faten utan på flaska var de första litrarna, vilket gör att den förmodligen fått lite bottensats med sig eftersom jag har tappkran på mina jäskärl. Nåväl.

Doft
Inledningsvis har ölen en väldigt tydlig doft av passionfrukt! Betydligt mer än vad jag kunnat ana. Trots att denna "bara" fått en torrhumling som var ganska försiktig (3,6g/L). Detta var en positiv överraskning. Blir genast nyfiken på vad en extra torrhumling hade kunnat bidra med? Eftersom att ölens temperatur stiger avtar doften av passionsfrukt och en lättsam ananaston tar över. Fruktsallad blir ordet som bäst överensstämmer allt eftersom. Tycker mig även kunna känna doften av banan. Alla dessa toner är dock relativt subtila.

Smak
Smaken når dessvärre inte upp till de förväntningar som doften skapade. Under denna bryggning använde jag mig av en hopstand-giva vid 76 grader i 30 minuter. En giva som det inte går att få ut en exakt IBU-mätning av men som jag använt mig av flera andra gånger. Beskan tar över lite för mycket. Hade detta varit en ipa med en alkoholhalt runt 6-7% hade nivån av bitterhet kanske varit lagom. Men för en pale ale tar den över för mycket vilket resulterar i att man inte går något smakbidrag av malten.

Den har en ganska påtaglig gräsighet, även om den inte kommer i närheten av fatversionen. En gräsighet som jag tror vissa kan uppskatta men som jag aldrig varit särskilt mycket för. Även i denna aspekt tror jag det är hopstand-givan som ställt till det något. Förutom den gräsiga, ganska klassiska, humlesmaken finns det fruktiga antydningar i bakgrunden. Kanske skulle vissa definiera denna öl som fruktig, men jag har siktat betydligt högre än så.

Kropp

Känns förvisso inte tunn eller blaskig på något sätt. Allt eftersom temperaturen stiger infinner sig en viss maltighet, men den är som nämnt för obalancerad i förhållande till beskan så det är svårt att urskilja några smaker. Den beskrivs enklast som en "viss fyllighet".

Ändringar för eventuell ombryggning
Denna bryggning har jag lärt mig flera saker av, även om det resulterat i att jag troligtvis kommer att hälla ut 8L av det som finns på fat:
1. Hopstands, är svåra att jobba med. Jag kommer troligtvis inte använda mig av detta någon fler gång då bitterheten blev för påtaglig. Anledningen till att jag inte övergett dess tidigare är att jag endast använt dem vid alkoholstarkare öl, vilket gör att den kraftiga beskan balancerat sig bättre med alkoholstyrkan. Nu när ölen är under 5 % så märker man dock en påtaglig skillnad.
2. Torrhumla inte med pellets i fatet under kolsyresättningen. Jag vet inte om jag vågar torrhumla under kolsyresättningen, ens med kottar. Jag har dock en ny pale ale-bryggning inplanerad där jag tänker använda mig av humlekorgen i fatet tillsammans med kottar, frågan är hur jag kommer att göra med trycksättningen?

Sammanfattningsvis
Galaxy ett fantastiskt val för torrhumling. Ska blir intressant att prova denna humlesort i större torrhumlingsdoser i kombination med annan humle, men även på egen hand.

För de som använder sig av de carbonation drops som man köper från maltmagnus så har jag nu efter flertalet försök kommit fram till att tre tabletter per 50 cl ger bäst resultat och två tabletter vid 33 cl flaskor. De gamla, mer karamelliknande tabletterna var dock mer "effektiva" i sin kolsyresättning. Där räckte det med två tabletter till en 50 cl flaska.