Utvärdering: Kandisaison

Den här ölen bryggdes utan större bekymmer. Jäsningen gick som bara den och tuggade på bra mycket längre än vad jag räknade med, vilket ledde till en torr och väl utjäst öl.

Det mesta fungerade alltså som det skulle, vilket gör att utvärderingen blir desto roligare då man kan lägga fokus på de saker i bryggningen man faktiskt har möjlighet att kontrollera, det vill säga ingredienser och diverse småjusteringar i vatten och temperaturer.


 

Utseende

En vacker öl att titta på. Brun till sin grundfärg med tydligt röda inslag. Kristallklar efter några veckor på fat. Tjock, fin och bestående skumkrona.

 

Doft

Har en brödig doft som framträder mest kraftfullt tillsammans med lätt alkoholdoft. Medelmåttig pepprighet tillsammans med en svårbestämd och svag fruktighet som jag härrör till jästen.

 

Smak

Smakmässigt är jag kluven. Det positiva är dess lättdruckenhet vilket kommer från dess höga utjäsning. Detta är en central del i saison, att de oavsett styrka ska vara lätta att dricka p.g.a. avsaknaden av sötma. Jag tillsammans med andra som provat den har inga problem att hälla i sig ett glas på relativt kort tid.

Men, det är främst tre saker gällande smaken som jag inte är helt nöjd med. Dels har vi beskan som inte bidrar med någon fräschör utan istället ligger kvar i gommen på ett något, tja, kletigt sätt. Gjorde ju bort mig och tillsatte den tilltänkta 60-minutersgivan redan vid 90 minuter, så kanske har det något med detta att göra? Kanske var det ett sämre val av humle, men jag tvivlar på det. Jag lutar mer åt använda amerikansk högalfahumle som bittergiva, typ Columbus, för att få en hög fräschör.

Sedan har ölen har en lätt bränd ton över sig, vilket låter värre än det är. Men jag misstänker ändå att kombinationen av jästen, Belle saison, och kandisirapen inte  flyger särskilt väl tillsammans.

Till sist framträder en viss syrlighet tillsammans med något som jag misstänker är acetaldehyd, vilket har en smak som man oftast förknippar med gröna äpplen. Detta kan bero på några saker:

  • Ölen är för ung. Inte särskilt troligt då det är 5 veckor sedan den hamnade på fat. Dock står ju Dupont 50-60 dagar på flaska innan distribution… Kanske behöver den mer tid i varmare förhållanden innan kylning?
  • Oxidering. Ja, kanske det. Har dock inget minne av att jag råkat ut för det tidigare och mina rutiner har inte försämrats.
  • Jästen. Efter en snabb googling verkar det som om det finns en hel del andra som råkat ut för samma sak med Belle Saison. Kanske är den enklaste utvägen att skylla på jästen, men efter en hel del funderande tycker jag faktiskt det lutar åt det hållet.

Med alla siffror framför sig kan jag konstatera att det i detta fall blev ett värdefullt experiment. Kandidsirap ska nog användas till antigen en mer neutral jäst eller de som går mer åt trappisthållet. Jag har redan druckit halva fatet så något misslyckande är det således inte. Bryggningen och jäsningen var ju tämligen lyckad, men det blev nog en mindre krock mellan jästen, humlen och sirapen.

 

Ändringar för eventuell ombryggning

På Maltose Falcons hemsida finns en sammanställning av olika saisonjäster vilket jag nu i efterhand tycker var intressant att läsa, även om de inte är särskilt utförliga. Beskrivningen av Belle Saison kan jag väl till stor del hålla med om då den inte lämnar något superpositivt intryck.

Sedan kan jag tycka det något motsägelsefullt med kandisirap tillsammans med en superagressiv jäst. Jag tror att kandisirap kräver en viss restsötma, eller en annan esterprofil från jästen, för att komma till sin rätta.

Jag går dock fortfarande igång på tanken av en höstsaison. Vid ombryggning skulle jag dock utesluta sirapen och istället addera någon annan sockerform för att komma lågt i utjäsningen. För att få ett mörkare skulle jag istället titta mer på rostade maltsorter, kanske tillsammans med en munchervariant?

 

Utvärdering: Goodbye STHLM pale ale

Utseende
Ser betydligt mörkare ut än beräknat SRM. Jag har inte arbetat särskilt noggrant med att få denna att klarna då den var ett resultat av ”det som fanns hemma”. Misstänker inte att oxidering gjort den mörkare utan att diset kommer från att humlen tillsattes medan jästen fortfarande arbetade.

Doft

Grapefrukt dominerar aromen. En liten hint av citrus, tall och gräs.

Smak

Väldigt fräsch och frisk. Inte mycket maltsmak att tala om. Grapefrukt, tall och gräs är de huvudsakliga smakerna. Något för gräsig för mig, säkerligen något som andra skulle uppskatta. Jag vill gärna ha lite mer kropp och malt i bakgrunden, men inventariet var vad det var. Vid tidigare provningar har jag även upplevt fruktgodis vid smaken. Desto längre denna har legat på fat, desto mer framträder den ”kryddiga” karaktären som chinook enligt beskrivning ska ha.

Ändringar för eventuell ombryggning

För att vara helt säker skulle jag vilja brygga denna ett varv till och då torrhumla med hela kottar. Pellets tycker jag inte ger lika bra tryck i arom, och till viss del smak, samt att de lämnar lite för mycket rester i jäskärl och fat. Nu kallkrashade jag inte denna så till viss del får jag skylla mig själv, men processeringen av pellets vill jag tro påverkar en del av humlen kvalitéer.

Något för besk för min smak så jag skulle även dra ner på IBUn något. Chinook tycker jag fortfarande fungerar riktigt bra som bitterhumle. Är halvnöjd med denna brygd. Önskar lite mer sötma och kropp från maltsidan, samt en något fruktigare smak från humlen.

Då detta var min sista brygd innan flyttlasset går norrut, så kommer det förmodligen dröja lite innan nästa uppdatering. Jag har dock planerat en del förbättringar i såväl bryggprocess som i utrustningsväg!

Utvärdering: Honey Blonde

Då var det dags att utvärdera den första ölen som bryggts i mitt nya tvåkärlssystem med lauterhelix. Bryggningen gick bra för att vara första gången jag inte använt bryggpåse (BIAB) på 3 år. Självklart blev bryggdagen bra mycket längre än vad jag är van vid, främst för att jag vill lära känna och ta en del värden i de olika momenten. Det viktigaste för mig denna gång var att få ut volym innan kok samt volym ner i jäskärlet. OG stack iväg bra mycket mer än vad jag hade förväntat mig (1.070) och trots två paket WLP090 San Diego super yeast så fick jag inte ner FG mer än till 1.020, vilket är första gången någonsin en brygd avstannat i jäsningen så pass tidigt. Efter en utvärdering är jag dock väldigt nyfiken på denna öls utvecklingspotential, både när det gäller bryggprocess, malt och jäst.

 

Utseende
Något mörkare än vad jag hade väntat mig, även om jag skulle kunna kalla den ljus. Medeltjock skumkrona som ligger kvar ovan ölen ett bra tag efter upptappning. Kommer med all sannolikhet klarna i fatet med tidens gång vilket gör att den kommer uppfattas som ännu lite ljusare då. Ser ut som vilken lagerliknande öl som helst.

 

Doft
Brödmaltig doft med viss jäskaraktär. Även om WLP090 enligt beskrivningar och omdömen ska ha en ”superren” smakupplevelse tycker jag det finns en småfruktig esterdoft. Svårbedömt med tanke på den dåliga utjäsningen. Ingen humle närvarande.

 

Smak
Påminner väldigt mycket om en lagerliknande öl med fyllig kropp. Har en del restsötma som står för största delen av smakupplevelsen, utan att för den delen vara störande. Visst, jag hade önskat mig en renare utjäsning och ”cleanare” öl, men denna går hem hos alla som önskar sig en ljus öl utan påtaglig humlenärvaro. Har likt doften en brödmaltig smak som dominerar. Till en början tänkte jag att den drog åt några av systembolagets svenska storsäljare, som jag upplever som just brödiga på ett negativt sätt med tydlig alkoholnärvaro i smaken. Trots ett FG på 1.020 är denna betydligt renare och någon smak av alkohol är inte att tala om. Honungsmalten tror jag gör sitt när det kommer till just restsötma och kropp, som återigen är svårbedömd p.g.a. utjäsningen. Men, så borde det dock vara.

 

Övrigt
När jag konstaterade att det inte skulle gå att få ner FG mer på denna öl så ställde jag in mig på att eventuellt få hälla hela fatet i diskhon, men jag är glatt överraskad. Det går utmärkt att dricka en öl med ett FG på 1.020 och den kommer säkerligen ändra viss karaktär med tiden. Även när det inte går riktigt som man vill så lär man sig desto mer. Bland mina öldrickande vänner som inte uppskattar IPA eller pale ale, kommer denna nog gå hem.

 

Ändringar för eventuell ombryggning
Även om denna öl hade jäst ut till 1.010 eller där i kring, så önskar jag mig trots detta lite mer karaktär från jästen. WLP090 kanske lämpar sig som ett substitut för WLP001, US-05 eller 1056, men jag kan nog inte riktigt motivera det fullt ut. Samtliga av dessa jäster borde kunna göra ett likvärdigt jobb, samt att jag faktiskt aldrig varit med om att någon av ovan nämnda inte jäst ut hela vägen. Eftersom jag önskar mig en blond och törstsläckande öl utan humlekaraktär i arsenalen, som inte blir en variant av något europeiskt, så funderar jag på hur denna skulle ha smakat med en jäst som lämnat en annan karaktär. Kanske en cream ale-jäst, california common-jäst eller någon variant av whitbread? Jag skulle nog också skippa all annan malt än basmalten (pale ale eller pilsner) och just honungsmalten. Detta för att få ännu bättre grepp om denna ”nya” maltsort.

 

 

 

Utvärdering: Dalacider

Utseende

Ljus och lätt disig.

Doft

Doftar väldigt lite. Någon månad sedan jag provad den sist, och vid tidigare prövningar har den har kraftig till medelmåttigt doft från något som efterlämnat från jäsningen.

Smak

Tunn och krispig på tungan. Finns verkligen ingen sötma kvar i denna cider alls. Positivt är också att den trots sina 7.9% har en väldigt diskret smak av alkohol som värmer mot slutet. Efter ett tag i munnen framträder äppelsmaken tillsammans med en lättare beska.

Kropp och kolsyra

Som jag skrev i bryggloggen så var det lite krångligt med kolsyresättningen på flaska, men tack vare safbrew f2 så har den nu uppnått en tillräcklig kolsyrenivå, även om jag hade önskat lite mer. Kroppen är givetvis tunn och den upplevs som väldigt torr.

 

Övrigt

Jag är av den åsikten att cider bör eftersötas, vilket denna inte är. Anledningen till detta är att jag inte ville ockupera mitt enda fat med cider då jag inte visste hur lång tid det skulle ta innan den var drickbar. Det optimala vore alltså att eftersöta cidern, trycksätta på fat och sedan buteljera med en mottrycksfyllare.

För att vara första cidern så är jag nöjd. Den blev kanske något i starkaste laget, men helt utan oönskade smaker. Den påminner mer om ett moserande vin än en cider, vilket den också kommer att drickas som.

Utvärdering: G-Jos

 Utseende

Kanske inte det vackraste jag skapat. Denna kallkraschades ej då jag ville kunna servera den innan helgen. Jästen bidrar lite extra till disigheten, men jag kommer nog gradvis sluta flytta ölen mellan primärt och sekundärt jäskärl, främst för att jag inte tycker det är särskilt kul. Detta bidrar nog också till att denna är lite extra disig. Dock passar det namnet med lite ”josighet”.

Doft

Otroligt tydlig doft av tropiska frukter, stenfrukt och citrus. Mer än vad jag tidigare upplevt i någon öl. Lätt doft av gräs dyker upp ibland vid olika prövningar.

Smak

Citrustonerna är något mer framträdande i smaken än vid doften. Detta kan dock vara en av de öl där doften går mest hand i hand med smaken.  Påminner tydligt om en fruktpunsch som drar åt citrushållet. Jag kommer även att tänka på sådana engelska fruktkarameller i plåtburk som badade i florsocker(?). Beskan är rund och kommer smygandes efter att fruktsmakerna lagt sig. Avslutningsvis framträder en svag maltsmak.

Kropp

Upplever denna klart mycket fylligare och mindre krispig än andra pale ales jag bryggt. Detta beror troligtvis på jäststammen och att jag halverade klorid:sulfat-ration. Jag tillsatte även lite carapils denna gång som kan bidra.

Övrigt

Sammanfattningsvis är detta min mest lyckade fruktiga ale. Kombinationen av conanjästen, som enligt tillverkaren ska bidra med stenfrukt, och citra fungerar otroligt bra ihop. Utseendemässigt skulle den tjäna på en kallkraschning. En av aspekterna som jag verkligen uppskattar är att den har en rundare beska, något som jag tror jästen bär ett visst ansvar för i kombination av de senare humlegivorna. Jag inser allt eftersom att jag verkligen föredrar dessa inte fullt så bittra pale ales.

Ändringar för eventuell ombryggning

Jag skulle inte ändra något med denna ale. Kan tänka mig att fler skulle uppskatta den med påtagligare beska, men det är inte det jag är ute efter, det känns som en annan öl att brygga.

Avsmakning av Utpost pale ale

Ibland är det rätt bra att misslyckas när man provar något nytt. Denna öl gjorde jag i två olika versioner, en som torrhumlades i primären och sedan buteljerades och en som fick en extra torrhumling i fatet under kolsyresättning. Båda versionerna blev betydligt grumligare än vad mina pale ales brukar bli, men den versionen som torrhumlades i fatet kommer inte jag inte göra någon utvärdering på. Att torrhumla fatet med pellets i min nya humlekorg var inte någon bra idé. Jag är ännu inte plockat ur korgen, vilket inte heller var tanken att jag skulle göra, men ölen är efter flertalet glas extremt grumlig och har en kraftig gräskaraktär. För att lyckas bättre med den ölen kommer jag vid nästa tillfälle torrhumla med kottar i korgen, samt inte trycksätta fatet samtidigt. Hur Michael Tonsmeire, som gav mig idéen, gjorde behöver jag undersöka ännu ett varv.

Men, tur att jag då fick några flaskor över av den version av ölen som buteljerades och inte fick sig någon extra torrhumling. Det blev då denna som jag provsmakar och utvörderar.

 

Utseende
En pale ale som under lampa har en lätt rödaktig ton. Den är betydligt grumligare än vad jag förväntade mig. Detta kan bero på att den delen av ölen som inte åkte i faten utan på flaska var de första litrarna, vilket gör att den förmodligen fått lite bottensats med sig eftersom jag har tappkran på mina jäskärl. Nåväl.

Doft
Inledningsvis har ölen en väldigt tydlig doft av passionfrukt! Betydligt mer än vad jag kunnat ana. Trots att denna ”bara” fått en torrhumling som var ganska försiktig (3,6g/L). Detta var en positiv överraskning. Blir genast nyfiken på vad en extra torrhumling hade kunnat bidra med? Eftersom att ölens temperatur stiger avtar doften av passionsfrukt och en lättsam ananaston tar över. Fruktsallad blir ordet som bäst överensstämmer allt eftersom. Tycker mig även kunna känna doften av banan. Alla dessa toner är dock relativt subtila.

Smak
Smaken når dessvärre inte upp till de förväntningar som doften skapade. Under denna bryggning använde jag mig av en hopstand-giva vid 76 grader i 30 minuter. En giva som det inte går att få ut en exakt IBU-mätning av men som jag använt mig av flera andra gånger. Beskan tar över lite för mycket. Hade detta varit en ipa med en alkoholhalt runt 6-7% hade nivån av bitterhet kanske varit lagom. Men för en pale ale tar den över för mycket vilket resulterar i att man inte går något smakbidrag av malten.

Den har en ganska påtaglig gräsighet, även om den inte kommer i närheten av fatversionen. En gräsighet som jag tror vissa kan uppskatta men som jag aldrig varit särskilt mycket för. Även i denna aspekt tror jag det är hopstand-givan som ställt till det något. Förutom den gräsiga, ganska klassiska, humlesmaken finns det fruktiga antydningar i bakgrunden. Kanske skulle vissa definiera denna öl som fruktig, men jag har siktat betydligt högre än så.

Kropp

Känns förvisso inte tunn eller blaskig på något sätt. Allt eftersom temperaturen stiger infinner sig en viss maltighet, men den är som nämnt för obalancerad i förhållande till beskan så det är svårt att urskilja några smaker. Den beskrivs enklast som en ”viss fyllighet”.

Ändringar för eventuell ombryggning
Denna bryggning har jag lärt mig flera saker av, även om det resulterat i att jag troligtvis kommer att hälla ut 8L av det som finns på fat:
1. Hopstands, är svåra att jobba med. Jag kommer troligtvis inte använda mig av detta någon fler gång då bitterheten blev för påtaglig. Anledningen till att jag inte övergett dess tidigare är att jag endast använt dem vid alkoholstarkare öl, vilket gör att den kraftiga beskan balancerat sig bättre med alkoholstyrkan. Nu när ölen är under 5 % så märker man dock en påtaglig skillnad.
2. Torrhumla inte med pellets i fatet under kolsyresättningen. Jag vet inte om jag vågar torrhumla under kolsyresättningen, ens med kottar. Jag har dock en ny pale ale-bryggning inplanerad där jag tänker använda mig av humlekorgen i fatet tillsammans med kottar, frågan är hur jag kommer att göra med trycksättningen?

Sammanfattningsvis
Galaxy ett fantastiskt val för torrhumling. Ska blir intressant att prova denna humlesort i större torrhumlingsdoser i kombination med annan humle, men även på egen hand.

För de som använder sig av de carbonation drops som man köper från maltmagnus så har jag nu efter flertalet försök kommit fram till att tre tabletter per 50 cl ger bäst resultat och två tabletter vid 33 cl flaskor. De gamla, mer karamelliknande tabletterna var dock mer ”effektiva” i sin kolsyresättning. Där räckte det med två tabletter till en 50 cl flaska.

Avsmakning: C&C

 

Mäsk-PH: 5.5
OG-PH: Ej mätt
FG-PH: 4.5
Serverings-PH: 4.6

Utseende
Lätt bärnstensfärgad.

Doft

Knappt märkbar doft av tropisk frukt. Lätt jordig doft. Malten framträder tydligt i inledningen, men försvinner helt efter som.

Smak

Ren och krispig med en perfekt balanserad beska. Precis så ville jag ha denna pale ale. Har provat Columbus som bitterhumle några gånger nu och den har inte gjort mig besviken.

Grapefrukt är den dominerande smaken som blandas väl med beskan. Finns även en viss antydan till jordighet. Lätt söt avslutning. Beskan ligger kvar ett tag i efterhand utan att bli för överväldigande.

Kan dock inte påstå att man känner igen varken sig Chinook eller Citra-humlen. Detta är dock en ganska förväntat resultat och stödjer min tes att torrhumling och hop-stands är de metoderna som bidrar med mest humlesmak och inte vad vissa kallar smakhumlegiva, som tillsätts de sista 30 till 5 minuterna av koket.

Kropp

För att vara 4.6% känns den lagom fyllig utan att vara söt.

Ändringar för eventuell ombryggning

För en balanserad och inte fruktdominerande pale ale så är detta ganska precis vad jag är ute efter. Huruvida jag kan uppnå samma resultat med andra humlesorter, eller om kanske en klassisk Cascade-humle lämpar sig bättre, låter jag vara osagt, då jag inte skulle kunna urskilja de specifika humlesorterna i denna öl om jag inte bryggt den själv. Inte mycket att ändra på.

Flanders Red 2016

När det gäller suröl finns det några bryggerier som jag tycker håller en högre klass än andra. När man mer bestämt pratar om flamländsk suröl har jag hittills stött på två av dessa som sticker ut från mängden, nämligen Brouwerij Verhaeghe som tillverkar Duchesse Bourgogne och Brouwerij Rodenbach vars olika suröl alla är helt underbara.

I den allra första boken om ölbryggning som jag skaffade mig, Greg Hughes – Brygg ditt eget öl, finns det ett recept på just denna flamländska röda öl. En stil som karaktäriseras genom en vinäger eller ättikliknande syra i kombination med en påtaglig sötma från malt och fatlagring. Antingen älskar man stilen eller så avskyr man den. Själv kan jag inte få nog av den. Receptet är helt och hållet taget från boken utefter tillgänglig malt från min leverantör.

 

Göseriets Le Rouge 2016

Stil: Flanders red
Bryggmetod: BIAB
Beräknat SRM:
OG: 1.056
FG: Ej mätt
Beräknat IBU: 18
ABV: 6-6.5%
Startmängd vatten:
9 liter, 5 liter till jäskärl
Koktid: 90min 

Vattenbehandling
1 gr kalciumsulfat
1gr magnesiumsulfat
1gr bordssalt
3,5 tsk flytande kalciumklorid

Malt

56% Vienna
28% Pale Ale
4.4% Vetemalt
5.3 Special B
5.3% Caramel Munich 60L

Mäskning
65 grader celcius i 60min

Mäsk-PH
Ej mätt

Humleschema
@60min – Saaz 18 IBU
@15min – Protafloc

Jäst
White Labs 665 Flemish ale blend

Brygglogg

2015-09-01 Bryggdag.

2016-07-01 Tillsätter franska mediumrostade ekkuber.

2016-09-01 Buteljering.

2016-12-18 Avsmakning. Härlig doft som påminner om en Duchesse de bourgogne. Påtaglig ekdoft. Fortfarande väldigt avslagen och jag förväntar mig inte att den kommer att förändras. Påminner mer om olika amerikanska ”wild ales” jag provat, utan att kunna specificera mig ytterligare. Att försöka återskapa en variant av en Duchesse eller Rodenbach kräver tålamod och år av väntan, men framförallt ett begagnat rödvinsfat, varav det sistnämnda är något av en bristvara. Smaken är sötsyrlig och det känns som om maltnotan är spot-on. Finns ett litet drag av karamell i smaken. Tydlig vinägerdoft och smak som dominerar tillsammans med smak av ek. Lätt beska.

Den har en maltig och fyllig kropp, vilket kompenserar avsaknaden av kolsyra något då den förmodligen skulle ha uppfattats som tunn annars. Sammantaget känns det som ett lyckat försök på en svår stil. Sedan kan man diskutera valet av jäst, då jag under senare tid förstått att White labs surölskulturer inte alltid är de bästa. Men, detta är ju svårt att avgöra efter en bryggd. Med facit i hand skulle jag ha tillsatt ny jäst vid buteljering och kanske tillsatt mindre ek. Receptet är alltså beprövat och stilenligt!

Avsmakning: Fyrvaktarens IPA v.3

Mäsk-Ph: 5.4
Serverings-Ph: 4.6

Utseende

Spot on. Det är precis denna ljusa och inbjudande grumlighet som jag önskar. Det flyter inte omkring en massa partiklar i ölet, utan den är helt enkelt bara disig. Påminner om en ljusare juice. Bilden längst ner är mest överensstämmande.

Doft

Citrustoner med ett svagt bidrag av stenfrukt, även en viss antydan till tropiska frukter.

Smak

Beskan är betydligt mildare än vad jag förväntade mig av 75 IBU. Den finns där initialt men den är inte så framträdande som den brukar i IPA. Man kan beskriva den som mjukare.

Citrus dominerar likt doften även smaken vilket kanske inte är så konstigt med tanke på att den är bryggd med tre citrus-liknande humlesorter. Väldigt lättdrucken. Är utmärkt till lite saltare mat då den slinker ner förädiskt snabbt. Mosaic-humlen håller jag på att lära mig om, men smakerna av Amarillo och Simcoe tycker jag mig känna igen. Simcoe-humlen tycker jag bidrar med en vass citruston medan amarillon blir mer blommig/stenfruktig. Att Amarillo-humle ska vara tropisk tycker jag inte riktigt stämmer. Vissa gånger tycker jag den bidragit med lakris.

Kropp

Lätt till mediumlätt kropp. Absolut inget maltigt med denna öl även om den känns mjuk och oväntat fyllig i munnen. Havren gör sitt.

 

Ändringar för eventuell ombryggning

Förväntade mig en betydligt beskare öl än detta, vilket absolut inte behöver vara något dåligt. Tvärt om så vill jag att dessa NE-ipor ska ha en mjukare beska som inte är lika frisk. Jag vill dock fortfarande förstå att jag dricker en IPA, så eventuellt kan jag tänka mig att öka bittergivan något. Hade jag velat dricka denna en varm dag i solen så hade jag varit väldigt nöjd.

En utmaning med denna typen av öl, då det är tredje gången jag brygger denna i olika format, är att kombinera jäst och humle. Jag hade önskat en större smakportion av tropiska frukter, vilket får mig att snegla åt conan-jästen som är expert på att lämna sådanna estrar bakom sig. Dock anser jag den svårjobbad. Eftersom denna jäste ut fint kan det bli en eventuell modifiering av humlen. Mosaic tycker jag är spännande, så den kan jag tänka mig att behålla i kombination med Citra. Saken är den att jag i slutet av sommaren bryggde en NE-IPA med just Citra och Mosaic tillsammans med conan-jästen, och den visade sig bete sig något märkligt. Den stannade upp i fyra dager, för att sedan sätta igång igen i sekundärt kärl. Har även läst att denna fungerar bäst efter en andra och tredje generation, samt att den är rätt dyr (119:-), så jag kommer hålla mig till Wyeast London Ale III. Kommer eventuellt ändra i torrhumlingsschemat och lägga till en extra sats i det primära kärlet, något jag gjort flera gånger tidigare. Anledningen till att jag inte gjorde det denna gång var att det provades på vid nyss nämnda tillfälle och då upplevde jag slutresultatet som något jolmig och söt, vilket jag dock tror till största del berodde på malten då ölen blev väldigt mörk.

Sammanfattningsvis blir önskar jag mer tropiskt frukt, lite ökad beska, samt kanske lite mer maltsötma. Önskar man sig en cross-over mellan New England och västkust, tror jag denna kan vara omtyckt.