Flanders Red 2016

När det gäller suröl finns det några bryggerier som jag tycker håller en högre klass än andra. När man mer bestämt pratar om flamländsk suröl har jag hittills stött på två av dessa som sticker ut från mängden, nämligen Brouwerij Verhaeghe som tillverkar Duchesse Bourgogne och Brouwerij Rodenbach vars olika suröl alla är helt underbara.

I den allra första boken om ölbryggning som jag skaffade mig, Greg Hughes – Brygg ditt eget öl, finns det ett recept på just denna flamländska röda öl. En stil som karaktäriseras genom en vinäger eller ättikliknande syra i kombination med en påtaglig sötma från malt och fatlagring. Antingen älskar man stilen eller så avskyr man den. Själv kan jag inte få nog av den. Receptet är helt och hållet taget från boken utefter tillgänglig malt från min leverantör.

 

Göseriets Le Rouge 2016

Stil: Flanders red
Bryggmetod: BIAB
Beräknat SRM:
OG: 1.056
FG: Ej mätt
Beräknat IBU: 18
ABV: 6-6.5%
Startmängd vatten:
9 liter, 5 liter till jäskärl
Koktid: 90min 

Vattenbehandling
1 gr kalciumsulfat
1gr magnesiumsulfat
1gr bordssalt
3,5 tsk flytande kalciumklorid

Malt

56% Vienna
28% Pale Ale
4.4% Vetemalt
5.3 Special B
5.3% Caramel Munich 60L

Mäskning
65 grader celcius i 60min

Mäsk-PH
Ej mätt

Humleschema
@60min – Saaz 18 IBU
@15min – Protafloc

Jäst
White Labs 665 Flemish ale blend

Brygglogg

2015-09-01 Bryggdag.

2016-07-01 Tillsätter franska mediumrostade ekkuber.

2016-09-01 Buteljering.

2016-12-18 Avsmakning. Härlig doft som påminner om en Duchesse de bourgogne. Påtaglig ekdoft. Fortfarande väldigt avslagen och jag förväntar mig inte att den kommer att förändras. Påminner mer om olika amerikanska ”wild ales” jag provat, utan att kunna specificera mig ytterligare. Att försöka återskapa en variant av en Duchesse eller Rodenbach kräver tålamod och år av väntan, men framförallt ett begagnat rödvinsfat, varav det sistnämnda är något av en bristvara. Smaken är sötsyrlig och det känns som om maltnotan är spot-on. Finns ett litet drag av karamell i smaken. Tydlig vinägerdoft och smak som dominerar tillsammans med smak av ek. Lätt beska.

Den har en maltig och fyllig kropp, vilket kompenserar avsaknaden av kolsyra något då den förmodligen skulle ha uppfattats som tunn annars. Sammantaget känns det som ett lyckat försök på en svår stil. Sedan kan man diskutera valet av jäst, då jag under senare tid förstått att White labs surölskulturer inte alltid är de bästa. Men, detta är ju svårt att avgöra efter en bryggd. Med facit i hand skulle jag ha tillsatt ny jäst vid buteljering och kanske tillsatt mindre ek. Receptet är alltså beprövat och stilenligt!

Avsmakning: Fyrvaktarens IPA v.3

Mäsk-Ph: 5.4
Serverings-Ph: 4.6

Utseende

Spot on. Det är precis denna ljusa och inbjudande grumlighet som jag önskar. Det flyter inte omkring en massa partiklar i ölet, utan den är helt enkelt bara disig. Påminner om en ljusare juice. Bilden längst ner är mest överensstämmande.

Doft

Citrustoner med ett svagt bidrag av stenfrukt, även en viss antydan till tropiska frukter.

Smak

Beskan är betydligt mildare än vad jag förväntade mig av 75 IBU. Den finns där initialt men den är inte så framträdande som den brukar i IPA. Man kan beskriva den som mjukare.

Citrus dominerar likt doften även smaken vilket kanske inte är så konstigt med tanke på att den är bryggd med tre citrus-liknande humlesorter. Väldigt lättdrucken. Är utmärkt till lite saltare mat då den slinker ner förädiskt snabbt. Mosaic-humlen håller jag på att lära mig om, men smakerna av Amarillo och Simcoe tycker jag mig känna igen. Simcoe-humlen tycker jag bidrar med en vass citruston medan amarillon blir mer blommig/stenfruktig. Att Amarillo-humle ska vara tropisk tycker jag inte riktigt stämmer. Vissa gånger tycker jag den bidragit med lakris.

Kropp

Lätt till mediumlätt kropp. Absolut inget maltigt med denna öl även om den känns mjuk och oväntat fyllig i munnen. Havren gör sitt.

 

Ändringar för eventuell ombryggning

Förväntade mig en betydligt beskare öl än detta, vilket absolut inte behöver vara något dåligt. Tvärt om så vill jag att dessa NE-ipor ska ha en mjukare beska som inte är lika frisk. Jag vill dock fortfarande förstå att jag dricker en IPA, så eventuellt kan jag tänka mig att öka bittergivan något. Hade jag velat dricka denna en varm dag i solen så hade jag varit väldigt nöjd.

En utmaning med denna typen av öl, då det är tredje gången jag brygger denna i olika format, är att kombinera jäst och humle. Jag hade önskat en större smakportion av tropiska frukter, vilket får mig att snegla åt conan-jästen som är expert på att lämna sådanna estrar bakom sig. Dock anser jag den svårjobbad. Eftersom denna jäste ut fint kan det bli en eventuell modifiering av humlen. Mosaic tycker jag är spännande, så den kan jag tänka mig att behålla i kombination med Citra. Saken är den att jag i slutet av sommaren bryggde en NE-IPA med just Citra och Mosaic tillsammans med conan-jästen, och den visade sig bete sig något märkligt. Den stannade upp i fyra dager, för att sedan sätta igång igen i sekundärt kärl. Har även läst att denna fungerar bäst efter en andra och tredje generation, samt att den är rätt dyr (119:-), så jag kommer hålla mig till Wyeast London Ale III. Kommer eventuellt ändra i torrhumlingsschemat och lägga till en extra sats i det primära kärlet, något jag gjort flera gånger tidigare. Anledningen till att jag inte gjorde det denna gång var att det provades på vid nyss nämnda tillfälle och då upplevde jag slutresultatet som något jolmig och söt, vilket jag dock tror till största del berodde på malten då ölen blev väldigt mörk.

Sammanfattningsvis blir önskar jag mer tropiskt frukt, lite ökad beska, samt kanske lite mer maltsötma. Önskar man sig en cross-over mellan New England och västkust, tror jag denna kan vara omtyckt.