Dags för utvärdering av den ena halvan av premiärbryggningen på nya bryggsystemet. Ölen bryggdes den 6/4-19 och blev en saison på 6.8% med ett FG på 1.002. Mer info om bryggdagen i detta inlägg.
Sedvanlig mineral-jordig doft. Torkad frukt och en hel del jäst. Som saison 9/10 av mina saison brukar dofta. Har jag skrivit det förr?
Hög i kolsyran utan att bli för spritsig. Känslan kring smakerna och munkänslan är att den trots allt är ganska len. Beskan kommer smygande och tar medelmåttig plats först på slutet. Önskar mig en lite friskare kick från beskan tidigare i smakupplevelsen som följer hela vägen. Här funderar jag på att börja kombinera en neutral högalfahumle i bittergivan tillsammans med min sedvanliga giva av EKG.
Bör kanske nämna att jordigheten och peppeigheten som vanligt finns där i mindre partier. Kanske lätt, lätt spritig smak. Smakerna i övrigt känns välbalanserade utan att riktigt ta någon större plats. Saison betraktat är den mer åt det naturella och lite renare hållet. Ganska många av de kommersiella saisonerna från svenska bryggerier som jag provat tycker jag går åt detta håll. Man känner tveklöst att det är en saison men jag vill ha lite mer karaktär i samklang med en torrare munkänsla. Det positiva med ölen är att smakerna från jästen känns just välbalanserade, även om de inte framhävs riktigt så som jag önskar. Många gånger skapar saisonjäst mer av en smak än en annan och då blir det lite tjatigt. Den här ölen, med jästen som bärande smakgivare, känns därmed välkomponerad. Humlens karaktär försvinner något även om man känner att den är välhumlad i och med beskan som träder fram på slutet.
En av utmaningarna med saison är att få den mer traditionella humlen att ta plats med både beska och smak, i samspel med balanserade och väldigt komplexa smaker från jästen. I denna öl känns alla dessa komponenter något för nerskruvade, vilket jag tycker är karaktäristiskt för de jäster som betecknas som franska. Med det sagt gillar jag vad just denna jäst kan åstadkomma. Tror dock den skulle kunna vara intressant tillsammans med modernare humle.
Sammanfattningsvis är jag nöjd med ölen. Helt utan bismaker och lämpligtvis en något mer somrig saison. Ska bli väldigt intressant att se vad den andra jästkombinationem från samma bryggning har åstadkommit
Denna ölen var andra bryggningen på Grainfather vilket resulterade i ett betydligt sämre utbyte än vad jag tog med mig från den första bryggningen. I efterhand är det inget märkligt med det och som jag skrivit om tidigare är det för mig som hembryggare inte viktigt att få ut så hög effektivitet som möjligt när jag brygger. Jag har lämnat manuell satslösning bakom mig av en anledning och det är nu dags att börja anpassa sig efter det. För mig är det betydligt viktigare att ha en så smärtfri bryggdag som möjligt och innebär det en viss förlust av effektivitet, som man kan kompensera upp med lite mer malt, är jag beredd att göra den uppoffringen.
När man brygger med bryggverk eller system med automatiserad cirkulation så kommer effektiviteten till stor del påverkas av själva flödet under mäskningen. Önskvärt är att vörten som cirkuleras från botten av bryggverket, eller mäskkärlet, får ett jämt flöde genom maltbädden och inte t.ex. lägger sig på en sida eller tar en och samma väg genom maltbädden. Då lämnar man en del socker bakom sig vilket påverkar effektiviteten negativt. Det man kan göra för att undvika detta är att röra om i malten några gånger under mäskningen. Men det är just detta som jag är villig att kompromissa med i dagsläget. Jag kommer fortsätta att mäska in och lägga 5 minuter på att röra om i maltbädden, kontrollera så att flödet genom maltbädden känns någorlunda jämt och sedan låta det cirkulera av sig själv utan vidare inverkan. Det jag vill poängtera är dock vikten av att man har samma rutiner vid varje bryggning så att inte effektiviteten svajar. Här kanske många rynkar på näsan och tycker att det minsann inte spelar så stor roll, men det gör det för mig. Jag vill ha så stor kontroll som möjligt på hur stark ölen ska bli eftersom procentsatsen också påverkar hur mycket humle som ska tillsättas. En enkel väg runt detta är att skaffa sig en refraktometer och ta ett sockervärde på vörten efter mäskningen så att man kan justera därefter. Dock har jag inga planer på att skaffa mig en sådan. Med en förutsägbar effektivitet blir det lättare att planera sina bryggningar och med tanke på alla de timmar man lägger ner på planering och bryggning, och de pengar det kostar blir det bra mycket roligare och lustfyllt ifall jag känner att jag har någorlunda kontroll på slutresultatet. Nåväl, rutiner, rutiner, rutiner... Men dessa behöver alltså inte innebära mer arbete utan i mitt fall handlar det om mindre arbete men med mer precis repeterbarhet.
Ölen i sig var tänkt att bli en pale ale, en ölstil som jag föredrar över IPA. Nu när ölen är färdig skulle jag i sann Omnipollo-anda kunna kalla den för en New England Session Pale Ale. Eller vänta nu. Det är laktos i den... New England Session Milkshake Pale Ale. Bara den beskrivningen skulle få varannan Södermalsmbo att plocka fram plånboken. Nytt för denna öl var att all humle på den varma sidan tillsattes efter koket i Whirlpool/hop stand, något som jag kommer fortsätta göra. Det blev även premiärjäsning på fermentausaurusen där andra halvan av torrhumlingen skedde under tryck samt att ölen fick en förhoppningsvis syrefri flytt med hjälp av tryckkitet från toppen av jäskärlet till ett någorlunda syrefritt fat.
Utseende Som båda bilderna antyder så ser ölen ut som en modern hipster-IPA. Grumlig, men utan några trista kringflytande partiklar. Minimalt med skumtäcke som har sin förklaring i att den är kolsyresatt till endast 0.6 bar för att ge ett mjukare intryck.
Doft Känner mig som en gammal grammofonskiva när jag skriver det, men det är i vanlig ordning med dessa humlesorter tropisk frukt med ananas som den mest utstickande frukten. Tack Vic Secret för det. En lätt och mjuk jästdoft följer inledningsvis med, vilket kan vara lite trevligt och ge en känsla av att det är något färskt man har i glaset.
Smak och munkänsla Munkänslan påminner om att hälla ett glas juice i munnen. Otroligt mjuk och rund för sina ynka 4.2%. Beskan ligger på en nästan perfekt nivå med tanke på alkoholprocenten och är mjuk och försiktig, precis som jag vill ha det. De dominerande smakerna är ananas, citrus och apelsin och det är givetvis humle rakt igenom. Här har jag träffat rätt med både mängd humle i Whirlpool, val av jäst, kolsyrenivå och maltnota. Önskvärt är att skruva upp alkoholprocenten något till 5.5%, men utan att förändra särskilt mycket. Beskan ligger precis rätt på 4.2% och självklart skulle kan kunna öka på den något till en starkare öl, men inte nödvändigtvis. Mängden torrhumle skrev jag också om i bryggdagsinlägget och även där måste jag påstå att jag hittat en sweetspot på 7gr/L. Ytterligare en komponent att lyfta fram var val av humle. Bashumlen för denna öl har tidigare varit Citra och Vic Secret, men efter att ha adderat en liten mängd Mosaic som "förhöjningshumle" har det resulterat i att den dels smakar ännu mer tropisk frukt där smaker ligger kvar längre i munnen, men också med ett annat djup.
Med denna öl som bas kan jag nu bygga vidare mina humliga pale ales eftersom jag är helnöjd med val av jäst (Imperial Yeast Juice) samt maltnotan. Jag ser ingen som helst anledning till att ändra något förutom att skruva upp procenten något, vilket kommer lösa sig av sig själv när jag får några fler bryggningar med Grainfathern under bältet. Tycker även det är värt skriva några rader om just maltnotan och att den blir viktigare i och med att akoholprocenten blir lägre. Ölen behöver betydligt mer än en basmalt för att munkänslan ska möta upp beskan, humlesmakerna och en lägre %. Ska man brygga sig en dubbel IPA på 8% ser jag det nog mer som en fördel att använda så mycket basmalt som möjligt eftersom det då, för mig, blir viktigt med en någorlunda lätt och torr finish. Ska ölen ner åt 5% vill jag istället ha lite munkänsla för att det inte ska kännas för vattnigt och då gör carapils, munich, havre och i detta fall lite laktospulver stor skillnad på slutprodukten. Detta är utan tvekan bland de tre bästa ölen jag har bryggt och varje gång jag dricker den blir jag inspirerad att brygga en ny öl på samma maltnota, men med helt nya humlekombinationer, eftersom jag helt uppriktigt känner att maltnotan, jästen och humlemängder ligger precis där jag vill.
Efter att ha varit någorlunda flitig med uppdateringar på bloggen i några månader kommer det nu dröja lite till nästa inlägg då det sker en del saker på husfronten samt en kort visit till Spanien står för dörren.
Ja det kan man ju fråga sig. I och med att jag skaffade mig en Fermentasaurus med trycksats var det en ganska billig uppgradering att också skaffa mig en övertrycksventil. Är detta en pryl man måste ha? Nej, absolut inte. Kommer ölen bli märkbart bättre? Nej, kanske inte. Det som övertrycksventilen, eller spunding valve, gör är att den öppnar upp en del möjligheter som breddar hembryggarens arsenal. En trevlig lite pryl med andra ord.
Jäsa under tryck Detta var den huvudsakliga anledningen till att jag skaffade mig övertrycksventilen. Eftersom Fermentasaurus tål ett kolsyretryck upp till 35PSI innebär det att man kan göra en hel del roliga saker med jäskärlet. Skaffar man som jag kolsyrekitet är allt man behöver för att fästa en övertrycksventil till toppen av jäskärlet en vanlig kulkoppling för gas, sedan är man redo att rocka loss. Övertrycksventilen fungerar så enkelt att man kopplar på den på jäskärlet och låter trycket byggas upp, antingen naturligt eller med hjälp av kolsyra. Sedan justerar man mätaren till önskat tryck och därefter släpper ventilen ut kolsyra när trycket i jäskärlet överstiger det man skruvat in den till.
Att jäsa under tryck kan, beroende på vilken öl man vill brygga, ha sina fördelar. Här spelar flera faktorer in som påverkar slutresultatet men val av jäst bör vara avgörande. Med hjälp av ett trycksatt jäskärl och en högre temperatur kan man producera en lager på betydligt mycket kortare tid än vanligt. White Labs har en specialjäst just för detta. Sedan har både Stigbergets och O/O flera gånger skvallrat om att de jäser sista tredjedelen under tryck, troligtvis för att minska oönskad esterproduktion samt utnyttja möjligheten att kolsyra ölet med hjälp av själva jäsningsprocessen. Detta ska enligt utsago ge en mjukare och behagligare kolsyra, vilket är något jag är lite sugen att prova på i både välhumlad öl som IPA och Pale Ale men också i tyska stilar.
Skaffar man sig en övertrycksventil kan man också jäsa sin öl på ett vanligt fat, så något spexigt jäskärl är absolut inget måste.
Syrefri flytt av öl I jakten på humlepotent öl som inte oxiderar och tappar utseende och smak har det under de senaste åren på många håll i hembryggarvärlden blivit något av en norm att flytta sin öl med så lite påverkan av syre som möjligt, när ölen ska till fat. Det generella förfarandet är att man kopplar på en slang från sitt jäskärl till "öl ut" på sitt fat, som man rengjort och sedan tryckt ut desinfektionsmedel från med hjälp av kolsyra, och sedan låter höjdskillnaden mellan jäskärlet och fatet låta flytta ölen. Jag har använt mig av metoden i något år och ser ingen som helst anledning att sluta. Med hjälp av en övertrycksventil kan man dock göra denna överföring med ännu mindre påverkan av syre. Varning för viss "over doing", men har man dock en övertrycksventil blir följande inget merarbete.
Att flytta ölen med hjälp av tyngdlagen kan skapa ett ganska snabbt flöde på ölet beroende på hur mycket kolsyra du släpper ur det trycksatta fatet. Ni som provat detta har säkert märkt att det rinner på ganska bra till en början, men medan kolsyran i fatet trycks uppåt och ölen fylls på nedifrån via "öl ut"-röret, så stannar det till slut nästan upp helt eftersom trycket i fatet ökar. Ett snabbt flöde beror då på att trycket från jäskärlet är större än det i fatet. Är tryckskillnaden stor kommer ölet åka ner i fatet med högre fart och då bildas ofrånkomligen skum, som i sin tur bidrar med en viss oxidation.
Med hjälp av en övertrycksventil kan man ställa in önskat tryck på fatet för att på så sätt bibehålla ett något lägre tryck på fatet än på det från jäskärlet. Detta kräver då att man kan trycksätta sitt jäskärl. Kan man det så kopplar man på sin kolsyra på jäskärlet, ställer in minsta möjliga tryck som krävs för att ölet ska börja förflytta sig ut genom kärlet ner i fatet och sedan justerar man övertrycksventilen på fatet till snäppet lägre tryck än det man har på jäskärlet. Detta låter krångligare än vad det är. Att koppla på sin kolsyra på jäskärlet och sedan övertrycksventilen på fatet tar inte mer än några sekunder. Dock skulle jag aldrig motivera ett köp av nytt jäskärl med trycksats och övertrycksventil för enbart detta syfte. Men har du redan ett jäskärl med den möjligheten blir detta desto smidigare. För mig blir det en självklarhet eftersom själva utformningen på Fermentasaurus gör att man inte gärna lyfter upp 23 liter vört till en diskbänk eller arbetsbänk. Det är tungt och rätt vingligt med tanken på ställningens enkla utförande och handtag. Även uttaget på botten gör flytt av öl underifrån svårt då det sitter så pass nära marken att man tvingas lyfta upp det till en diskbänknivå för att kunna utnyttja tyngdlagen för flytt av öl till fat. Så, med en övertrycksventil slipper man alltså en del tungt lyftande med allt vad det innebär.
Naturlig kolsyresättning av öl Att ölen kolsyresätts när man kopplar på en övertrycksventil är ju något som kommer på köpet, vilket gör att man kan slippa att trycka in ny kolsyra i ölen efter färdig jäsning, eller vänta lika länge på att ölen ska bli kolsyresatt. Man tar med andra ord vara på den kolsyra som försöker ta sig ut och tvingar in den i ölen igen. Ovan nämnde jag att kolsyresättning på detta sätt sägs ge en något mjukare kolsyra i ölet.
Nackdelar med att "spunda"? Finns det några nackdelar med att jäsa under tryck? Eventuellt. Utan att ha utfört några egna tester eller skannat av några vetenskapliga rön vågar jag inte riktigt sticka ut hakan och säga si eller så. På spridda håll i hembryggarvärlden och på mer "seriösa" hembryggarsidor har det rapporterats om avstannade jäsningar, medan andra inte verkar ha stött på några problem alls. Min tanke är att det kan hänga på jästen då det känns troligt att viss jäst är mer känslig för tryck än andra. Detta lösa påstående baserar jag på att jästföretag säljer speciell jäst som ska fungera bra under tryck, och att annan belgisk jäst å andra sidan ska vara särskilt känslig ett i sammanhanget ganska litet tryck. Detta kan man diskutera. Å andra sidan kommer jag att tänka på alla kommersiella bryggerier med större jästankar. Vilket tryck ligger det inte i botten av dessa jäskärl, under alla de 1000-litrarna? Som vanligt är man kluven.
Som skrivet; en trevlig liten manick som gör prylgalna hembryggare glada, för en billig peng.
Denna bryggning är en vidareutveckling av ölen som jag kallat för Moody, som är tänkt att bli min "hus-pale ale". Jag började med denna dryck för ungefär ett år sedan i och med att jag provade humlesorten Vic Secret för första gången. Efter den första bryggningen med den humlen fick jag blodad tand och ville fortsätta att använda humlesorten i en humlestinn öl.
Vic Secret har de gånger jag prövat den gett en helt otrolig arom av ananas och passionsfrukt, men kanske inte lika mycket smakbidrag. Det är inte en humlesort som klarar av att bära upp en öl helt på egen hand utan den behöver samspela med andra sorter. Vid senaste bryggningen med VS prövade jag denna i kombination med CRYO-Citra, vilket jag tycket fungerade helt okej, men lämnade mer att önska gällande smakbidrag i förhållande till pris. Man får räkna med drygt dubbla kostnaden på ett paket CRYO-humle i jämförelse med vanliga pellets. Därför blev det klassiska pellets för denna bryggning.
För inte så länge sedan skrev jag ett inlägg om så kallade "lifter-hops", eller förhöjningshumle som kort och gott går ut på att vissa humlesorter kan användas i syfte att förstärka vissa smaker hos andra. Mosaic är en humlesort som besitter de egenskaper (oljor och annat) som gör den lämplig som förhöjningshumle till andra sorter som bidrar med mycket tropisk frukt. Jag kommer därför i denna bryggning använda Vic Secret och Citra i kombination med Mosaic i förhoppning att höja de tropiska fruktinslagen samt att få en i överlag mer komplex humleprofil.
När det gäller maltnotan kommer jag bygga vidare på tidigare recept där jag använt mig av Maris Otter Extra Pale som basmalt i kombination med större mängder munchermalt, havre och Carapils. I och med att jag gått över till bryggverk, ny bryggmetod och nya vattenmängder blir det en del bollande med att pricka in PH-värdet och jag hade under den första bryggningen lite bekymmer med mängden mjölksyra som jag var tvungen att tillsätta. Måhända att detta bekymmer är högst imaginärt men jag har mycket svårt att komma ifrån motviljan att tillsätta stora mängder mjölksyra. Jag kommer denna gång pröva på syramalt eftersom det inte påverkar vattenprofilen lika kraftfullt som mjölksyra. Vid de flesta tidigare test av syramalt har den varit någorlunda pålitlig, men jag kommer troligtvis behöva vara redo med lite mjölksyra iallafall. Mest nyfiken är jag på hur effektiv syramalten kommer vara under den kontinuerliga lakningen. Kommer flödet förhindra vattnets möjlighet att plocka upp PH-sänkningen som syramalten ska bidra till? Jag har planerat att behandla lakvattnet med 1.5ml mjölksyra för att få ner det i rätt ph-värde. Får se om uträkningarna stämmer eller om det kommer krävas mer.
För att få en lite fylligare munkänsla på ölet och en lika liten restsötma kommer jag även addera laktospulsver till koket, något som jag generellt tycker har missbrukats i diverse milkshake-ipor och gjort dessa öl till odrickbara. Anledningen till att jag trots bättre vetande tillämpar en väldigt liten del laktospulver är att det visat sig att en viss IPA från Amundsen som jag är svag för innehåller just laktospulver. Det skadar inte att prova.
Stil: Amerikansk Pale Ale Bryggmetod: Grainfather flödeslakning Beräknat EBC/SRM: 9.7/4.9 Beräknat IBU: 49 (enligt Grainfathers bryggprogram) Beräknat OG: 1.057 OG: 1.047 FG: 1.015 ABV: 4.2% Koktid: 60min Effektivitet: 67% Mängd till jäskärl: 23L
Total mängd vatten : 32.44L Mäskvatten: 18.48 L Lakvatten: 13.96L
Maltnota (%)(Färg i lovibond) 46% Maris Otter Extra Pale (Crisp) 2L 20% Munich 1 (Weyermann) 8-10L 15% Flaked Torrified Oats 2L 10% Carapils (Weyermann) 2L 5% Syramalt (Weyermann) 1.7-3L 5% Laktospulver
Humleschema @30 min whirlpool/hop stand (direkt efter kok) Totalt 5gr humle/L vört till jäskärl. 50% Citra, 30% Vic Secret och 20% Mosaic. @Torrhumling i 4 dagar Totalt 7gr/L 50% Citra, 30% Vic Secret och 20% Mosaic
Rekommenderad antal jästceller: 232md (0.75 pitch rate) Beräknad mängd jästceller: Mer än nog.
Kylning av vört i den effektiva motströmskylaren. Det gäller att skruva in flödet och temperaturen rätt på vattenkranen, annars kyler den för snabbt. Efter någon minut går det bra att pausa pumpen, flytta slangen från vörten till jäskärlet och sedan slå pumpen igen.
Brygglogg
2019-04-30 Bryggdag. Gick både bra och mindre bra. Det positiva var att jag fick igång inmäskningen innan barnen skulle läggas, så jag kunde i lugn och ro låta cirkulationen jobba på medan jag nattade äldsta sonen. Kristallklar vört som rann igenom maltbädden fint utan att fyllas igen.
Till min stora förvåning så räknade mitt vattenprogram ut korrekt PH-värde, vilket gjorde att mäskningens ph blev något lägre än väntat. Jag brukar alltid räkna med att mina mätningar visar drygt 0.2 högre ph-värde än vad programmet förutspår. Således kanske syramalten hittar sin väg tillbaka till mina maltnotor trots allt. Just nu känns det rimligare att tillsätta 3-4% syramalt för att nå rätt ph-värde, istället för uppåt motsvarande 10% mjölksyra. Krävdes bara 1.5 ml mjölksyra för att få ner 14 liter lakvatten från 8.3 till 5.4, vilket också stämde med vattenprogrammets beräkning.
Dessvärre så blev utbytet betydligt sämre än vad jag förväntade mig. Första bryggningen med Grainfather landade effektiviteten på 83% och denna gång 67%. Beroende på hur jäsningen fortskrider kommer ölen landa på 4-4.6%, vilket inte är riktigt vad jag tänkt mig. Jag kommer fördela om mängden torrhumle något för att bättre möta minskningen av alkohol. Den humle som tillsattes under whirlpoolen kan jag inte göra något åt, så vi får se om jag kommer uppleva ölen för besk. Jag har egentligen inga problem med ett sämre utbyte om det innebär att jag kan ta det lite lugnare under bryggdagen och inte röra om i maltbädden mer än en extra gång i mäskningen. Det är således bara att kompensera med lite mer malt. Till nästa bryggning kommer jag dock anteckna hur ofta jag rör om i maltbädden och vid vilka tidpunkter under mäskningen. Detta för att kunna få en mer upprepar effektivitet i framtiden.
Lakvattnet rann genom maltbädden oroväckande snabbt, vilket säger något om mäskning och den klara vörten. Det sämre effektiviteten hänger med all säkerhet ihop med maltbädden, som resulterade i en klar vört men och också en för snabb genomrinning av lakvattnet.
2019-05-08 Dumpar jäst från botten av fermentasaurusen och gör en hydrometermätning; 1.017. Justerar torrhumlingen något med tanke på att det blir en betydligt svagare öl än planerat. Torrhumlar med 7gr/L, vilket kanske också kan vara för mycket om man läser den här artikeln.
150gr humle åkte ner i jäskärlet efter att jag dumpat lite jäst från botten av jäskärlet.
2019-05-10 Trycksätter jäskärlet till 0.8 bar för att få ner humletäcket ner i kärlet.
2019-05-11 Sänker temperaturen till lägsta möjlig på jäskylen för att kallkrasha. Behåller samma tryck på kolsyran.
Flytt av öl från jäskärl till fat med hjälp av kolsyra och övertrycksventil på fatet.FG:1.015Provsmakning direkt från jäskärlet. Noll humlebränna eller humlegräs. Bara juice.
I maj 2018 bryggde jag en saison på min dåvarande favoritjäst WLP565 som efter primärjäsning delades upp på två mindre jäskärl för att sedan sekundärjäsas med två sorters brettanomyces; Brettanomyces Lambicus och Brettanomyces Bruxellensis. De fick totalt tre månader med brett innan dessa buteljerades. Detta inlägg handlar om den del som sekundärjäste med Brettanomyces Bruxellensis. Brett B tog ner ölen från 1.007 till 1.002.
Ölens doft domineras av den medelintensiv brettkaraktären. Intressant hur en öl som i sitt grundutförande (torkad frukt, mandelmassa) kan förändras så pass mycket. Det finns inte särskilt mycket av basölen kvar utan bretten har tagit över doften helt och hållet. Samma brettkaraktär som flera av de gueuzes jag brukar dricka; vissa blandningar av 3 Fonteinen och Boon Mariage Parfait.
Saisonjästen som ölen primärjästes med (wlp565) har jag flera gånger upplevt ha en mineralkaraktär över sig, vilket jag efter en del läsande och kritiskt utvärderande kommit fram till inte är någon felsmak som kommer från bryggarens okunskap. Den mineralkaraktär som 565 bär med sig lyfts fram ytterligare med hjälp av jordigheten från denna brettstam. Särskilt påtaglig i doften från skumkronan.
Jag snappar även upp en lite päron.
Bra bett i beskan, trots en någorlunda medelmåttig humlemängd. Bretten lyfter fram en tydlig smak av örter, trots att det nu är drygt ett år sedan ölen bryggdes.
Den lätta pepprighet från den obrettade versionen har klivit tillbaka och istället möts man av en komplex jordighet. Inte lika rundad jordighet som tidigare utan en torr. Lätt fruktig syrlighet.
Detta är inte en brettad saison åt det fruktiga hållet, som lambicus-bretten är. Den här har torkat till ölet på ett ganska "rivigt" sätt som lyfter fram en något kärv jordighet. Upplever ölen som ganska skarp i överlag då den är hög i kolsyra, torr munkänsla, höig brettkaraktär och en örtig humleprofil.
Jag har provat denna öl till och från, från september fram till nu och det är tydligt hur pass mycket en öl med brettanomyces i förändras. Ölen var som godast runt jul, då den hade varit buteljerad i drygt fyra månader och jag var ganska mallig över min framgång. Under våren upplever jag dock att den riviga jordigheten blivit något kärv och smått otrevlig.
Jag upplever det som både positivt och negativt att ölen förändrats så pass mycket. Det positiva var att den faktiskt utvecklads åt det bättre och blev mer och mer komplex, och att den under julledigheten passade på att vara som godast. Det negativa med denna smakutveckling är att den, något uppenbart, i skrivande stund inte är lika angenäm. Fortfarande en intressant dryck som med lätthet slinker ner, men det är helt klart något i min process kring hanteringen av brettanomyces som behöver bli bättre då jag önskar att ölens smaker ska vara mer stabil under en längre tid. Kanske hade ölen behöver mer tid till sekundärjäsning för att mogna?
Någon månad efter buteljeringen av både denna öl och den som sekundärjäste med brett L, bildades något svåridentifierat på ytan av ölen. Den hinna (pellicle) som alltid dyker när man använder sig av brettanomyces eller lactobacillus var det inte, utan detta såg mer ut som små vita klumpar. Misstänkte till en början mögel, men då tror jag att det skulle ha påverkat smaken mer. Har letat på Milk The Funk för att hitta svar, men utan framgång. Min ytterst amatörmässiga koppling och dåliga erfarenhet av bryggning av denna sortens öl, säger mig att det har något med processen att göra. Omtappning till sekundärt jäskärl, buteljering, kontakt med syre...
Hoppas under året att kunna använda brettanomyces b som sekundärjäst till min bas-saison. Men är då intresserad av hur den presterar när man tillsätter den direkt vid buteljeringen och sedan låter smaken utvecklas på flaska.
